"Det är inte svårt att bli far, men svårt att vara det!"

Att förlåta min mor för hennes period som aktiv alkoholist när jag var barn har visat sig vara den lättaste biten. Men att få uppmärksamhet och bekräftelse från min far har varit det svåraste och som jag dessutom aldrig ritkigt han få till stånd innan han dog.
Jag minns när jag gjorde en Vuxna-barnbehandling på Nämndemansgården för många år sedan och kunde inte för mitt liv begripa varför jag var där. Jag hade i och för sig valt det själv. Men alla i gruppen hade som uppgift att försöka knäcka mig, men jag hade stängt av alldeles för bra och ingen lyckades komma innaför murarna. Mot slutet av veckan skulle vi skriva ett brev till den anhöriga som var missbrukare och förklara för hen hur jag kände.

 Jag satt med blocket och kunde inte skriva någonting, jag var liksom klar med min mor, vi hade båda gått vidare så jag skrev ett brev till min far. Jag önskar så att jag hade det kvar, men det är sedan länge slängt och jag hade verkligen velat läsa det idag. Brevet skulle man sedan läsa upp för resten av gruppen som var där, och jag vet att jag hade jättesvårt att läsa mitt brev då jag konstant bröt ihop medans jag läste. Jag förstod inte riktigt varför jag kände att det var så svårt att läsa det. Det tog några år för mig att förstå vad som hände där och då. Detta brev skulle jag defininitivt ha gett min far, men det gjorde jag aldrig, kanske hade han förstått kanske inte, det kommer jag aldrig att få reda på nu i varje fall. Jag minns bara små fragment från brevet, men det var mycket ilska, jag vet att jag var mycket arg och besviken på min far på hans frånvaro  och brist på bekräftelse. Var var han när jag behövde honom som mest? Min syster hade en bättre relation inbillade jag mig och jag kände mig mer som utstött och oönskad. Jag hittade på mycket skit i min barndom, mest för att få uppmärksamhet, och det fick jag ju. Men det var ju inte den uppmärksamheten jag egentligen ville åt, men den dög just då.

Tre ord saknade jag framförallt att höra. JAG ÄLSKAR DIG. Det sa han aldrig till mig, och det var de tre orden jag ville höra mest av allt. Min far var verkligen inte den mest sociala personen men han var absolut god männsika och ville ofta väl. Hans bror var raka motsatsen som hämtad från helvetet själv och då får väl far representera motsatsen. Jag vet att han inte har haft en så lätt barndom själv. Han fick inte mycket kärlek, men främst inte verktygen till kärlek. Hur skulle han kunna visa kärlek om han själv inte visste hur han skulle göra?

Jag gjorde många försök för att försöka hitta en gemensam nämnare, jag började läsa till elektriker och läste i ett år, men det kändes fel då jag fuskade på proven i digitalteknik som jag aldrig lyckades förstå så jag slutade. Jag åkte med min far på motorcykeln till södra tyskland och österrike för att lära känna och bonda och fick dock lära mig väldigt mycket om honom när han hade fått lite under västen. Men jag kände inte att vi kom varandra närmre för det. Jag bjöd ofta hem honom till mig, men för det mesta sa han att han inte hade tid, och de få tillfällen han kom stannade han bara några minuter för att göra den uppgift jag hade haft som svepsjälv för att han skulle komma. Aldrig att han stannade på kaffe. Men det gick bra att göra det hos syrran i tid och otid. Han hade dessutom bosatt sig långt ut i urskogarna utanför Hörby och det var mäckigt att ta sig dit med kollektivtrafik, det gick inte att åka dit spontant, utan vissa sträckor skulle man förboka då en taxi körde sträckan för Skånetrafiken. Det var alltid så stelt när vi sågs och det gjorde ont över allt.

Kommunikation var verkligen inte vår bästa sida. Och det har jag förstått nu i efterhand att det låg inte bara på min far. Vi kunde absolut ha ansträngt oss mer båda två. Men vi visste inte hur vi skulle nå varandra och umgicks nästan alltid utanför våra höga murar som två främlingar.

Jag älskade verkligen min far, och jag såg upp till honom men saknade en närvarande far som bekräftade mig och sa de tre orden jag aldrig fick höra honom säga.
Brevet till far skrev jag ju indirekt igen till honom, fast efter hans död i form av en låttext som framfördes av mig på hans begravning, tänk om han hade fått den innan han dog. Vad skulle hänt då? Jag leker med tanken, men jag vet att jag idag inget kan göra åt det, men det blev ett bra "avslutningsbrev" till min älskade far som verkligen beskriver vår kamp och strävan som jag idag vet att vi båda hade.

När jag blev pappa var det viktigt för mig att inte göra som mina föräldrar utan göra det bättre. Jag kommer givetvis inte att vara en perfekt pappa, för det är ingen, men samma misstag ville jag inte göra med mina barn. Jag bekräftar min son och sa de tre orden varje dag till honom följt av en kram under hans första sex år som jag fick träffa honom. Nu får han läsa det i alla vykort jag skickar, om han får dom vill säga. Men jag finns där, alltid för honom och kommer att emot honom med öppna famnar när våra vägar möts igen.
Jag älskar dig min son!

Terapi och show i ett!

Imorse spontanbokade jag och en god vän föreställningen "Syskonkärlek - räkna med bråk" som spelades ikväll på Palladium i Malmö med Martin Stenmark i spetsen.
Martin bjöd publiken på delar av sin kaotiska uppväxt med 11 syskon, en mamma och fyra pappor. Kan säga att det var en hel del igenkänningsfaktorer under showen som bjöd på skratt, gråt och kärlek. För mig var det faktiskt lite som terapi och show i ett. Det blev en del uppvaknanden och ord på känslor jag inte själv hittat som Martin satte ord på som bara blev så självklara på något vis.

En sak han sa var att han såg livet som en present av sina föräldrar och att han var tacksam för vad han hade fått. För visst är det väl så? Jag är uppfostrad med att alltid vara tacksam för det jag får då det verkligen inte är en självklarhet. Vad jag sedan gör med presenten formar den och som jag sedan ger vidare till mina barn. Min syster som alltid frågar om man har kvittot kvar när hon får presenter som hon inte tycker om, får mig att undra hur hon skulle kunna göra ett återköp eller byte på den liv hon fått av sina föräldrar. Det handlar om att förlika sig med det man fått, vara tacksam och göra det till något positivt och sedan ge det vidare.

Martin fick mig även att inse att jag återigen stängt av hanteringen av sorgen efter min fars död som kom helt fel i tid då kaoset kring utredningen av familjerätten kring umgänge med min son var i fokus. Jag valde då att fokusera på kampen för att få se min son igen och negligerade det faktum att jag hade sorg även över min fars död. Det var liksom lättare tror jag att skjuta det på framtiden. Dagen jag hade fått dödsbeskedet befann jag mig på Gotland med mor och systerson för en semestervecka där tillsammans. Glädje utbröt snabbt till sorg. Dagen efter skrev jag om en text till en låt för att beskriva den fustration över att jag om min far inte han hitta den pusselbit som förenade oss.

Lika unika

Om du lovar att bemöta mig med kärlek

Så lovar jag att möta dig och le

Är du öppen för att se mig för den jag är

Så är jag öppen för att se dig med

Vi är alla som pusselbitar - olika men lika unika.

Vissa bitar passar inte ihop

men varje bit passar med nån,

tillsammans blir vi en helhet.

Där var och en bidrar med sitt,

vi är alla - lika unika.

Ja det finns så mycket jag vill säga dig

Men tiden den har redan runnit ut

Ett tomrum har nu öppnat sig för mig

En pusselbit jag aldrig fick på plats

Vi är alla...

Olika det var vi som få

Önskar att det ej vore så

Jag älskar dig för fan, att det skulle va så svårt....

Kan vi enas om att båda kunde bättre, för att hitta biten som förenar oss.

Vi är alla..

Att jag skulle sjunga den på begravningen var en självklarhet men inte så lätt. Det krävdes mycket övning med en bild på pappa framför mig för att träna på att inte bryta ihop. Gråta var okej, men helst skulle jag se det som ett vanligt "gig" och stänga av. Det krävdes många timmars övning innan jag kunde klara hela låten och sedan sjöng jag den gång på gång på gång för att lära mig stänga av. 

Jag vet att jag behöver bearbeta min sorg efter min fars plötsliga död och är tillbaka på ruta ett och vågar inte riktigt gräva i det då jag inte vet vad som kommer fram. Jag är inte där än tror jag att jag skulle klara av att gräva i det nu. Fast jag är där, i och för sig, och rotar lite nu, men lägger nog locket på igen. En sak i taget intalar jag mig själv varje dag. Jag har kommit till rätta med sömnen men är fortfarande supertrött på eftermiddagarna och att träffa många personer samtidigt är jättejobbigt och panik utbryter av bara tanken. Men kanske kan det också vara ett tecken på att jag bör ta tag i sorgearbetet oavsett var jag är längs vägen och ta en lite avstickare för att bearbeta? Vad skulle Pernilla (min terapeut) säga nu? Den frågan ställer jag mig ofta när jag inte vet vilken väg jag ska gå, och ofta hör jag henne svara och ibland räcker med en blick från henne för att jag ska förstå. 

Imorgon ska jag avsätta två timmars grubbeltid där jag, kontra sorg får ha en dialog tillsammans. 

Ett restaurangbesök med två vänner och några okända väntar också imorgon kväll. Det gav mig lite, eller inte så liten egentligen, snarare superpanikkänsla. Luften tog liksom slut och hade svårt att andas, och hjärtat hoppade nog över en del slag med. Min första tanke är att ställa in kvällen då jag förmodligen inte kommer att orka träffa så många människor, och framförallt inte personer jag inte känner. Men, jag har två personer där som jag känner och jag får nog se till att sätta mig bredvid dem om jag ska klara av kvällen. Och klarar jag inte av det så får jag ju avbryta och gå hem. Jag vill i varje fall ge det en chans tror jag men kommer att gå om energinivån sjunker förmycket.