I Januari i år bestämde jag mig för att det var dags för en förändring i mitt liv. Ett första steg var att sluta äta socker och sedan bearbeta de trauman jag upplevt som barn som jag "bara" lärt mig leva med genom KBT men aldrig riktigt bearbetats.
Jag kommer så tranperent jag kan skriva en dagbok genom denna processen, både för mig själv och som inspiration eller tröst åt någon annan, att vi inte är ensamma. Här nedan kommer de första inläggen som redan är skrivna och tanken är att fler kommer under processen.
Dag 12 utan socker
De första dagarna efter att jag slutat äta socker har varit en av de värsta dagarna i mitt liv. Abstinensen som följde var outhärdlig och varje minut var en kamp mot sockret. Jag vågade inte ens gå till affären för att handla av rädsla för att jag skulle köpa hem godis, chips eller kakor. Jag har också varit noga med att inte hitta ett substitut för socker då jag tror att det skulle få mig att fortsätta mitt matberoende som jag försöker stävja. Vill inte hamna i ett nytt missbruk och inse att detta är ett måste för att få en sund relation till maten igen.
Nu har det gått tolv dagar sedan jag slutade med socker och abstinensen har minskat rejält och jag känner inte samma sötsug längre. Å andra sidan kommer det ibland, men det är lättare att säga nej till mig själv och vända bort tankarna. Idag kände jag ett större sug än någonsin när jag handlade och fick ta några extra rundor inne i butiken när jag inte vågade gå till kassorna då allt godis ligger precis vid kassorna. Jag fick bygga upp styrkan och ta på mig skygglappar och attackera kassorna och utgången. Jag lyckades stå emot, men det var jobbigt ett tag.
Jag kommer att vara så transparent som möjligt här under min kamp mot socker. Kanske inspirerar det någon att göra detsamma, men framför allt är det ett sätt för mig att bearbeta kampen. Du kommer att få följa med mig under min resa och vara en del av resans berg-och dalbana. Jag kommer att ha bakslag, men jag hoppas förstås kunna slippa den så kallade sockerdrogen på sikt.
En dag i taget
Mer kärlek till oss alla
Dag 15 utan socker
Förutom att humöret sviktar och huvudvärken står för dörren nästan varje dag har många andra symtom gjort sig påminda sedan jag slutade med sockret. Och det är tydligen helt normalt säger min läkare som jag konsulterat. I lördags kände jag mig ganska hängig lite som när man känner att man är på väg att bli riktigt sjuk och på eftermiddagen kom migränen tillsammans med influensaliknande symtom som muskel och ledvärk och frossa och det är visst ett sätt för kroppen att återställa sig från mitt sockermissbruk och är en vanlig procedur som lätt får mig att tänka att det kanske ändå är bäst att jag äter "lite" socker ändå så att jag stoppar cravings och kroppens chock på min sockerdetox. Men jag tänker inte låta mitt matmissbruk få vinna denna kampen.
Samtidigt är jag glad att jag inte jobbar för tillfället då det hade känts konstigt att ringa arbetsgivaren och säga att jag inte kommer idag då jag har influensaliknande symtom på grund av sockerdetox. Jag har ju själv orsakat dessa symtom genom att först missbruka och sedan chocka kroppen med att inte tillföra det ämne som kroppen är van vid att få. Det hade säkert varit en legit anledning att få stanna hemma men skammen tar över där igen. Jag har alltid sagt att man måste älska sig själv först innan man kan älska andra, och det står jag visserligen fortfarande fast vid, men jag älskar inte den jag ser i spegeln när jag ställer mig framför den, jag skäms så in i bomben för vad jag har förstört.
Jag har många gånger tänkt att det är så skönt att jag inte hamnade i fällan för självskadebeteende i varje fall, men faktum är att det är just det har gjort. Istället för att skära mig på olika delar av kroppen eller bli sjuk av bulimi eller anorexi straffar jag min kropp på grund av mitt bagage för att bilden av mig själv ska stämma överens. Det är genom att se missbruket på det här sättet som det blir lättare för mig att kämpa vidare bort från sockret, och det är bara en del av kakan, sedan måste jag bryta ner bit för bit av det andra för att inte falla tillbaka igen.
Problemet är bara att svensk sjukvård inte vet hur man ska hantera oss som blivit våldtagna som barn och sedan vuxit upp. Vi går från offer till förövare när vi idag 30 år senare börjar prata om det som hände då.
- "Du kan inte säga så om honom, han är en ansedd person och skulle aldrig har gjort det du säger att han har gjort! Tänk på att du skadar hela hans familj och deras anseende, är det värt det?"
Då är det inte alls konstigt att vi överlevare hamnar i diverse missbruk, självskadebeteenden eller i värsta fall självmord då man helt enkelt inte klarar av att leva med den skammen som följer efter att har blivit utsatt.
Jag går hos en psykolog som nu tvingas remittera mig till en annan psykolog då jag är för trasig för henne och min husläkare vill proppa mig full med tabletter som jag inte tar emot då jag inte vill hamna i ett annat beroende. Kunskapen är ganska låg om hur man tacklar oss överlevare, men jag hoppas att min nästa psykolog har bättre erfarenhet i ämnet.
Jag ska inte känna skam för att jag är ett offer våldtäkt och en pedofil, men samhällets tystnadskultur gör att skamstämpeln består. Därför är det upp till kamp för att bryta tystnaden. Jag vet idag att jag inte är ensam i min situation och det är i sig en skön tröst och jag kan finna styrka i att dela och finnas för andra i samma situation. Jag jobbar mig från toppen och nedåt av pyramiden, steg för steg och dag för dag. En dag vill jag inte bara överleva, utan få känna att jag verkligen lever. Det är mitt mål.
En dag i taget
Dag 17 utan socker
Jag tror minsann att jag kommit igenom den värsta delen i sockerdetoxen. Igår kände jag mig piggare än på länge. Dock kvarstår väl lite mag- och tarmproblem och att det ibland blir som gatloppet i Gladiatorerna när jag ska ta mig ut från en butik, men även det lättar succesivt och motståndet avtar. Det är just vi den perioden när jag ligger som mest i fosterställning över sockerbristen som jag brukar återgå till att käka socker igen. Denna gången tog jag mig igenom det. Nu gäller det bara att jag håller fast vid detta, en dag i taget.
Har som bekant gått hemma sedan den 8 november och det har varit det jag har behövt den här perioden för att fylla på den sinande brunnen och täppa till alla stora läckor så jag inte förlorar all energi som kommer in ideligen. Och även här går det åt rätt håll, om än långsamt, men jag är redo för att börja arbetsträna på mitt sätt och tänkte lite tyst för mig själv att det hade varit kul att dra igång lite uppdrag igen med mitt företag. Inom loppet av några timmar ringde tre mammor som ville ha läxhjälp till sina barn. Det måste vara någon högre makt som är inblandat i detta, för det var lite mäktigt att uppleva, men nu är de inbokade och kontrakten är skrivna för vårterminen för alla tre. Nu har jag lite projekt att fokusera på under våren, men hoppas givetvis på att få ett jobb också så småningom, men det behöver inte gå för fort, det kan vänta till sommaren minst.
Jag är så glad för alla som finns i min närhet genom streamen, och speciellt närmst sörjande i skaran av vänner online som kanske utan att de vet om det betyder så mycket för mig, även om jag inte kunnat vara så närvarande själv sista tiden så är dom en viktig del. Jag har inte dragit mig tillbaka från att spela datorspel eller att vara "online" men har minskat antalet timmar jag spelar datorspel då det också har varit lite av ett missbruk för min del och en flykt från verkligheten. Allt handlar om en balans och att hitta den. Och det är svårt och är det fortfarande, jag provar mig fram till ett bra recept för mig och därför kan det se lite olika ut hur ofta jag finns tillgänglig online. Ibland är det bara så att energin inte finns helt enkelt, men streamen betyder mycket och det är så roligt varje gång jag trycker på "gå live" och så länge den känslan finns kommer jag att streama.
Många säger till mig att "fånga dagen" (Carpe Diem), men min klökningsreflex sätter igång när jag hör det. Inte fan vill jag fånga dagen, jag vill uppleva den. Dagen ska vara fri och jag lika så.
Dagens utmaning!
Vad ger du dig själv idag?
Dag 20 utan socker
Nu börjar väl egentligen allt att lugna ner sig lite med huvudvärken och magproblemen. EN sak jag upptäckt den senaste tiden är att jag är inte samma kvällsmänniska som jag har varit tidigare då jag oftast går och lägger mig runt 21-22 snåret. Jag kan inte längre hålla mig vaken längre. Tänk att sockret påverkar dygnsrytmen så mycket, det är ju helt galet. Tre veckor har gått och begären och abstinensen har försvunnit. Nu gäller det bara att inte ens smaka eller äta bara för att jag blir bjuden, det finns inga undantag. En godisbit, en giffel eller en chipsbit kommer att blir förödande och kommer att kasta bort mina tre veckors helvete och det innebär ju då att jag kanske inte kommer att vilja gå igenom en sockerdetox igen. SÅ därför är det jätteviktigt att jag inte faller för frestelsen.
Jag har även tvingats att se över mitt streamingschema då jag inte längre kan hålla mig vaken lika länge som jag brukar. Jag har gått från kvällsmänniska till morgonmänniska och det har jag inte riktigt accepterat än, men det är bara att göra det. Min första tanke var att åldern kanske spelade in i detta men jag är inte gammal och dessutom så svänger det inte så snabbt från en vecka till en annan, utan här är sockret boven. Igår fick jag verkligen kämpa under streamen för att hålla mig vaken och normalt efter en stream sitter jag uppe säkert 3 timmar till innan jag har kunnat gå och lägga mig, men nu går jag från datorn till sängen, orkar inte ens med att kika på Youtube som jag brukar då John Blund redan fått mig in i drömmarnas land.
Även om det är nytt för mig så är jag nog ändå lite tacksam att jag nu slipper vända på dygnet. Jag har ju blivit så enormt mycket piggare och känner större glädje än tidigare och den nalkande depressionen har liksom bara dunstat. Jag ser saker på ett klarare sätt nu än tidigare och tålamodet har också påverkats till det positiva, låt oss hoppas it is a keeper och att det inte förvinner.
Har även kunnat börja ta lite jobbuppdrag igen och börjat söka jobb och hoppas att jag kommer in på arbetsmarknaden igen efter detta lilla uppehåll. Är så sugen på att komma ut och jobba, det är en känsla jag inte haft på länge, men jag ska givetvis inte skynda, jag lär ju ändå inte få jobb imorgon, men att jag masar mig in på marknaden är ett stort steg.
Sen har jag ju fortfarande delar av pyramiden jag måste ta mig igenom och bearbeta mitt förflutna för att kunna bli så hel jag bara kan. Det är heller ingen lätt uppgift och kommer ta många år, men det blir ju lättare om jag inte faller in i destruktivitet helt klart.
31 dagar utan socker
En månad ungefär har gått sedan jag bestämde mig för att bryta med mitt matmissbruk. Det har varit en av de tuffaste separationer jag varit med om helt klart och många säger att det är svårare att sluta med socker än med heroin och jag kan nog skriva under på att det är det tuffaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag fräste åt allt och alla under de första veckorna när abstinensen var som värst och fick mer eller mindre isolera mig för att inte såra andra människor i min närhet och det var en prövning utan dess like.
Nu står jag här sockerfri men en tuff period med att bearbeta mitt trauma som barn står nu framför mig. Ska jag klara av att bearbeta den skam och skuld jag burit med mig alla år utan att belöna mig med att äta lite kakor? Är det värt allt lidande att sluta med socker om jag ändå ska gå emot ännu värre motgångar? Kanske är det bäst att lämna det som varit i glömska och bara acceptera att det har hänt och leva med det som jag har lärt mig? Men innerst inne vet jag, mitt intellektuella jag vett ju att jag också måste få bearbeta traumat. Men tänker ibland att jag kanske skulle ha väntat med min sockerdetox tills efter att jag berabetat traumat. Det finns nog inga rätt eller fel i det här fallet, eller en handbok i hur jag skulle ha gjort. Även om jag vet att jag har gjort det som är rätt för mig dyker alltid tvivlet upp och skakar omkull mig och åter får jag resa mig upp igen som så många gånger förr. Men hur många gånger orkar jag resa mig upp? Kommer jag alltid att ha styrkan att göra det? Kommer jag att resa mig hela vägen eller bara lite halvt eftersom jag nog kommer att falla igen?
Det tjänar ingenting till att tänka i de banorna, det vet jag innerst inne, och ändå gör jag det. Och här tror jag att det viktigaste är att fokusera på idag, just nu och en dag i taget. Inte tänka framåt eller "OM", det är bara kontraproduktivt.
Jag sträcker på mig då jag klarat ytterligare en dag och låter mig vila i det. Vi kan alla vara någons hjälte, with an act of random kindnes.
Mer kärlek till oss alla!
34 dagar utan socker
Att säga att jag är helt sockerfri skulle ju vara att ljuga en smula då det finns socker i nästan allting numera. Jag gör vad jag kan för att äta mindre processad mat, men ibland förenklar det vardagen och har inte plockat bort allt, jag är ju trots allt bara människa. Jag har däremot tagit bort intag av kakor, godis och chips som har varit min akilleshäl i mitt matmissbruk samt de något för stora portionerna mat som lätt hade kunnat bli större om jag fått fortsätta som jag gjort under en tid. Förutom att plocka bort det mest uppenbara i sockerväg så är självklart motionen en viktig ingrediens till ett mer balanserat mående med eventuell viktminskning som bonus. Jag har inte riktigt kommit så långt i mina handlingar att jag infört någon större motion än den cykling jag gör till vardags. Det behövs givetvis mer även om man inte ska underskatta vardagsmotionen.
Jag har bara inte riktigt vetat vad jag ska göra och vad jag vill göra. Är ju inte så sugen på att ställa mig på ett gym som i dagens läge mer är som att ställa sig i ett akvarium till allmäns beskådan med dessa stora glasrutor ut mot gatan som får mig att skämmas för mig själv, fast jag inte ska det. Jag må vara skyldig till att ha försatt mig i denna situationen men att ställa mig i ett skyltfönster till allmän förakt, det ska ingen behöva gå igenom. Fattas ju bara att någon tar betalt för att andra ska få se hur illa det är, nästan som cirkusarna förr i tiden.
"Va? Vaddå två tjockisar? Här finns bara en tjockis! Och han är INTE TJOCK!" Obelix
Eftersom jag tittar en del på serier på TV och det har varit startskottet på matmissbruket som pågått i soffan i många år, är det svårt att bryta just det beteendet att ständigt stoppa något i munnen när jag tittar på TV. Jag vill ju fortsätta titta på TV men är inte intresserad av att hitta något substitut att stoppa i munnen det vore ganska kontraproduktivt. Det skulle säkert sluta med att åt jag mer mat istället för godis, chips och kakor vilket är lika illa.
Min hyresvärd berättade att han hade en kollega som gått ner mycket i vikt genom att sluta äta socker precis som jag samt att han hade köpt en motionscykel som han ställde i vardagsrummet och trampade på den när han tittade på serier och filmer, och då tänkte han inte så mycket på att han satt och trampade. Det är något jag faktiskt tänker prova då jag gillar att cykla. Nu ska jag bara hitta en motionscykel som helst är gratis. Folk brukar skänka bort sådana då de får dåligt samvete för att de inte använt dom eller att man kan få dom för ett överkomligt kompispris. Det är i varje fall min plan.
Jag ska erkänna att jag gjorde mina streamingchokladbollar igår. De är gjorda med färska dadlar, havregryn, kokosolja, kakao, salt, vaniljstång, kaffe och kokosflingor. Inte helt nyttiga men helt klart ljusår bättre än att äta de vanliga. Jag har frusit in dom för att de ska hålla längre och det är inget jag får äta till vardags, utan jag äter 2st (har rullat dom lika stora som en färsk dadel ungefär) en gång i veckan är tanken, som lite lyx. Får se om jag klarar det. Jag vet att jag inte ska hitta substitut för mitt missbruk, men jag känner att jag måste ha något som jag kan ta till i värsta fall när det tryter utan att det för den sakens skull ska bli ett återfall. Har jag klarat mig så länge som jag gjort så skulle ett återfall vara fasansfullt.
Att börja jobba lite har ju helt klart hjälpt till med att inte känna sug efter socker. Jag håller mig sysselsatt med jobb och jobbsökande samtidigt som jag bearbetar mitt trauma från barndomen med en psykolog, terapeut och läkare. Jag är glad att jag inte har fallit tillbaka till att sitta 80 timmar i veckan och spela datorspel som jag lätt hade kunnat göra. Den dagen jag bestämde mig för att begränsa speltiden har varit ett av de bästa besluten i mitt liv. Jag saknar självklart allt det sociala som det innebar, men det blev också en viss press att alltid vara tillgänglig eller att vara online, som om det förväntades av mig att vara det, fast att jag vet att det inte var så. Det blev ett form av beroende det också. Jag älskar att få streama de dagar jag stremar och de dagarna betyder mycket för mig och är lika ledsen varje gång jag måste ställa in pga jobb, sjukdom eller något annat, trots att det bara är en hobbystream. Men jag älskar den Community som byggts upp via streamen och jag känner att jag både ger och får energi. Jag känner verkligen det stöd jag får och kanske inspirerar jag andra. Så länge den känslan finns kvar kommer jag att fortsätta streama.
Mer kärlek till oss alla <3
40 dagar utan socker
Att jag skulle klara det så här länge det trodde jag aldrig, detta är min längsta sockerdetox sedan jag började äta socker sedan jag var barn. Det är rätt skrämmande ändå. Jag har alltid missbrukat mitt sockerintag sedan start mer eller mindre och det har varit mitt tröst- och belöningssystem som har kantat min vardag.
Jag tror inte att jag direkt saknar sockret och dess inverkan utan snarare den snuttefilt det har symboliserat under alla år. Jag är mer skör nu, det märker jag. Jag trippar lite på tår inför mig själv då jag inte riktigt vet hur jag ska tackla vissa situationer när matmissbruket tidigare istället har kickat in. Jag åker i en känslobergochdalbana varje dag där jag ibland är pigg och glad och ibland är trött och orkeslös. Men jag vet ju samtidigt att jag gör rätt och att det är en stor omställning som kommer att ta tid att anpassa sig till.
Jag funderar varje dag på om det verkligen är rätt att utesluta sockret som jag gör, om det är rätt väg att gå. Men för varje dag som går utan mitt matmissbruk blir det ändå klarare för mig att det måste vara den enda vägen ut ur det. Jag märker dock att ibland hamnar jag i ett ofrivilligt matmissbruk när jag glömmer äta och det kan gå en hel dag utan att jag äter och vissa dagar håller jag mattiderna med mellanmål som jag ska. Det pendlar fram och tillbaka. Jag är också medveten om min vikt, det få jag höra hela tiden av min läkare och bekanta. Och det är så tröttsamt och förstärker känslan av att jag inte borde äta överhuvud taget. Jag skämtar en del om min egen vikt, men det är bara jag som har den rätten att göra det. Överallt i samhället påminns vi om hur en "normalbyggd" människa ska se ut. Onaturliga skyltdockor, modeller på reklamaffischer med mera. Även om det stundtals har blivit bättre är normen svår att förändra. Jag tror inte att 30 kilo mindre i sig skulle göra mig gladare som människa eller nöjd. Det skulle snarare bara vara en bonus. Men tanken finns där, som en liten djävul på axeln som talar om att jag nog borde skippa denna måltiden, du har ju att ta av. Och där vill jag inte hamna alls, det skulle vara som att skifta inriktning på mitt matmissbruk snarare än att komma ifrån det.
Samtidigt är det bra att medvetenheten om vad jag bör stoppa i mig och mängden finns. Jag vet att jag ibland äter för stora portioner i förhållande till min motion och rörelse ibland, men jag vill inte i heller att det ska bli en kamp om hur många gram jag ska äta, det får aldrig handla om det och bli så absurt.
Jag kommer att fortsätta skriva min sockerdagbok så transparent som jag gör så länge det behövs.
Mer kärlek till oss alla.