Stegvis förbättring

 Mycket har ju klart förändrats till det bättre den senaste tiden. jag menar jag har äntligen fått min A-kassa som stabiliserat ekonomin. Jag lever visserligen under existensminimum, men jag har ändå mer nu än vad jag haft de senaste månaderna. Jag hoppas ju klart på en timanställning som kan dryga ut det lite mer i väntan på det där jobbet som så småningom ska erbjudas mig. 

Jag är ju ganska säker på vad jag vill göra, även om det spretar en del. Jag är just nu i en rekryteringsprocess för bovärd för ett fastighetsbolag för studenter, ett jobb jag absolut ser fram emot. Det är ett ganska chill arbete, lite som att jobba som vaktmästare. Frihet under ansvar. Ett annat yrke jag är inne på är yrkesförare för buss. Lastbil var väl egentligen nummer ett, men den utbildningen kan jag inte få via arbetsförmedlingen i nuläget, utan det är buss som erbjuds. Fordon som fordon tänker jag. Bara jag får köra. Är i en process där med via arbetsförmedlingen. Mitt självklara val tror jag är yrkesförare om jag får välja. Men blir utgången en annan får det väl bli så. Jag tror ändå att det finns en mening med allt som sker, även om jag har en viss inverkan på det också förstås. 

Även om de där basala sakerna har lösts just nu kvarstår ju så klart min psykiska ohälsa som nu äntligen kan tas om hand. Det är inget man gör på en weekend tyvärr, även om jag hade önskat att det vore så. 

Mitt absolut viktigaste mål just nu är att få ordning på rutinerna. Det vill säga äta när jag ska, sova när jag ska och motion varje dag. Måltiderna börjar väl sitta, även om jag fuskar ibland och sömnen börjar falla lite på plats. Kroppen är trött just nu och behöver fler timmar än normalt. Då jag stiger upp kl.06 behöver jag ibland gå och lägga mig vid kl.19-20 tiden för att jag är så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna. Men det viktigaste är ju klart att hålla rutinerna att stiga upp på morgonen. Det tar sig helt klart och det gör mig lite piggare och nästa steg blir aningen lättare att ta. Städningen är en sådan sak som helt lämnats åt sidan och det stressar mig så in i bomben då jag gillar att ha det rent och snyggt omkring mig. Men det blir liksom lite övermäktigt när jag ser hur mycket som behövs göras och då struntar jag i det helt istället. 

Men det får jag ta steg för steg sen. Jag rastade dammsugaren för första gången på ett par månader igår och det kändes bra, även om jag fick ångest över allt annat som behöver göras. 

Jag får helt enkelt fokusera på idag och endast idag. En dag i taget. Annars blir det för övermäktigt. 

Mina uppåt dagar har stigit i antal ganska rejält och känner mig som sagt piggare. Har klart mina perioder där det dalar, då får det vara så, så länge jag inte stannar i det. 

Jag kämpar vidare!

Det gör det lättare med vänner som stöttar helt klart. Tack för att ni finns. <3

"Om livet vore en chokladkaka, är vännerna chokladbitarna."

 När jag som vuxen fick reda på att jag var högkänslig (HSP, Highly Sensitive Persons) var det en befrielse som släppte många stenar från mina axlar och plötsligt fanns de en förklaring till varför jag kände att jag inte passade in i mallen eller var som andra i min omgivning. Jag bröt många kontakter med vänner där vår kontakt enbart bestod i att jag hörde av mig, det vill säga att den var enkelriktad. Det tog mycket energi från mig, lika så alla ytliga kontakter som ofta var i större sammanhang som totalt dränerade mig efteråt. Ibland är det klart roligt att träffa flera, men mingel är ingenting för mig, det är alldeles för ytligt för mig. 

Jag har idag inte många vänner, men de vänner jag har värderar jag högt. De är lätträknade på min vänstra hands fingrar. Vänner jag alltid finns där för men som också finns där för mig. Den sista biten är min svåraste, att faktiskt be om hjälp. Jag tar gärna hand om och finns där för mina vänner i vått och tort, men det är dessvärre svårare att säga: Jag behöver hjälp!

Även om jag står med skiten upp till halsen skulle jag inte tveka en sekund att finnas där för en vän. Jag behöver möjligheten att få ta hand om lika mycket som att själv bli omhändertagen, även om det sistnämnda är svårare för mig att erkänna för mig själv. 

Den kris jag nu senast överlevt som grävt upp multipla PTSD, depression och ångest diagnoser har varit en av mina värsta prövningar där jag nästan gav upp. Men hade det inte varit för primärvården och en av mina goda vänner hade jag fallit och blivit liggande, det vill säga gett upp. 

En vän som fanns där när det blåste storm, med kärlek och värme samt lyste upp där i mörkret när jag inte såg något alls. Jag är så tacksam för att hon finns i mitt liv. Det finns en mening med alla möten, det tror jag bestämt. Den dagen våra vägar möttes var sedan länge bestämt av någon högre makt. Hon dundrade in i mitt liv precis när jag behövde det och när hon var i behov av det. Jag har en handfull sådana vänner där vår vänskap föddes just av samma orsak. Er känner jag en sådan tacksamhet utan dess like inför. Jag älskar er av hela mitt hjärta. Några har jag tätare kontakt med än andra, men det är ändå vänner jag skulle släppa allt för, att finnas där. 

Men min svåraste utmaning är just att be om hjälp, det är verkligen ett utvecklingsområde. Jag fick göra det under hot av min kurator senast på vårdcentralen. Hon tvingade mig att ringa en av mina vänner och be om 369 kr till en räkning som var prio som jag inte hade pengar till då jag varit utan pengar i 2,5 månader redan. Det samtalet var nog det värsta jag ringt i hela mitt liv. Även kuratorn som själv är högkänslig fick känna samma smärta jag kände inför det samtalet, även om det inte syntes just då när hon lekte "arga leken" och stirrade på mig och någon gång frågade hon om hon skulle ta samtalet istället. Men jag kände att nej, det är jag som ska göra det även om jag fullkomligt bryter ihop av processen. Det har varit jobbigt att ta emot mat som jag fått under perioden, men även där har jag fått lära mig att svälja stoltheten. 

Jag brukar skicka dikten, "Att vara stark" av Marie Fredriksson Anthony, till de i min omgivning. Nu är det nog dags att jag själv lever som jag lär och läser den för mig själv. Den här gången skriver jag ord för ord själv och läser sedan den högt. Läs med du med:

"Att vara stark

Att vara stark är inte 

att aldrig falla

att alltid veta

att alltid kunna

Att vara stark är inte 

att alltid orka skratta

att hoppa högst 

eller vilja mest

Att vara stark är inte 

att lyfta tyngst

att komma längst 

eller att alltid lyckas

Att vara stark är 

att se livet som det är

Att acceptera dess kraft

och ta del av den

Att falla till botten

slå sig hårt

och alltid komma igen

Att vara stark är

att våga hoppas 

när ens tro är som svagast

Att vara stark är 

att se ett ljus i mörkret

och alltid kämpa

för att nå dit"

Jag är så tacksam för att just du finns i mitt liv! Kärlek i massor till dig <3

När vinden vänder

 När jag ser tillbaka på de senaste veckornas omtumlande tankar som sänkt mig långt ner i avgrunden, blir jag dels rädd för att jag verkligen inte såg någon annan utväg än jag gjorde men också förundrad över hur jag fungerar, eller inte fungerar. 

Med multipla PTSD, depression och ångest diagnoser i bagaget är det kanske inte så konstigt att ofrivillig arbetslöshet och ansträngd ekonomi väckte den björn som sov. Kriser kommer aldrig ensamma och tar med sig sådant som inte har bearbetats tidigare och allt blandas till en osmaklig cocktail som bränner och gör ont. Allt det där jag lärt mig att stänga av, att inte låta mig känna blir till ett svek mot mig själv. 

Men allt det där måste komma ut på något sätt, annars blir det en tickande bomb som min psykolog sa till mig igår. Men jag har trängt undan mina känslor och inte tillåtit mig känna. Det gör steget att börja känna så mycket svårare om omöjligt att göra själv. Jag kan bara använda de verktyg jag fått lära mig som barn. Min far stängde också in sina känslor och pratade aldrig om hur han kände eller lät sig känna efter, i varje fall aldrig inför oss. Det har jag tagit med mig som en strategi. Trots att jag lovat mig själv att inte bli som min far, så sitter jag här och gör precis likadant. Stänger in och stänger andra ute. 

Jag vet efter min fars död att han kämpade med att försöka skapa en kontakt med mig, men han visste inte hur. han kom aldrig på besök på en kopp kaffe eller när han hade vägarna förbi. Jag fick fejka olika saker jag behövde hjälp med. Då han var elektriker så skapade jag elektriska fel hemma så han fick komma och felsöka, men aldrig att han stannade efteråt. Han gjorde jobbet och åkte snabbt därifrån. Men hos syrran kunde han minsann sitta var och varannan dag och dricka kaffe. Det gjorde så ont i mig. Jag försökte verkligen allt. Åkte med honom på motorcykeln till södra Tyskland, Österrike och Italien för att komma närmre, men han släppte mig aldrig riktigt nära. Under alla år trodde jag att han inte gillade mig eller skämdes över mig, att jag helt enkelt inte dög i hans ögon. Så många år som jag bara ville höra att han älskade mig, precis som jag är. En kram, ja vad som helt som visade att han älskade mig. 

Men han visste helt enkelt inte hur han skulle gå tillväga och var han skulle börja. Nu är det jag som är pappa till en underbar son som nu är 15 år. En son jag inte haft kontakt med sedan han var 6 år då mamman inte ville ha mig med i bilden. Idag är det jag som kämpar med att skapa kontakt med honom. Allt jag vill säga är förlåt och att jag älskar honom över allt annat i världen. Men jag vet inte hur jag ska säga det och i vilket sammanhang. Kan ju inte bara stå där utanför hans mammas hus, eller bara ringa ut i  det blå. Jag måste ju ge honom spelrum att ta in det faktum att jag vill ha kontakt och att jag finns där för honom. 

Förra veckan träffade jag en kurator på min vårdcentral som skulle hjälpa mig med att söka bidrag och lösa min akuta ekonomiska situation då jag inte fått A-kassa på snart 2,5 månader. Lång väntan på pengar och räkningar som ligger på hög och väntar. Men samma dag hade jag fått besked på att jag hade blivit beviljad A-kassa, men att betalningen dröjer till slutet av månaden. SÅ det var ändå positivt. Men jag var utan pengar och hade en räkning till facket och A-kassan som inte var betald och den kunde äventyra min beviljade A-kassa. Kuratorn var som en rottweiler som i princip tryckte upp mig mot väggen och tvingade mig att ringa en vän och låna pengar till den viktiga räkningen. Vilket jag klart inte gjorde eller hade för avsikt att göra. Jag ber inte vänner om pengar. Punkt. Men jag fick tänka om och fick ringa det där samtalet med kuratorn framför mig som inte släppte blicken en sekund. Det kändes som om jag svävade mellan liv och död och ångesten började steppa upp till orimliga nivåer. Men jag lyckades med gråten i halsen att be om pengar till räkningen som blev betald samma dag. När jag helt förstörd la på med min gode vän kom nästa bomb. Du har inte kontakt med din son i nuläget va? Han är 15 nu va? Ja! Fick jag fram och då vände sig kuratorn till mig och sa då tycker jag vi skriver det där sms:et nu också så har vi det avklarat. 

Till saken hör att jag fick reda på hans nummer i våras när han fyllde år och lyckades Swisha en liten slant till honom på hans födelsedag. Jag hade sedan som avsikt att skriva ett sms till honom. Men det första jag skrev i ett Word-dokument blev nästan 4 sidor långt. Jag lyckade under flera månader korta ner till ca en halv sida, men det var också för långt. 

Kuratorn sa att hon kunde skriva då hon inte lägger sina känslor i sms:et och att det förmodligen skulle bli lättare. Hon skrev 2 meningar som sammanfattade det jag ville ha sagt på en halv sida. Hon tryckte på skicka och nu är första bollen i rullning. Efter dessa två överväldiga event på en och samma dag var jag helt slut som om jag hade sprungit maraton. 

Många tankar florerade så klart under kommande helg, men är ändå glad att jag gjorde det. Min ekonomiska situation är räddad om än att jag lever under existensminimum så är det hästlängder bättre än att inte ha någonting alls.

Nu börjar arbetet om att ta hand om mig som jag trott att jag gjort under alla år genom att förtränga, tränga undan och inte känna. Nu ska den där kranen få pysa lite åt gången så det inte exploderar. Det är minsann en lång resa och den blir längre då vården är ganska fyrkantig och vill placera mig i ett fack trots att jag tillhör flera. Men min psykolog har bestämt sig för att inte låta mig ramla mellan stolarna igen och gör vad hon kan för att jag ska få den hjälp jag har rätt till.

Jag älskar min son precis som han är och vill inget annat att vi ska kunna upprätta en ny kontakt och bygga vidare i framtiden. En dag i taget helt enkelt. 

Stora trumman

 Jag har haft en del mörka tankar senaste tiden som faktiskt har skrämt mig en del. Jag fann mig själv sittandes i över två timmar och sökte på bästa sätt att ta livet av sig på Flashback. När jag väl insåg att jag suttit där ett tag så tog jag mod till mig och startade en chatt med mind.se som stillade min ångest under några timmars chattande till den grad att jag kunde gå och lägga mig. Då hade solen gått upp och det var morgon. Men jag visste att jag var tvungen att sova då jag suttit uppe hela natten igen, så som många nätter när tankar och grubbel har tagit överhand. 

Jag är så less på att sitta mellan dessa stolar väntandes på min dödsdom, som hen jag chattade med på mind.se, sa. Och det hade hen rätt i. Jag väntar på besked från A-kassa och har gjort i över 8 veckor, lika många veckor som jag varit utan inkomst. Vi har ett trygghetsnät i Sverige, som har fler hål och revor än vad det faktiskt fångar upp vilket gör skyddsnätet till en dödsfälla. Politikerna gör allt för att göra revor och hål i nätet större så fler trillar igenom. Tröskeln för att få ekonomiskt bistånd blir högre och du måste vara hemlös, arbetslös och missbrukare och lite till för att ens få någon hjälp. Det vill säga att jag inte passar in i pusslet just nu, eftersom jag bara är arbetslös och är berättigad A-kassa, en ersättning jag inte fått än på över 8 veckor. Det kan dröja en månad till eller mer innan en utbetalning kan ske. 

Jag sitter i en roddbåt som tar in vatten och sjunker snabbt just nu. Samhällets skyddsnät kommer inte att rädda mig tyvärr. Vad hände med vår trygghet? Vad hände med som utlovats vid kriser? Jag faller helt klart mellan stolarna. Istället för att hjälpa mig tillfälligt en kort tid, tvingas jag bli hemlös, arbetslös och missbrukare innan jag får hjälp, vilket kostar samhället ofantliga summor i jämförelse med om de hade hjälpt mig nu. Man vill åt de som fuskar och lurar systemet, vilket är bra. Men man glömmer helt bort de som verkligen behöver hjälpen och lämnar de till sitt öde. En kostnad våra barn får ta konsekvenserna av. 

När jag varit på min senaste session med min psykolog på vårdcentralen fick jag ett samtal strax efter att jag hade kommit hem där hon beordrade mig att ta mig till psykakuten då hon var tvungen att hänvisa mig dit på grund av mina uttalade tankar om att ta livet av mig som plan B om allt skiter sig om en månad, samt att de lättare kunde göra en bedömning om hur en behandling skulle se ut framöver för min del.

Jag tyckte det var lite väl att ta i att jag behövde åka dit och blev ärligt ganska orolig själv av blotta tanken. Det är lite samma känsla jag hade när jag ringde 1177 när jag hade smärtor i buken och sjuksköterskan vänligt bad mig lägga på och ringa 112 istället för att åka in akut. Jag frågade om jag inte kunde ta en taxi istället, men hon sa vänligt men bestämt att jag skulle ringa 112, vilket jag då gjorde. Det visade sig då vara gallblåsan som jag blev inlagd en vecka för. 

SÅ när vi lagt på, psykologen och jag så klädde jag på mig igen och packade ryggsäcken med det jag behövde för att cykla till psykakuten och drog iväg. 

Det fanns en del hårda ord om psykakuten i Malmö som patienter hade recenserat som varit där. Jag läste klart dom alla medans jag försökte hitta ingången som inte var helt enkel att finna. Väl vid entrén fanns där en ringklocka. När jag tyckt på den svarar en kvinna lite bryskt; JA, med ett eftertryck. Och jag med lite darrande röst sa att jag skulle in till psykakuten. 

- Jaha, har du varit här förut? 

Nej, det har jag inte, svarade jag. 

- Kom in då! Sa hon med lika hård röst.

Efter det kom ett ljud samtidigt som låset öppnades och jag kunde gå in i trapphuset. En våning upp fanns ytterligare en dörr in till väntrummet med en ringklocka. Jag ringde motvilligt på och en vänlig röst sa, välkommen in, samtidigt som låset öppnades och jag kunde kliva in. En undersköterska mötte mig i väntrummet och tog mitt id-kort och bad mig att sätta mig ner och vänta, så skulle jag få prata med en sjuksköterska först. 

Efter samtalet med sjuksköterskan fick jag åter vänta en stund på att få träffa läkaren. Läkaren var ganska ung och färsk och hade inte haft några direkta motgångar i livet som han försökte förklara då han inte kunde sätta sig in i hur jag hade haft det med mina obehandlade trauman och nu den ekonomiska kris jag sitter i. Däremot kunde han ge råd och hjälp om hur jag kan må bättre bara genom utevistelse, regelbundet mat och dryck samt att göra sådant jag tycker är roligt. Jag har ju varit sämre på att äta rätt och utevistelser, vilket jag kommer att försöka göra mer då jag faktiskt vet att det hjälper något. Läkaren menade även att jag borde överväga medicinering av min ångest och oro, men varnade att det kunde blir värre initialt av behandlingen innan man hittat rätt dos. Därför är det av vikt att jag kommer till skott med det där banala sakerna som gör att kroppen mår bättre så fort som möjligt. 

Jag fick med min några piller med hem som skulle dämpa ångesten och hjälpa mig sova. Den natten var den första på länge jag sovit rakt igenom och började även morgonen efter med att äta frukost, kokade lite gröt som jag åt med mjölk och äppelmos. Det var en liten minnesresa jag gjorde den morgonen då jag mindes mormors gröt som hon kokade varje morgon när vi var där. Hon lät alltid grynen ligga i blöt under natten och slog på plattan på morgonen. Jag åt visserligen gröten med socker på den tiden, men idag uppskattar jag både äppelmos och lingon till gröten. 

Jag var på min andra intervju för nationella telefonväxeln som jag sökt som var nästa steg i rekryteringsprocessen, vilket var fantastiskt roligt. Jag tror att det gick bra, det kändes så i varje fall. Så håll tummar och tår. 

Vårdcentralen Capio, gör allt de kan för att hjälpa mig, och jag känner det verkligen nu. Jag har varit tveksam då jag alltid trillat mellan stolarna på tidigare listade vårdcentraler. Men här verkar de genuint intresserade av att hjälpa mig och sätter in allt stöd de kan. Nästa vecka ska jag få träffa kuratorn som kommer att hjälpa mig med ekonomin och kontakta socialen för en eventuell ansökan om ett så kallat akut ekonomiskt stöd som man betalar tillbaka sen när man får sin ersättning. Jag har inga förhoppningar om det. Men tänker ändå ge det chans. Det skadar ju inte att ansöka. 

Annars får jag ställa mig i ledet och samla pantburkar. Fördelen är ju att jag kommer ut, win, win. :P 
Skämt åsido. 

Jag får helt enkelt ta det en dag i taget. Varje dag är en kamp om några kronor, jag kan hantera det, men det tär lite på mig det ska jag villigt erkänna. 

Mer kärlek till oss alla

Jag vill verkligen leva!

 När suicid-tankarna kommer betyder det inte att jag ignorerar vår familjerelation, vänskap eller annan relation och att det inte betyder något. För det gör det verkligen. Det är egoistiskt att själv välja att lämna livet och lämna alla som betyder något kvar, ja. Men när jag hamnar i den situationen ser jag bara en självklar väg ut, och för att ens kunna välja den vägen måste jag distansera mig från allt som betyder något för mig för att jag ska kunna handla. 

Det betyder att jag isolerar mig och inte kontaktar dig lika frekvent eller alls för den delen för att det ska blir lättare för mig att ta steget. Ju längre bort jag lyckas hålla dig ju lättare är det att fullfölja mina planer. Egentligen vill ja ju bara upprätthålla vår relation, men längtan till att få ro och ett slut på lidandet väger tyvärr tyngre i den situationen. Ibland kan jag göra mig ovän med dig för att lättare kunna distansera mig från dig, för att vara säker på att du inte kommer att stoppa mig. Jag vill ju klart inte att vi ska vara ovänner, men som när det gäller alla andra missbruk och demoner så är det svårt att gå emot, fast jag egentligen inte vill. Men det underlättar utgången, den enda väg jag ser med mina skygglappar just då. 

Jag är väl egentligen inte rädd för att dö, jag är bara rädd för att lyckas. Det är livet jag verkligen vill välja och gör allt för att välja. Jag har inte haft några suicid-tankar på ett tag nu, men det betyder inte att jag kan slappna av. Men jag känner ändå att jag idag vet var jag ska vända mig, och jag hoppas verkligen att jag gör det också när det väl gäller. 

Psykisk ohälsa påverkar alla runt omkring så klart. Det är inte bara jag som mår dåligt av min egen depression eller ångest, det påverkar dig också. Vi reagerar olika på det och många blir obekväma och håller distansen för att de inte vet vad de ska göra, då de känner sig hjälplösa. Jag förstår det och klandrar verkligen ingen för hur man hanterar situationen. Men ser du att jag börjar isolera mig eller plötsligt blir glad och rofylld kan det vara tecken på att något är fel. Var rak och våga ställa frågan: Har du tankar på att ta livet av dig? 

Att ställa frågan kommer inte att göra att jag blir mer benägen att ta livet av mig, tvärt om. Det är bara genom att våga bryta tystnaden och prata öppet om självmord som vi kan jobba aktivt för att motverka. 

Idag är en bra dag och jag väljer att minnas den här dagen som en påminnelse när det börjar dala igen. Även om jag har haft huvudvärk hela dagen så valde jag att cykla från Malmö till Lund för att gå på en intervju för ett jobb jag sökt som operatör på NTV (Nationella telefonväxeln, 114 14) och fick kämpa mig igenom de tre timmarna som det varade med "skallebank" deluxe. Men är så glad och stolt att jag gjorde det. Kanske inte får jobbet, men jag tog mig ut och genomförde det. 

Jag försöker fylla kalendern med sådant som jag tycker är roligt göra. Börjar jag ställa in är risken stor att jag slutar med det som är roligt och trillar dit igen. Jag kanske inte orkar göra det lika länge som förut, men det är viktigt att jag gör det, om än kortare tid. Jag försöker se det där fönstret som öppnas varje gång en dörr stängs och ibland kan jag behöva hjälp med att se det där nedrans fönstret som står på glänt. 

Jag är så glad att just du finns i mitt liv, oavsett vilken relation vi har så betyder du allt. Kom ihåg det. 

Mer kärlek till oss alla! 

Stort steg

 Idag är det den 11 september och jag har, även om det tog emot en del, bett om hjälp via primärvården för min nedstämdhet som har eskalerat den senaste tiden. Det har varit jättesvårt att erkänna det för mig själv att jag är där jag är och är i behov av hjälp. 

Det är kanske inte så konstigt egentligen att min situation som arbetslös har väckt oron och ångesten till skyhöga nivåer som orsakat många nätters sömnlöshet. Dagarna har kantats av huvudvärk och ska erkänna att tanken om att jag inte vill fortsätta leva har slagit mig några gånger. Det gör att jag är i riskzonen och bör ta mig själv på största allvar. 

Jag väljer att prata öppet om det för att distansera mig själv från tankarna samt för att min omgivning ska veta hur det ligger till. Jag har nummer till psykakuten inlagt i telefonen. Och, JA! Jag kommer att ringa om det skulle vara så att jag får dom där tankarna igen. 

Att vara arbetslös är väl jobbigt i sig, avsaknad av rutiner gör ju vem som helst tokig. Men att vara utan pengar då handläggningstider är orimligt långa hos A-kassan är förkastligt. Det sänker den starkaste till botten. Jag är ju helt utlämnad och ensam, det är så det känns stundtals, även om jag vet att jag inte är det.

Tröttheten och orkeslösheten gör att jag isolerar mig, rastlösheten får mig i obalans då jag inte ens kan titta på TV eller göra det jag normalt tycker är roligt. Kan inte fokusera tillräckligt länge och det gör mig så ledsen. Hade det inte varit för att jag varit här tidigare, så kanske jag inte hade bett om hjälp i tid. Nu är jag i rullorna. Jag har fått tid nästa vecka hos psykologen på vårdcentralen som kommer göra den första bedömningen sen kommer provtagningar med mera efterhand. Det viktigaste just nu är att jag får sova och vila så jag får tillbaka lusten till det som jag tycker är roligt att göra. Vetskapen om att det kommer att vara en hög tröskel att ta mig över finns där och behöver pusha mig själv att ta mig över för att inte fastna i ett ekorrhjul av ångest och isolering. 

Det blir en dag i taget helt enkelt. 

Det har trots allt varit en del positiva besked idag också i allt elände. En producent ringde mig om att vara statist för en kommande film som ska spelas in här i krokarna nästa vecka. Vilket var roligt och tackade självklart ja till det. DÅ kommer jag i varje fall ut lite. 

Min före detta arbetsgivare har äntligen frambringar arbetsgivarintygen som A-kassan behöver, och jag hoppas att de är korrekt ifyllda nu så de blir godkända så jag äntligen kan få mina pengar som nu sinar rejält. 

Ska även på en intervju nästa vecka för ett jobb jag sökt som nationell operatör för 114 14, (Polisen) vilket jag ser fram emot. Så visst finns det ljus i mörkret som får mig att se fram emot saker än. Jag har också goda vänner som finns där om jag skulle behöva. Är dock dålig på att be om hjälp, men jag vet att de finns där om det skulle knipa. En kram finns inte långt bort. Det är det jag saknar mest, dessa kramar som ger så mycket energi och värme. 

Jag älskar trots allt livet även om det är motigt ibland just nu. Men det är en övergång, jag vet det, och tar därför en dag i taget. 

Jag brukar tänka på en psalm från tiden då jag jobbade i Svenska kyrkan, 791 tror jag det var.

"Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du"

Den påminner mig om att jag har en plats här och är värdefull oavsett vad andra tycker och tänker. Det är du också. Det finns bara en av dig och det är du. 

Mer kärlek till oss alla! <3

Varningstecken

 Jag borde ha sett det komma då alla tecken har funnits där ett tag nu. Jag blir plötsligt trött och tappar lusten att göra sådant jag normalt tycker är roligt. Det är lite frustrerande att inte kunna göra det jag tycker är roligt att göra. Men orken och lusten finns där inte alltid. Det kan fungera jättebra en del av dagen men sen blir det som om det tar stopp och orken försvinner helt. 

Det kan ju så klart också ha andra orsaker så klart, förstadiet till diabetes eller depression eller båda två helt enkelt. Jag måste ju så klart kontakta vårdcentralen på måndag så att en läkare får göra en bedömning. Jag är verkligen ingen läkare, men känner min kropp ganska väl vid det här laget. 

Att vara arbetslös suger verkligen musten ur en. Speciellt när man som jag har en A.kassa som har en handläggningstid på 10 veckor och det kan dröja ännu längre innan första utbetalning kommer mig tillhanda. Det skapar en oro och stress över att kunna klara av att leva. Det blir en lång period av att trampa vatten, försöka hålla huvudet ovanför vattenytan. Det har jag gjort i snart två månader nu. Jag har levt på att sälja av saker hemma för att få mat på bordet. Varje måltid äts med känslan av att det kan vara den sista på ett tag. 

Livsgnistan har väl avtagit en smula det ska jag erkänna och sover jättedåligt om inte alls. Jag är så trött på att oroa mig för om nästa mål mat uteblir eller om det ska lösa sig oväntat. Är samtidigt orolig för att hamna tillbaka i mitt utmattnings syndrom jag precis har börjat kämpa mig ur och accepterat att leva med sviterna av det. Men nu kommer många av de tecken jag tidigare bara dundrat förbi och jag tvingas att stanna upp och denna gången ska jag banne mig be om hjälp i tid. Innan jag dundrar in i den där jäkla väggen igen. 

Jag utsätts för den ena prövningen efter den andra och tänker; är det inte nog nu?

Samtidigt är jag så tacksam för mina vänner som trots deras egna situationer alltid finns där och bidrar med kärlek och mat. Jag har så svårt att ta emot det, men jag måste någonstans svälja min stolthet och omfamna det som kommer till mig även om det smärtar. 

Min gamla arbetsgivare har inte framkommit med ett korrekt ifyllt arbetsgivarintyg på över en månad nu, vilket så klart förlänger mitt ekonomiska lidande än mer då jag får vänta ytterligare en månad kanske innan jag får någon A-kassa. Skyddsnätet vi har i Sverige är bara en illusion. Jag hamna lite mellan stolarna på socialförvaltningen då jag är mellan två jobb och är berättigad A-kassa, som jag inte fått beslut eller pengar från än och därför kan de inte hjälpa mig förens jag blir bostadslös och helst då missbrukare med. 

Denna ekonomiska otrygghet tar fan knäcken på mig. Men jag får nog helt enkelt fortsätta sälja av mina ägodelar för mat på bordet. Men även den strömmen kommer att sina om inte vinden vänder snart. 

Men först ett besök på vårdcentralen på måndag för att dämpa min stundande depression på något sätt samt att göra lite andra tester. 

Mer kärlek till oss alla <3