Norrköping, den med "får"!

Onsdagsmorgonen började med tidig frukost på hotellet i Bergen inför resan mot Norrköping via Stockholm. När jag hade hämtat min packade väska på rummet gick jag ner för att checka ut. jag hade satt notan från middagarna i restaurangen på rummet för att få medlemspoäng för det med. Men när jag fick notan utskriven i receptionen fick jag lite hicka då den låg på 1300 kr. Julbuffén på julafton gick på hela 795 Norska kronor och två dagar senare, likadan buffé, gick på 495 Norska kronor. Det var verkligen inte värt pengarna då maten smakade just precis ingenting, precis som på färjan till Tallin jag åkte med för två år sedan. Jag klagade på att jag inte fått någon information om att Kitchen & Table bara serverade julbord vid bokningen jag gjort för drygt en månad sedan och att det var ett hutlöst pris, och att det även inte fanns någon information om vad det kostade. Hade jag vetat vad det kostade hade jag lämnat restaurangen direkt utan att äta. Receptionisten bara ryckte på axlarna och sa att det var julafton därför var det lite dyrare. Jag meddelade att jag minsann sket i att det var julafton för det är ingen högtid jag firar och kände mig påtvingad. Men ingen förståelse för min åsikt fick jag så jag lämnade hotellet och gick till flygbussen i ösregnet i staden som aldrig har uppehåll.

Flygbussen anlände och vi som väntade skulle stiga ombord, och då säger chauffören att luckorna till  bagageförvaringen inte gick att öppna så vi fick ta väskorna ombord på bussen som mer eller mindre var smockfull av människor och bagage. Efter några minuter meddelar chauffören att vi kommer att byta buss och vi kommer att få kliva av på nästa hållplats och vänta på en ny buss. SÅ det var bara att kliva av och gilla läget. Nästa buss kom inom tio minuter så det blev inte så lång väntan och resan fortsatte mot flygplatsen.

Vi anlände ca 20 minuter sent till flygplatsen och jag gick med bestämda steg mot incheckningsautomaterna för att hämta ut mitt boardingcard. Men automaten ville inte acceptera min bokningsreferens så jag fick gå till SAS´s bemannade disk för att hämta ut mitt boardingcard, då såg jag att jag glömt kolla min aktuella flygtid som hade ändrats sedan jag åkte hemifrån. Nu gick flyget 10.40 och klockan var 08.30 så det blir en lång väntan i terminalen. Jag kan säga att det fanns inte ett enda vägguttag i hela terminalen som man kunde ladda sin telefon i. Så jag fick sparsamt använda telefonen då jag hade biljetten till flygbussen från Arlanda i mobilen och datorn ville jag använda till flyget för att se en film jag laddat ner i Viaplay. Så jag fick nöja mig med att titta på alla människor som rörde sig i terminalen och det funkade det med.

Då vi pratat på jobbet om barn som blivit sämre på att ta och läsa sig till instruktioner kan jag säga att vuxna är fasen inte mycket bättre. Innan vi fick borda planet meddelade flygvärdinnan tydligt i högtalaren att flyget var fullsatt och det är mycket handbagage i form av rullväskor och därför är det enbart rullväskor som får läggas i hyllorna ovanför och ryggsäckar, handväskor och jackor läggs under stolen framför sig. Detta för att alla väskor ska få plats och att vi ska komma iväg i tid. Jag kan säga att det var inte många som hade lyssnat på instruktionerna, utan många lade upp sina jackor, halsdukar, schalar och småväskor i hyllan varpå personalen på flyget fick plocka ut det igen och fråga efter ägaren så att rullväskorna kunde läggas där istället. Två gånger till meddelade personalen i högtalarna i flygplanet att ni som har lagt era jackor och småväskor, det vill säga allt som inte är en rullväska genast skulle plocka ner det och lägga det under stolen framför sig. Ingen reaktion båda gångerna. Eftersom folk inte kunde komma på plats då de inte fick plats med sina väskor i hyllorna sprang de tre besättningsmännen skytteltrafik för att tömma hatthyllorna och muttrade om att vi kommer att missa vår starttid om vi inte hjälps åt, men ingen reaktion. En kvinna sa högt att det är bara en jacka, den tar ingen plats, den kan väl ligga kvar? Sekunden senare hade flygvärdinnan lagt jackan i hennes knä med ett påklistrat leende och uppmanade henne att lägga jackan under stolen framför. Sanslöst hur människor bara ignorerar och bara tänker på sig själv, inte konstigt att vi inte kan få barnen att klara läsa och förstå instruktioner när deras föräldrar uppenbarligen inte kan det själv.

När vi anlände till Arlanda efter ca 1 h och 20 min gick jag med raska steg mot utgången för att hinna med flygbussen. Jag fick springa sista biten för att hinna med bussen och det var samma chaufför som lämnade mig på Arlanda den 23 december och han kom ihåg mig och log och hälsade mig välkommen tillbaka och att han fick den äran att ta mig tillbaka till Stockholm igen.

Väl på Stockholm C gick jag direkt till SJ´s lounge för att vänta på tåget till Norrköping. Jag åt lite lunch i buffén de hade där och "lite" efterrätt slank ner också. Jag kände redan nu att jag var helt slut och ville bara sova. Men jag fick vänta tills jag kommit på tåget, och då ställde jag klockan och slocknade direkt och vaknade strax innan jag skulle kliva av i Norrköping. Efter en kort promenad till hotellet checkade jag in i receptionen och tjejen bakom disken var supertrevlig och spralligt glad. Jag fick mitt nyckelkort och jag frågade efter en fläkt och hon skulle trippa ner i källaren för att se om de hade någon och återkomma till mig senare. Men hon återkom aldrig och någon fläkt fanns inte att frambringa. Jag öppnade fönstret på hotellrummet på vid gavel men det hjälpte föga och jag sov jättedåligt under natten.

När jag ätit frukost bestämde jag mig för att knalla till Clas Ohlson för att köpa en fläkt och andra småärenden. Jag han köpa en fläkt samt handla på apoteket sedan ringde min gode vän och undrade vad jag hade för mig, vi bestämde att han skulle hämta upp mig för att åka till Media Markt  då hans dator hade gett upp efter senaste uppdateringen av Windows 10. Väl i butiken kämpade teknikern länge och väl och kunde sedan konstatera att hårddisken gett upp och att han rekommenderade att en ny dator införskaffades istället för att försöka fixa en ny hårddisk och montera in då den kostnaden skulle bli högre än vad det är värt. Vi tittade på några bärbara men min gode vän ville fundera igenom detta viktiga beslut, vilket var klokt. Han köpte en Chromecast istället som vi installerade hemma hos honom och den funkade kanon. Nu kan han se på TV i lite större format än i paddan eller i mobilen. Vi åkte sedan in till stan för att käka lunch tillsammans med alla andra i Norrköping innan jag fick lift tillbaka till hotellet igen.

Väl på hotellet tog jag en liten lur innan jag tog en promenad runt centrum och sedan var det var dags att krypa till sängs igen och jag tittade på Den ofrivillige golfaren. Att jag var trött var ett understatement, och efter att Bruno Anderhage hade skickat iväg ett plastfår med klubban från en bunker och kompisen skrek Fore (Får) bröt jag fullkomligt ut i ett gapskratt och hade svårt för att sedan sluta skratta.

Efter en inte alltför intensiv dag är det dags att planera morgondagen. Imorgon ska jag till barberaren för att få en rakning och sedan ska jag försöka hitta handskar och mössa i centrum så jag inte fryser på nyårspromenaden. Om jag hinner ska jag även ta mig till Visualiseringscenter och se en Domfilm där. Imorgon ska jag även träffa en god vän som även är en före detta kollega på Pinchos för att äta tillsammans. Det ser jag med spänning fram emot. Var ju typ ett år sedan vi sågs sist. ;)

Nä nu ska jag minsann sova så jag är utvilad inför morgondagens bestyr.

Natti, natti!

Bergen; Den med "Suger bäst som suger sist"

I måndags gick jag en lång promenad genom Bergen med Google Maps i högsta hugg för att inte gå vilse. Men vad den där jäkla appen inte talade om var alla höjdskillnader. Jag tror inte jag har gått i så många trappor som jag har gjort här. Jag skulle bara gena från en parallellgata till en annan och fick bestiga ett berg och sedan klättra ner för det igen på andra sidan och så fortsatte det. Jag har sjukt dålig kondis och flåsade som om jag precis gått i mål på ett maratonlopp och varje gång jag mötte någon slutade jag att andas och nickade leendes och när vederbörande kommit på behörigt avstånd och jag började kippa efter andan igen. Jag måste verkligen börja träna igen.


Jag åt en av chokladrullarna som låg i minibaren på rummet och när jag kikade på prislistan ville de har 40 norska kronor för rullen. Så ett av mina uppdrag denna dag var att hitta en affär som sålde de billigare så jag kunde ersätta den. Jag hittade långt om länge en butik som hade öppet som inte var en seven eleven-butik med skyhöga priser. Den var dock dyr men billigare än föregående butikskedja. En rulle kostade 23 norska kronor i denna butik så det fick bli en sådan. Det var samma tillverkare som den i minibaren så det var bra och till nästan halva priset.


Efter ett biobesök på lokala biografen där jag såg Ferdinand som var sevärd gick hemåt för att äta min pasta Carbonara jag köpte i butiken där man bara tillsätter kokande vatten och vips har man en liten måltid för 24 kronor istället för hutlösa 495 kr i restaurangen på hotellet. Allt annat var i princip stängt under julhelgen med undantag av några pubar som höll öppet men hade inget gott att erbjuda.


Att det är dyrt i Norge det visste jag och det var ingen överraskning och jag kommer definitivt att komma tillbaka igen när allt har lite mer öppet här.


Tisdagen blev mest en slappedag då jag gick upp och åt frukost och kröp ner i sängen igen för att somna om fram till lunch. Sen tittade jag på lite serier på play kanalerna innan jag påbörjade att packa handbagaget inför resan imorgon. Då jag reser med enbart handbagage så fick jag införskaffa en vakuumpåse för att få plats med allt jag behövde för 10 dagar plus en kudde. Jag tänkte att om en dammsugare fixar att tömma påsen på luft kan jag det också då jag inte har tillgång till en dammsugare på hotellrummet. Det visade sig vara svårt och efter att ha sugit ut luft ur påsen ett tag fick jag inse att jag inte kunde mäta mig med en dammsugare då jag blev yr och lätt illamående av allt sugande så jag gav upp.


Jag vilade en stund innan jag gick ner och åt min sista middag på hotellet och gick sedan upp på rummet och ringde ner till receptionen för att be om en dammsugare och han säger att han kommer med den med en gång. Det tog bara några minuter så stod han utanför dörren.


När jag hade packat färdigt och ställt ut dammsugaren och ringt en signal ner till receptionen som jag skulle göra när jag ställt ut den kröp jag ner under täcket för att titta på några serier innan skönhetssömnen.


Imorgon reser jag tillbaka till Sverige och mellanlandar först i Stockholm innan jag reser vidare med tåg till Norrköping där jag stannar i fem dagar innan jag reser hem till mig.


Over and out!

Bergen "Den med klockan"

Att resa bort över julen har blivit en tradition de sista tre åren som jag tror jag kommer att fortsätta med många år framöver. Det handlar främst om att jag vill avdramatisera hela julhelgen som allt för länge har varit negativt laddad i familjen. I år valde jag att åka till Bergen i Norge i fyra dagar med start på julafton. Det blev en extra natt på Arlanda då flyget gick på förmiddagen och jag fick åka upp dagen innan.

Tåget till Stockholm gick som på räls efter en snopen försening från Malmö då vi bara han rulla några meter när nödbromsen av okänd anledning hade aktiverats och tåget stannade tvärt. Väl på Stockholm C hittade jag ut vid rätt utgång på första försöket, det har aldrig hänt förut, chockad av händelsen tog jag mig direkt till flygbussen som stod och väntade på mig för resan mot Arlanda och Clarion hotel som låg mellan terminal 4 och 5. So far har allt flutit på något sådär.

Efter en god frukost på julaftons morgon begav jag mig till terminal 5 och gate 15A där mitt flyg väntade. Jag hade fått plats 13A på flyget. Av erfarenhet vet jag att många flygbolag inte har rad 13 i sina flygmaskiner då de är skrockfulla, men inte Norwegian. De hade rad 13 och jag funderade hela flygresan på alla scenario jag kunde komma på som kunde gå fel och blev inte lugnare av det direkt. När vi kommit upp till 12 000 meters höjd föll en cirkelformad klar plastbit, ca 3-4 cm i diameter, ner på mitt lår efter att jag hört ett"ploppljud". Jag tittade noga runt omkring men kunde inte lokalisera var den kom ifrån så jag borstade ner den på golvet i hopp om att det inte var något viktigt. Vi kom fram till Bergen trots den flygande plastbiten och flygbussen stod i princip och bara väntade på mig utanför flygplatsen för att ta mig till Bergen Sentrum (norska) och mitt hotel Clarion Hotel Admiral.

När jag hade checkat in och packat upp allt och sätter mig i fotöljen och tittar på armbandsuret som visade fel tid, jag ställer den rätt och knackar sedan på klockglaset som jag typ alltid gör av okänd anledning, men när jag knackar till med pekfingret känner jag tydligt visarna och siffrornas upphöjningar och stelnar till. I huvudet spolar bandet tillbaka till när jag sitter flyget, ploppljudet och plastbiten, det var klockglaset till min klocka som ploppat iväg upp i taket och ner på mitt lår som jag sedan borstat ner på golvet. Då klockan är ett minne från pappa gjorde det mig lite ledsen till en början, men jag får fixa det när jag kommer hem eller möjligtvis i Norköping när jag kommer dit.

Rad 13 för definitivt otur med sig.

Efter att ha fixat ett VPN-konto och kopplat upp mig till en server i Sverige kan jag nu titta på mina playkanaler på hotellrummet, kanske rent av se Kalle Ankas jul, har inte sett det på många, många år. 😉 Därefter ska jag äta middag på Kitchen & Table ikväll, de serverar julbord idag.

Jag önskar en god Jul.

En vit jul...

Att julafton är en laddad dag har ingenting med min son att göra. Vi firade aldrig på julafton då han alltid var hos sin mamma då. Och det rörde mig inte alls att det var så, tvärt om. Då kunde jag köpa lite billigare presenter på mellandagsrean som jag kunde ge honom när vi firade trettondag jul. Enligt en gammal bok kom ju de vise männen tretton dagar efter the big J föddes, och gav den nyfödde presenter. SÅ den dagen passade oss perfekt.

Julaftonsångesten började redan innan min son föddes. Jag upplevde den som falsk. Det skulle skrattas och skålas och alla skulle låtsas som om alla var vänner och det var höga förväntningar och stress. Trots att det var jobbigt med alla förberedelser så skulle de göras varje år och varje år bestämdes det att något skulle bort från julbordet nästa år, men så blev aldrig fallet. Varje år samma sak. Min syster tog julklapparna på största allvar och var aldrig tacksam för det hon fick. Var hon inte nöjd frågade hon om man hade sparat kvittot. En gång ringde hon mig på jobbet och sa; Har jag missat något eller? Vad hon menade var att jag inte hade gett hennes barn någon julklapp, för hon hade gett min son en, och att hennes barn minsann kommer att komma ihåg det. Förväntas det att jag ska ge en present, då tappar jag liksom lite sugen. Jag tror mer på själva överraskningsmomentet. Mottagaren ska blir överraskad, då känner jag att det är roligt att ge. Men att köpa en present och ge på julafton när man förväntar sig en julklapp, tappar man lite magin i att ge. Att köpa en gåva och ge lite när som under året är mer min melodi, för då blir det en överraskning. Vad du sen gör med min gåva skiter jag i, och kräver inte att det plockas fram bara för att jag kommer. Du kan sälja eller ge bort det till någon annan om du inte tyckte att det passade. Jag ger för att jag tycker det är kul, men fråga aldrig efter kvittot eller jämför gåvans värde med vad du själv gett, då är du ute på hal is.

Jag gjorde vad jag kunde för att slippa komma på julafton de sista åren, ibland lyckades jag och ibland förhalade jag det genom att ställa upp på välgörenhetsjulafton för de som inte har någonstans att fira och kunde således komma lite senare på julafton eller tog extra pass. De senaste åren har jag varit på resande fot över jul och nyår och har blivit en tradition för mig. Och det är något jag trivs bra med och kommer att fortsätta med.

Julen är en fantastisk period och jag tycker det är mysigt att kunna tända levande ljus hemma och få den där lite mysiga känslan efter en lång arbetsdag då det är mörkt både när man åker till jobb och när man kommer hem. Alla stakar och stjärnor som lyser i alla fönster samt alla glada och trevliga människor kring jultid, förutom sista veckan innan jul då alla plötsligt blir stressiga och lättretliga igen. Då känner jag ett lugn i att jag slipper vara med om det själv. Jag reser helt enkelt bara bort. Man skulle kunna säga att jag flyr julen, men riktigt så enkelt är det inte.

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla barn i världen som firar jul att de får en vit jul, en jul som är fri från alkohol. Det är alldeles för många barn som får uppleva fulla vuxna under julen, tro mig, jag vet. Jag har varit en av de barnen och då är det inte bara julen det handlar om utan alla andra högtider också där det envisas med att alkoholen ska fram och det är okej att supa inför sina barn, för de tar ju ingen skada. Fel igen, de får men för livet. En vit jul som sagt är min allra högsta önskan för att våra barn ska få en riktigt trevlig och god jul. Kan vi ge dem det?

Jag var på en helt fantastisk julkabaré idag med en god vän. Det var en picknickföreställning där man satt till bords och kunde ta med sin egen mat och kunde äta under föreställningen. Det var lite som att fira jul. Vi hade med oss glögg med tillbehör, pepparkakor och ädelost, lussekatter och egna matiga mackor som vi kalasade på. Det var en bra och genomtänkt föreställning med mycket igenkänningsfaktorer kring julen samt bra musik allt från Povel Ramel till nyare slagdängor samt en allsång vi alla kunde klämma in i. Det var precis vad jag behövde denna tredje advent och nu närmar sig resan mot Bergen med stormsteg. Bara 6 dagar kvar nu. Jag behöver denna break inför nästa termin om jag ska orka.

En dag i taget!

Utmattad...

Har varit så taggad inför Luciatåget på jobbet som årskurs fem har ansvaret för, bland annat den klass jag jobbar i. De har övat jätteflitigt och sjunger bra tillsammans. Jag är fullkomligt övertygad om att det kommer bli ett Luciatåg att minnas. Jag brukar "ratta" mixerbordet, vilket känns tryggt sedan jag själv inte står på scen så mycket mer då scenskräcken tagit över helt. Men axlar mer än gärna rollen som "ljudtekniker" på skolans olika tillställningar.

Många nätters sömnlöshet och grubbel har fått mig att ta några steg bakåt igen. Kroppen är helt slut, det fanns ingen ork när klockan ringde tisdag morgon. Det gick helt sonika inte få mig själv ur sängen. En förkylning har hållt sig kvar några veckor och vägrar släppa taget, och jag förstår varför kroppen inte kan göra sig av med den då den inte är på topp. Så det är bara en sak att göra och det är att lyssna på kroppen och vila, vila så mycket kroppen bara behöver. Kroppen behöver vila och jag sova, men förkylningen gör det till en nästintill omöjlig uppgift när näsa och hals fullkomligt korkar igen. Så jag blir helt enkelt bara liggandes och får stirra in i dumburken och plöja igenom så många filmer och serier jag orkar med.

Till igår hade jag sedan länge bokat biobiljett till premiären av den nya Star Wars-filmen och för att göra ett återköp måste man ta sig till biografen. Jag tänkte att om jag måste lägga energi på att ta mig till biografen kunde jag lika gärna vila i biostolen innan resan hem igen, istället för att göra ett återköp och åka hem igen. Jag är för snål för att låta biljetten brinna inne så det blev att jag åkte in till biografen och såg filmen. Visst var jag helt slut efter filmen och resan hem, men det var verkligen värt det. Filmen var riktigt bra som förväntat, full med härliga humoristiska repliker.

Det som var en stor sorg var att jag missade Luciatåget på jobb, jag fick aldrig se slutresultatet av all träning som eleverna hade genomfört. Men jag fanns med dem i tankarna. Jag hoppas de kännde det. ;)
Jag längtar så till att höstterminen tar slut och min ledighet börjar. Om nio dagar reser jag mot Bergen för att fira en helt vanlig weekend där, en helt vanlig helg som alla andra under året.

Jag ska försöka sova lite halvsittandes i sängen då ögonen nu propsar på att jag minsann måste sova.

"Jag kommer när mörkast det är..."

Jag lyssnade på Luciatåget som tränade på sina sånger, solon och textläsningar i veckan. Jag fann mig själv ganska skör och det krävdes inte mycket för att tårarna skulle börja rulla ner längs kinden. Textläsningar varvat med sjönsjungande sång kan väl få vem som helst att reagera, men jag tyckte att det var så vackert. Det var sannerligen detta som julen egentligen handlar om. Att stå upp för varandra när det är mörkt och lysa upp vägen för de som famlar i blindo. Jag tillhörde dem som inget såg, utan jag har fallit en tid nu. Men där och då såg jag plötsligt och förstod. De sömnlösa nätterna, grubblandet och tröttheten har kommit tillbaka långsamt, så jag inget skulle märka förns det var försent, men detta Luciatåg som tränade inför den 13 december fick mig att öppna ögonen och jag kan nu handla innan det går för långt. Julen är och har alltid varit en jobbig period, men värst efter att mitt ex tog min son ifrån mig för 3,5 år sedan. Sedan dess har jag varit på resande fot under jul och nyrårshelgen, det är en överlevnadsstrategi då det är alldeles för tungt då tomrummet är så stort efter min son. Men att behandla julhelgen som en helt vanlig helg gör det hela lite lättare, samt att åka iväg och upptäcka nya platser för att spä på övertygelsen om att det är just en helt vanlig helg som alla andra under året.

I år kommer jag bokstavligen att åka rätt in i ett julkort då jag beger mig till Bergen i Norge under julhelgen. Med tanke på alla bilder därifrån under tidigare jular så kommer det att bli en härlig resa men också tuff då julen än mer står och knackar på dörren. Jag hoppas i och för sig att det kommer att bli en underbar vistelse då jag förmodligen kommer uppleva en hel del där i dess fantastiska miljö. Det kommer nog även bli mycket vila då det är det som är prio ett just nu. Jag har verkligen inga extra krafter kvar alls, utan nu är det bara på ren viljestyrka jag kommer upp på morgonen överhuvudtaget, även om det är svårare vissa dagar att ta sig upp. Jag vet att det är kroppens varningssignal om att kroppen behöver vila. Nu är det bara två veckor kvar och så länge jag kan ta mig upp på morgonen kommer jag att ta mig till jobbet de få dagar som nu är kvar. Räcker inte julledigheten till för vila kommer jag att handla därefter.

Hela lördagen har gått och jag har orkat ett projekt idag, att handla lite mat. Men annars har jag bara legat ner då jag är helt slut. Återigen kommer helgen inte att räcka till med att kunna vila ordentligt inför en kommande lång arbetsvecka. Men det är bara att ta en dag i taget. Snart får jag lite långledigt och jag har lite smått bokat in saker under våren för att ha ett och annat "pit stop" längs våren för att få en paus. En spontanbokning en vecka till Rom i mars med en god vän ser jag verkligen fram emot, plus en och annan weekend i Sverige eller Europa ska också hinnas med.

Men först måste jag verkligen vila, och bara vila så mycket det bara går. Krävs det att jag måste stanna hemma någon dag, så får det vara så då.


"Det bästa med julen som jag vet, det är inte julmat och alla paket.
Det är när i fönstret vi har hyacinter, en julstjärna uppe, och ute är vinter.

Det bästa med julen som jag vet, det är inte julmat och alla paket. Det är när man stökar och pyntar i husen. Och julkvällen, när vi har tänt alla ljusen.

Det bästa med julen varje år, det är inte godis och det som vi får. Det är att på julen man verkligen känner: man vill va´ tillsammans och trivas som vänner."

"Det är inte svårt att bli far, men svårt att vara det!"

Att förlåta min mor för hennes period som aktiv alkoholist när jag var barn har visat sig vara den lättaste biten. Men att få uppmärksamhet och bekräftelse från min far har varit det svåraste och som jag dessutom aldrig ritkigt han få till stånd innan han dog.
Jag minns när jag gjorde en Vuxna-barnbehandling på Nämndemansgården för många år sedan och kunde inte för mitt liv begripa varför jag var där. Jag hade i och för sig valt det själv. Men alla i gruppen hade som uppgift att försöka knäcka mig, men jag hade stängt av alldeles för bra och ingen lyckades komma innaför murarna. Mot slutet av veckan skulle vi skriva ett brev till den anhöriga som var missbrukare och förklara för hen hur jag kände.

 Jag satt med blocket och kunde inte skriva någonting, jag var liksom klar med min mor, vi hade båda gått vidare så jag skrev ett brev till min far. Jag önskar så att jag hade det kvar, men det är sedan länge slängt och jag hade verkligen velat läsa det idag. Brevet skulle man sedan läsa upp för resten av gruppen som var där, och jag vet att jag hade jättesvårt att läsa mitt brev då jag konstant bröt ihop medans jag läste. Jag förstod inte riktigt varför jag kände att det var så svårt att läsa det. Det tog några år för mig att förstå vad som hände där och då. Detta brev skulle jag defininitivt ha gett min far, men det gjorde jag aldrig, kanske hade han förstått kanske inte, det kommer jag aldrig att få reda på nu i varje fall. Jag minns bara små fragment från brevet, men det var mycket ilska, jag vet att jag var mycket arg och besviken på min far på hans frånvaro  och brist på bekräftelse. Var var han när jag behövde honom som mest? Min syster hade en bättre relation inbillade jag mig och jag kände mig mer som utstött och oönskad. Jag hittade på mycket skit i min barndom, mest för att få uppmärksamhet, och det fick jag ju. Men det var ju inte den uppmärksamheten jag egentligen ville åt, men den dög just då.

Tre ord saknade jag framförallt att höra. JAG ÄLSKAR DIG. Det sa han aldrig till mig, och det var de tre orden jag ville höra mest av allt. Min far var verkligen inte den mest sociala personen men han var absolut god männsika och ville ofta väl. Hans bror var raka motsatsen som hämtad från helvetet själv och då får väl far representera motsatsen. Jag vet att han inte har haft en så lätt barndom själv. Han fick inte mycket kärlek, men främst inte verktygen till kärlek. Hur skulle han kunna visa kärlek om han själv inte visste hur han skulle göra?

Jag gjorde många försök för att försöka hitta en gemensam nämnare, jag började läsa till elektriker och läste i ett år, men det kändes fel då jag fuskade på proven i digitalteknik som jag aldrig lyckades förstå så jag slutade. Jag åkte med min far på motorcykeln till södra tyskland och österrike för att lära känna och bonda och fick dock lära mig väldigt mycket om honom när han hade fått lite under västen. Men jag kände inte att vi kom varandra närmre för det. Jag bjöd ofta hem honom till mig, men för det mesta sa han att han inte hade tid, och de få tillfällen han kom stannade han bara några minuter för att göra den uppgift jag hade haft som svepsjälv för att han skulle komma. Aldrig att han stannade på kaffe. Men det gick bra att göra det hos syrran i tid och otid. Han hade dessutom bosatt sig långt ut i urskogarna utanför Hörby och det var mäckigt att ta sig dit med kollektivtrafik, det gick inte att åka dit spontant, utan vissa sträckor skulle man förboka då en taxi körde sträckan för Skånetrafiken. Det var alltid så stelt när vi sågs och det gjorde ont över allt.

Kommunikation var verkligen inte vår bästa sida. Och det har jag förstått nu i efterhand att det låg inte bara på min far. Vi kunde absolut ha ansträngt oss mer båda två. Men vi visste inte hur vi skulle nå varandra och umgicks nästan alltid utanför våra höga murar som två främlingar.

Jag älskade verkligen min far, och jag såg upp till honom men saknade en närvarande far som bekräftade mig och sa de tre orden jag aldrig fick höra honom säga.
Brevet till far skrev jag ju indirekt igen till honom, fast efter hans död i form av en låttext som framfördes av mig på hans begravning, tänk om han hade fått den innan han dog. Vad skulle hänt då? Jag leker med tanken, men jag vet att jag idag inget kan göra åt det, men det blev ett bra "avslutningsbrev" till min älskade far som verkligen beskriver vår kamp och strävan som jag idag vet att vi båda hade.

När jag blev pappa var det viktigt för mig att inte göra som mina föräldrar utan göra det bättre. Jag kommer givetvis inte att vara en perfekt pappa, för det är ingen, men samma misstag ville jag inte göra med mina barn. Jag bekräftar min son och sa de tre orden varje dag till honom följt av en kram under hans första sex år som jag fick träffa honom. Nu får han läsa det i alla vykort jag skickar, om han får dom vill säga. Men jag finns där, alltid för honom och kommer att emot honom med öppna famnar när våra vägar möts igen.
Jag älskar dig min son!

Terapi och show i ett!

Imorse spontanbokade jag och en god vän föreställningen "Syskonkärlek - räkna med bråk" som spelades ikväll på Palladium i Malmö med Martin Stenmark i spetsen.
Martin bjöd publiken på delar av sin kaotiska uppväxt med 11 syskon, en mamma och fyra pappor. Kan säga att det var en hel del igenkänningsfaktorer under showen som bjöd på skratt, gråt och kärlek. För mig var det faktiskt lite som terapi och show i ett. Det blev en del uppvaknanden och ord på känslor jag inte själv hittat som Martin satte ord på som bara blev så självklara på något vis.

En sak han sa var att han såg livet som en present av sina föräldrar och att han var tacksam för vad han hade fått. För visst är det väl så? Jag är uppfostrad med att alltid vara tacksam för det jag får då det verkligen inte är en självklarhet. Vad jag sedan gör med presenten formar den och som jag sedan ger vidare till mina barn. Min syster som alltid frågar om man har kvittot kvar när hon får presenter som hon inte tycker om, får mig att undra hur hon skulle kunna göra ett återköp eller byte på den liv hon fått av sina föräldrar. Det handlar om att förlika sig med det man fått, vara tacksam och göra det till något positivt och sedan ge det vidare.

Martin fick mig även att inse att jag återigen stängt av hanteringen av sorgen efter min fars död som kom helt fel i tid då kaoset kring utredningen av familjerätten kring umgänge med min son var i fokus. Jag valde då att fokusera på kampen för att få se min son igen och negligerade det faktum att jag hade sorg även över min fars död. Det var liksom lättare tror jag att skjuta det på framtiden. Dagen jag hade fått dödsbeskedet befann jag mig på Gotland med mor och systerson för en semestervecka där tillsammans. Glädje utbröt snabbt till sorg. Dagen efter skrev jag om en text till en låt för att beskriva den fustration över att jag om min far inte han hitta den pusselbit som förenade oss.

Lika unika

Om du lovar att bemöta mig med kärlek

Så lovar jag att möta dig och le

Är du öppen för att se mig för den jag är

Så är jag öppen för att se dig med

Vi är alla som pusselbitar - olika men lika unika.

Vissa bitar passar inte ihop

men varje bit passar med nån,

tillsammans blir vi en helhet.

Där var och en bidrar med sitt,

vi är alla - lika unika.

Ja det finns så mycket jag vill säga dig

Men tiden den har redan runnit ut

Ett tomrum har nu öppnat sig för mig

En pusselbit jag aldrig fick på plats

Vi är alla...

Olika det var vi som få

Önskar att det ej vore så

Jag älskar dig för fan, att det skulle va så svårt....

Kan vi enas om att båda kunde bättre, för att hitta biten som förenar oss.

Vi är alla..

Att jag skulle sjunga den på begravningen var en självklarhet men inte så lätt. Det krävdes mycket övning med en bild på pappa framför mig för att träna på att inte bryta ihop. Gråta var okej, men helst skulle jag se det som ett vanligt "gig" och stänga av. Det krävdes många timmars övning innan jag kunde klara hela låten och sedan sjöng jag den gång på gång på gång för att lära mig stänga av. 

Jag vet att jag behöver bearbeta min sorg efter min fars plötsliga död och är tillbaka på ruta ett och vågar inte riktigt gräva i det då jag inte vet vad som kommer fram. Jag är inte där än tror jag att jag skulle klara av att gräva i det nu. Fast jag är där, i och för sig, och rotar lite nu, men lägger nog locket på igen. En sak i taget intalar jag mig själv varje dag. Jag har kommit till rätta med sömnen men är fortfarande supertrött på eftermiddagarna och att träffa många personer samtidigt är jättejobbigt och panik utbryter av bara tanken. Men kanske kan det också vara ett tecken på att jag bör ta tag i sorgearbetet oavsett var jag är längs vägen och ta en lite avstickare för att bearbeta? Vad skulle Pernilla (min terapeut) säga nu? Den frågan ställer jag mig ofta när jag inte vet vilken väg jag ska gå, och ofta hör jag henne svara och ibland räcker med en blick från henne för att jag ska förstå. 

Imorgon ska jag avsätta två timmars grubbeltid där jag, kontra sorg får ha en dialog tillsammans. 

Ett restaurangbesök med två vänner och några okända väntar också imorgon kväll. Det gav mig lite, eller inte så liten egentligen, snarare superpanikkänsla. Luften tog liksom slut och hade svårt att andas, och hjärtat hoppade nog över en del slag med. Min första tanke är att ställa in kvällen då jag förmodligen inte kommer att orka träffa så många människor, och framförallt inte personer jag inte känner. Men, jag har två personer där som jag känner och jag får nog se till att sätta mig bredvid dem om jag ska klara av kvällen. Och klarar jag inte av det så får jag ju avbryta och gå hem. Jag vill i varje fall ge det en chans tror jag men kommer att gå om energinivån sjunker förmycket. 

Malmö, dag 3

Detta är nog den helg som gett mig mest energi på länge, och tur är väl att jag är ledig några dagar nästa vecka i fall att det skulle bli ett bakslag. Men jag väljer att njuta här och nu.
Morgonen började i varje fall med att fortsätta där jag lämnade igår morse för att sedan gå upp på rummet och lägga mig en stund till då jag har rummet till kl.15 idag.

Jag valde att inte åka till rean på Stadium då det förmodligen hade slukat all energi jag nu fyllt på, så det blev att köpa en biobiljett istället till filmen: Geostorm.
Den var inte lika bra som Thor men får ändå klart godkänt.

Jag blickar i kalendern och ser nu med spänning fram emot jul och nyårsresan till Bergen och Norrköping men innan dess är små avstamp med goda vänner, restaurangbesök, cabaré med mera.

Söndagen går nu mot sitt slut och jag entrar nu min egen säng för en god natts sömn.

Malmö, dag 2

Vaknade riktigt utsövd, då sängarna är supersköna och hyfsat svala för min varmblodiga kropp. Nackdelen med hotell är alla speglar som finns precis överallt som visar en inte allt för smickrande spegelbild som får en att hoppa till varje gång blicken möter spegeln.
Men efter en stund i badrummet börjar spegelbilden ge lite bättre bilder.

Efter en utsökt frukost där jag inte orkade äta av alla alternativ då utbudet var gigantiskt, får jag fortsätta imorgon med att beta av sortimentet. Mätt och belåten går jag till rummet igen för att vila en stund. Det var precis vad jag behövde, den här helgen med avkoppling och nära till centrum. Även om jag bor i utkanten av Malmö så är det inte detsamma som att bo i city. Allt blir lite mer tillgängligt här.

Planen för dagen är en tur till Casino Cosmopol för att inmundiga lite Afternoon tea med två kära vänner och kollegor. Har sett fram emot detta en tid nu.
Det var en supertrevlig upplevelse att hinka i sig te och äta snittar scones, och småkakor och snacka om allt mellan himmel och jordfräs. En liten bit av England som jag verkligen saknar. Jag har skrattat och njutit av denna stund. Så återigen tack för det alltid så underbara sällskapet.

När vi skildes åt efter att jag fått lift den låååånga vägen på några hundra meter, och jag är verkligen tacksam för det då någon där uppe bestämde sig för att det minsann skulle börja regna, åkte jag upp 10 våningar till mitt rum och planerade vad kvällen skulle bjuda på. Det landade på att gå på bio och se Thor: Ragnarök. Det var en fantastiskt rolig film med mycket action, men framförallt all humor, jag skrattade så jag grät.

Nu sitter jag med take away på rummet och ska titta lite på TV medans jag äter, ska bara avsluta skrivandet på bloggen först.

Over and out!

Malmö, dag 1

Jag vaknade långt innan väckarklockan skulle ringa i morse och beslöt mig för att stiga upp. Det är ganska sällsynt att jag så lätt tar mig ur sängen, men är tacksam när det händer. Jag började med att starta datorn för att söka bästa och billigaste resan till Bergen i Norge till julhelgen 24/12-27/12. Igår tittade jag på bussar och tåg och gav upp när priserna landande på nästan 5500 kr tor. Tittade även på flyg men det var för många byten och behövde åka till Polen för att få en vettig prislapp. Så jag gav upp även där och tänkte att morgondagen fick lysa nytt ljus över problemet. Och det gjorde det denna tidiga fredagsmorgon. Jag började med att titta på flyg igen, fast jag sökte enbart från Stockholm och därifrån gick det direktflyg till Bergen för 1200 kr tor och tåget till Stockholm från Malmö gick på 295 kr i 1:a klass samt 295 kr för resan från Stockholm till Norrköping på hemvägen. Så det landade på 1800 kr tor plus flygbussen till och från Arlanda på 200 kr och då landade resan på 2000 kr jämnt och lät mer vettigt. Hotellet betalade jag bara en natt för då jag kommit upp i några bonusnätter via medlemskorten. Det blev dock en natt på Arlanda hotel då tåg och flyg inte klaffade så bra på vägen till Bergen. Den 27/12 mellanlandar jag i Norrköping några dagar fram till den 1/1 2018 även där på hotell i samma kedja innan det bär av hemåt igen till Malmö.

Dagen har varit sjukt lång idag och det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men efter en lång dag checkar jag in en helg på Clarion hotel Malmö Live som var en impulsbokning då kedjan erbjöd trippelpoäng om man bokade en helg i oktober månad och man hade bara 24 timmar på sig en specifik dag i detta fallen den 2 oktober. Så jag bokade snabbt en helg i Malmö då jag inte skulle ut och resa någonstans eftersom jag var upptagen alla helger i oktober, för trippelpoäng är det värt en helg och får sedan en bonusnatt till att använda.

Imorgon ska jag till Casino Cosmopol för att njuta av lite Afternoon tea i gott sällskap samt en shoppingtur till Emporia för att hitta lite vinterkläder. I Bergen lär de behövas. Här hemma är det rätt milt än så länge.

Efter ett varmt bad kliver jag nu ner i sängen och sträcktittar lite på NCIS och annat som jag missat i veckan.

Önskar en god natt!

Stressfaktor 0

Förra helgen åkte jag ner i ett potthål och föll handlöst i grubbeltankar och ångesten gjorde sig påmind. Paniken över situationen steg och jag fick plocka fram vad jag lärt mig hos terapeuten i våras igen. Jag blir ibland helt slut och orkar inte ens stiga upp, kroppen bara vägrar.

Jag ger mig då en vilodag eller två och det är som en godvän sa när vi såg senast, att man kippar efter andan men inte egentligen får vila ut ordentligt och hur läkare och terapeut vill att jag sjukskriver mig för att återhämta mig. Jag tror inte att de förstår att jobbet är allt jag har kvar och är en distraktion från mina tankar och bekymmer som annars tar över. Jag vet hur statistiken ser ut och jag är rädd för att bli sjukskriven, tänk om jag inte kommer tillbaka in i arbetslivet igen. Bara tanken på att vara hemma skrämmer mig. Jag kommer att grubbla sönder mig totalt. Jag trivs verkligen med mina uppgifter på jobbet. Jag är dock inte lika flexibel som jag en gång varit. Jag orkar inte det just nu, jag blir stressad när jag kastas mellan olika uppdrag för att täcka upp när någon är sjuk med mera. Jag är inte där än mentalt att låta kameleonten jobba. Det finns inte tillräckligt med energi.
Två dagar denna veckan har jag fått rycka in och hjälpa en annan kollega som stod utan assistenter i sin klass på grund av sjukdomar. Det är en åldersgrupp jag jag känner mest panik inför att jobba med, nämligen lågstadiet. Jag gjorde förmodligen ett gott jobb i klassen, jag gjorde mitt bästa, men jag har verkligen ingen energi kvar när fritids väl börjar. Idag bröt jag nästan ihop när kanslisten ringde mig på morgonen och ville att jag skulle hjälpa kollegan i lågstadiet igen. Mest för att mina trygga rutiner och mitt uppdrag som assistent i årskurs 5 skulle bytas ut mot skräckinjagande elever i årskurs 2 och helt utlämnad och avsaknad av kontroll.
Det är sådana här ögonblick jag inser hur skör jag faktiskt är. Jag har verkligen lång väg kvar till att bli återställd, eller när som på återställd.
Nu ligger jag i sängen och är helt slut och har varken lust eller ork att göra något.

Jag spontanbokade en biljett till Cats-föreställningen på Malmö Arena imorgon kväll, men är rädd för att det blir jobbigt med alla människor som ska trängas på liten yta samt trängseln vid in och utpassage. Men jag ska ge det en chans. Jag har inte sett orginaluppsättningen av Cats tidigare och som en kollega sa idag, så är kanske inte Malmö Arena den rätta lokalen för en musikal i denna klass, men jag ska i varje fall se den.

Jag får ibland frågan; hur orkar du?
Vad är alternativet? Tänker jag. Jag kan visserligen lägga mig ner ge upp och bara bli apatisk inför situationen, eller försöka ta mig frammåt och hålla näsan ovanför vattenytan. Det har varit en lärdom trots allt. Jag har fått lära mig att sätta mig själv främst, vilket aldrig har funnits på kartan tidigare och är inte så jäkla lätt i alla situationer, men det har blivit något enklare att göra med tiden utan att få skuldkänslor efteråt. Jag lever trots allt bara en gång. Ska jag bara överleva eller verkligen leva? Då väljer jag det sistnämnda. Livet är för kort för att slösa bort på sådant jag inte kan rå över eller kan förändra. Det är verkligen inte lätt, men det ger faktiskt en mening i tillvaron, och stärker mig själv. Den dagen jag återser min son ska jag verkligen har levt mitt liv och ha mycket att berätta för honom om mina upplevelser jag upplevt istället för  att han ska träffa ett vrak till pappa som gett upp sitt liv. Det ger mig kraften att kämpa vidare.

Hur förklarar jag?

Jag finner mig ofta i situationer där jag måste redovisa och försvara vilka vägar jag försökt gå och om jag verkligen har försökt allt? Återigen står jag i en försvarsställning likt den med familjerätten i 6 års tid där jag fick försvara mig och bevisa att jag minsann var en bättre pappa än den bild exet målat upp för familjerätten.
Nu är dragkampen över, och hon ser sig som vinnare, men det är sonen som har förlorat.

Hur förklarar jag för en utomstående, den smärta jag känner varje dag, den kampen jag har att stiga upp varje morgon, min längtan och saknad eller hur jag lyckas att hålla huvudet över vattenytan?

Jag ger mig på en liknelse i ett tappert försök att förklara:

Det är drygt tre år sen jag stod på kajen och fick se fartyget försvinna ut i horisonten med min son ombord. Jag ser mig själv försöka springa till kajen innan fartyget lämnar, men precis som i drömmarna när man försöker springa så kommer jag ingenstans, ju mer jag försöker ju mindre rör benen sig och jag når kajen när det är försent.

Kajen rasar och jag faller i vattnet och sjunker långsamt mot botten, jag har gett upp och försöker inte ens röra armar eller ben för ta mig till ytan, utan låter kroppen fortsätta ner i djupet. Jag känner ett lugn och välkomnar nu döden. Plötsligt känner jag en hand som tar tag i mig och drar mig upp på land. Det lugn jag tidigare kände byttes snabbt till ångest.

Jag fick efter ett tag styrkan åter och hoppade i vattnet och började simma i den riktning fartyget lämnat kajen i ett försök att hinna ikapp. Jag simmade och simmade tills mjölksyran hade tagit över och jag nätt och jämt kunde hålla näsan ovanför vattenytan bland alla stora vågor som sköljde över mig hela tiden. Kraften tog åter slut och jag insåg att det var ett dött lopp. Jag ropade på hjälp med mina sista krafter och ett annat fartyg stannade till och jag fick själv ta mig upp på däck, bäst jag kunde.

En lång återhämtningsperiod står nu framför mig men jag kommer att reparera kajen och stå där och vänta på honom. En dag kommer hans fartyg att lägga till där igen, och då ska jag stå där och ta emot.

Bonnie Tyler sjunger "Say goodbye" på Spotify, och ja, we will find a way.

Halmstad, del 3

Dagen började med lite sovmorgon innan frukostbuffén skulle intas och därefter checkade vi ut från hotellet och begav oss mot Ge-Kås för lite inhandling av kallingar, strumpor, träningskläder och en hårfön.
Budgeten hölls så där men landande på 1500 kr.
Mor överraskade med att vara färdig på 1h 30 min, klart under medel. Jag var o andra sidan färdigshoppad efter drygt 30 min och hade gått till bilen med varorna och sedan in igen för att gå upp till cafeterian och vänta där tills mor blev färdig. Om det skulle tagit längre tid än vad det nu gjorde så fanns restaurangen på samma plan så det hade inte gått någon nöd på mig.

Vi åkte ner mot Malmö via Kävlinge igen efter en trevlig helg i Halmstad. Jag är supernöjd och utvilad och ser fram emot nästa morot på fredag, nämligen hotellfrukost innan jag åker till jobbet med en god vän o kollega.

Over and out för denna gång.

Halmstad, dag 2

Idag hade jag grymt ont i pastejköket när jag vaknade och morgonen var förstörd. Efter frukosten körde jag mor till Gullbrannagården, därefter styrde jag bilen mot Åled för att umgås med vänner. Det var öppet hus på Halmstad City Airport så vi åkte dit och man fick gå in på ställen man normalt inte får gå in. Lite spännande var det allt. Kände mig som ett barn på nytt när jag satte mig i förarsätet i brandbilen som stod parkerad bredvid en BRA-flygmaskin vid gaten.

På kvällen hade vi bokat bord på Pinchos i Halmstad för proviantering. Men för en av mina vänner blev det inte så då hen fick besöka sjukhuset där hens mamma hade kommit dit med ambulans.
Men för barnens skull gick jag ändå dit  med hens sambo. Både barnen och jag hade sett fram emot att äta där. Och det smakade gott i vanlig ordning, men att skippa en tapas eller två nästa gång är nog en god idé då jag blev proppmätt.

Imorgon bär det av till Ge-Kås för budgetshopping.

Natti

Halmstad, dag 1

Jag har sett fram emot att komma tillbaka till Halmstad för att ge Hotellet en chans att visa att jag som kund är viktig för dem efter senaste besöket i Januari då de placerade mig mellan två rum som renoverades, och måste ha tänkt att "han märker nog inte det". Jo, tjena! Kl.7.00 börjar slagborren ljuda, släggan slår i otakt tillsammans med kap och geringssågens tuggande på diverse trämaterial.

Men trägen vinner. Jag framförde mitt missnöje och fick en lägenhet andra natten och ett presentkort för en övernattning valfri dag vid nästa tillfälle samt att hotellchefen skulle ge mig deras bästa rum om jag hörde av mig innan mitt nästa besök via mail, vilket jag gjort.

Idag var det lite upp till bevis om de skulle övertyga mig att detta hotellet är ett bra val. Vid ankomst tänkte jag att nu är väl renoverandet ändå slut? Då jag hört att det tydligen pågått mycket lääääänge.
När jag närmar mig det som var hotellets entré ser jag att det sitter papp på fönstren och på dörren står det att ingången var flyttad pga renovering. Receptionen och loungeavdelningen var nu avstängt område och receptionen var placerad i passagen mellan gatan och innergården.
"Bra början" tänkte jag för mig själv!

Vid receptionen står en glad kvinna som ger oss våra nyckelkort och vi tar minihissen, med betoning på "MINI" upp till fjärde våningen där vi finner våra rum. Jag öppnar och går in, visst är det ett härligt rum. Högt i tak, fantastikt välbevarad strukatur i taket och rummet har försiktigt moderniserats och en continentalsäng som jag nästan behövde en pall för att kliva upp i och skön var den dessutom.
På skrivbordet stod en fruktskål med fint uppskurna frukter med en lapp bredvid där hotellchefen önskar mig välkommen samt att hon önskar mig toppenvisstelse.
Och toppen har det verkligen varit. Jag hade nämt i mailet att mor skulle komma med så hon fick också en av de bästa rummen och en fruktskål hon med.

Full pott har det varit denna gång. Och det är ett mysigt hotell, men när renoveringarna är över kommer jag nog våga att rekommendera det varmt.

Nu blir det natta inför morgondagens äventyr.

Gotland, dag 9 "Den med säkerhetskontrollen"

Idag vaknade jag vid halv sju och duschade och gjorde mig iordning, packade det sista och plockade fram frukost. Mor mådde något bättre idag, men var självklart trött efter febern. Klockan 10 skulle vi lämna stugan så vi hjälptes åt för att packa det sista och för att tömma stugan. Vi fick lämna kvar vårt bagage i garaget under dagen så vi slapp ha det liggandes i bilen om vi skulle ställa bilen i stan eller något sådant vilket säkert hade lockat tjuvar i onödan. Städninga ingick visst i hyran av stugan och det konceptet gillade vi verkligen idag, då varken jag eller mor var särskilt sugna på just detta moment.

Efter att vi hade tömt stugan gick vi ner till Kneippbyn och spelade lite golf och fikade sedan efter att vi hade spelat. Jag vann denna gången och det kändes skönt att för en gång skull vinna något.
Vi åkte sedan in till stan för att äta lite lunch och tog oss sedan till Almedalen så barnen kunde leka av sig där lite innan vi tog oss till flygplatsen.

När vi kom till flygplatsen släppte jag av systerbarnen, mor och packning och körde sedan hyrbilen till anvisad parkerningsplats och mötte sedan upp. Jag gick förbi terminalen för ankommande där hyrbilsföretagen har sina bås, funderade på om jag skulle gå in där först med nyckeln men bestämde mig för att möta upp mor och barnen vid packningen och checka in först och sedan lämna nyckeln.
Väl vid säkerhetskontrollen, som jag av någon anledning aldrig bara kan gå igenom utan diverse incidenter, lastar jag upp mina saker i en back i vanlig ordning, bältet åker av och fickorna töms och innehåller i fickorna läggs också i lådan. Stoppar handen i sista fickan och får upp bilnyckeln till hyrbilen och säkerhetsvakten säger att jag kan springa bort och lämna den och jag hör hur mor frågar om hon kan gå igenom och det kunde hon, så hon tog barnen och mitt och hennes handbagage och slängde upp på bandet. Jag rör mig snabbt mot ankomsthallen och väl där är båset tomt, och ingenstans där jag kan lägga nyckeln. Jag ser ett visitkort och tar det i handen och stoppar den andra handen i fickan för att ta upp telefonen, men där var ingen telefon. Den låg i backen som mor tagit igenom säkerhetskontrollen. SÅ jag kan inte ringa biluthyrningsföretaget då jag saknar telefon och när jag frågar personer står runtomkring om den kan ringa numret på visitkortet då min telefon har passerat säkerhetskontrollen tittar de frågande på mig och ryggar tillbaka och säger nej.

Så jag går tillbaka till säkerhetskontrollen och vakten där säger att hon kan lämna nyckeln sen åt mig så kan gå igenom bågen. Men den piper i vanlig ordning och jag får tömma mina fickor igen, och visst låg där en guldpeng och mina opiater låg i en annan ficka, så jag fick lägga det i en liten korg och gå igenom igen. Jag vet inte hur andra reagerar men jag blir sjukt stressad och nervös när det inte går som jag har tänkt mig och det faktum att jag blir ett skådespel för andra resenärer.
Jag plockar åt mig mina saker i korgen och det som mor höll i handen av det som låg i korgen i första omgågen när jag fick springa därifrån och sedan gick vi och satte oss i väntrummet vid gaterna. Efter en stund inser jag att jag inte hittar boardingcarden och frågar om mor har dom, men hon sa, när dom har du. Tänkte var fan har jag lagt dom då? Gick tillbaka till säkerhetskontrollen och letar frenetiskt och hittar dom ovanför en soptunna och säger tyst för mig själv, att måtte vi komma hem snart.

Flygbuss och stadsbuss klaffade perfekt när vi väl ankom Sturup och nu är jag äntligen hemma och kan vila. Jag har sjukt ont och tänker att jag nog får stanna hemma imorgon från jobbet, eventuellt uppsöka vård igen, och kanske överväga en operation av hemorrojden om det inte blir bättre snart.

Summeringen av resan är nog att det är en fantastisk ö som bara måste upptäckas. Jag har mycket kvar att se och många medeltidsveckor att uppleva framöver och ska absolut dit igen. Jag kan inget annat än att rekommendera dig att åka dit. Du blir inte besviken, skulle kanske vara kostnaden, men det kan man ganska snabbt förbise och oftast har ön mer soltimmar än fastlandet, vi har haft en solig vecka och har haft tur med vädret när vi har åkt tidigare också.

Jag och hemorrojden tackar för oss!

Gotland, dag 8

Jag köpte en limpa fransbröd till frukost när jag hade stigit upp och gjort mig i ordning och kallade ner gänget när allt var framdukat. Mor kände sig jättedålig, hon mådde illa och hade feber så hon stannade i sängen. Så jag och ungarna fick äta frukost själva denna morgon. Mor bad mig köpa lite bubbelvatten och det gjorde jag gärna. Så jag tog med mig barnen och promenerade ner till affären vid Kneippbyn, men de sålde bara läsk, inget bubbelvatten alls så vi fick gå ner till Kneippbyn och titta om de sålde bubbelvatten i förbutiken till sommarlandet och det gjorde dem, jag tog tre halvliters flaskor och gick till kassan.

Sen gick vi tillbaka till stugan och jag sa till kidsen att stanna ute medans jag gick in och kollade till mor och gav henne vattnet. Bestämde mig för att låta henne sova i lugn och ro utan stoj och stim med ungarna springades, så jag tog med mig barnen och vi körde en bit utanför Visby till Pannkaksträdet där vi var i söndags, som ungarna gillade. Där tillbringade vi ett par timmar och vi köpte kanelbullar att fika på. Hemorrojden gjorde sig påmind lite då och då och hade rätt ont, men vill klara mig på den långtidsverkande smärtillande tabletten så långe jag kan utan att ta den direktverkande Opiaten jag också fick utskriven som jag skulle ta vid behov när smärtan blev olidlig. Jag tänker att lite får jag bita ihop, men det går så klart bara till en viss gräns, jag har insett att jag får ge mig och ta tabletten ibland.

När vi kom tillbaka låg mor fortfarande i sängen och jag började steka korv till lunch, sen lunch, då klockan närmade sig 15.00. Mor kom ner och såg inte direkt på maten med förtjusning utan hulkade lite och lade sig senare på soffan medans mins systerson tittade på youtube med syrran tittandes över axeln. Det blev en lugn avslutning på dagen. Mor somnade till och från och min systerdotter gjorde detsamma en lite stund och jag tittade på några avsnitt på de youtubekanaler jag prenumererar på och klockan närmade sig kväll. Jag körde så sakta till Visby för att leta parkering, men behövde inte leta då det fanns tre parkeringsplatser ledig precis vid ingången till utomhusarenan där Tornerspelen skulle äga rum. Jag ställde mig i kö vid ingången och letade efter min plats. Man satt på en planka som hade en bock i var ände, och jag tänkte säkerhet och satte mig precis över ena bocken för att inte plankan skulle gå av på mitten om jag satte mig mellan bockarna. Men den hårda plankan och min lilla kompis i röven kom inte så bra överrens så jag fick till slut efter att ha suttit i alla möjliga ställningar på den jäkla plankan ge mig och ta en tablett, den hjälpte lite och hade inte lika ont, men det kändes ändå lite.

Jag var senast på Tornerspelen för fyra år sedan med min son, mor och systerson och minns det som en bra upplevelse. Men det var en fantastisk upplevelse, det är helt magiskt hur man går in i rollen som åskådare på medeltiden och hur man hejar fram sitt lag. Sitter du på den ena sidan av arenan tillhör du lag Visby stad och den andra sidan (där jag satt) tillhör man landet, dvs bönderna. Jag var förundrad över hur lugna hästarna var trots allt jubel och buande och all eld som brann lite var stanns. Det blir lite som ett rollspel, och det krävs nästan lite att man går in helhjärtat för att det ska bli riktigt roligt. Jag gick all in. Och givetvis vann mitt lag, landet och det kändes kanske ännu bättre. 15 minuter innan det skulle sluta börjar regnet hälla ner över Visby och halva arenan gav upp direkt och gick hem, medans vi andra som var lite mer förberedda drog på regnjackor och satt kvar till slutet.

När jag kom hem var det skönt att få krypa ner i sängen och hoppas på att mor mår bättre imorgon så vi kan spela äventyrsgolf i Kneippbyn som vi lovat barnen.

Natti natti

Gotland, dag 7

Det är redan fredag! Var har dagarna tagit vägen? Veckan har bara runnit iväg. Idag tog vi det lite lugnt genom att åka till Sproge, eller rättare sagt Hägsarve där vi umgicks hos goda vänner på deras gård. Det har varit en helt underbar dag där barnen har kunnat leka fritt och tittat på grisar och traktorer och jag och mor har fått lite välbehövlig vuxentid.

Då vi kom hem sent på kvällen blev det i princip natta för samlitliga. Imorgon har vi inte planerat något utan ser vad som faller oss på. Dock ska jag på Tornerspel på kvällen i Visby men vi får se vad vi hittar på imorgon. 

Over and out!

Gotland, dag 6

Idag sov jag lite längre då jag var ganska trött efter gårdagen. Men dagen idag blir det Kneippbyn för hela slanten. Det ligger precis utanför vår stuga så det blev en promenad på knappt 150 meter till ingången. Barnen hade jättekul därinne och klättrade, lekte, hoppade och åkte karuseller samt tittade på teater vid Villa villekulla med Pippi Långstrump i täten. Både jag och mor satt bänkade framför skådespelarna och njöt av förställningen.

Senare på eftermiddagen gick vi över till vattenlandet som ligger bredvid sommarlandet så barnen och mor fick bada. Jag satt i vanlig ordning i skuggan och höll ställningarna där.
Efter en lång dag på sommarlandet så pallade varken jag eller mor att laga mat så det blev lokala Pizzerian som fick äran att göra maten åt oss innan vi mätta och belåtna begav oss hem igen.

Ikväll blev det bloggskrivande för hela slanten då jag hade en del dagar att skriva ikapp. Men jag lyckades.

Imorgon blir det en tur söderut mot Sproge, rapport från den resan kommer imorgon.

Godnatt önskas från Gotland.

Gotland, dag 5

Idag har jag jätteont i röva igen och just idag ska vi åka över till Fårö. Så det blir att ta några Alvedon innan vi begav oss iväg.
Resan på ca 5,5 mil mot Fårösund tog sin början och den tog ca 1 timme att köra då vägarna sällan har hastigheter över 60 km/h. Vi kom i princip över direkt till Fårö då man har lånat en färja från Stockholm och de kör nu med tre färjor i 10 minuter trafik så det var inga köer som för två år sedan då vi fick vänta en och en halv timmer på att få komma över.

Första anhalten blev Sylvis Döttrar där vi fikade och deras bakverk är himmelsgoda, så jag köpte även med mig några bullar att äta senare under dagen. Jag rekommenderar detta ställe varmt, det är inte billigt, men jämför man med vad man får för pengarna så är det rimligt. Allt är bakat med kärlek.

Andra stoppet blev en titt på Raukar där barnen lekte och klättrade på olika klippor och hade jättekul.

Efter Raukarna åkte vi till en badstrand där mor och barnen badade, jag satt i vanlig ordning och fikade. Jag hade även tömt tarmen och hade nu megaont i röva och sittringen hjälpte nu föga så jag plågade mig i väntan på resten av sällskapet. Det hade varit sol hela dagen på Fårö fram tills de skulle bada, då kom molnen och det blåste upp rejält. Men de badade ändå.

Vi körde sedan mot Kutens Bensin där vi åt på Albatross, jag åt lammkött med potatis som var riktigt gott. VI satte oss sedan och spelade fia med knuff i trädgården vid en mur med havsutsikt. Helt underbart, om det inte vore för den nu pulserande smärtan i baken. Jag gjorde vad jag kunde för att bita ihop men kände att jag blev mer och mer irriterad för ingenting då smärtan blev mer och mer olidlig.

Vi gick sedan över till Creperiet och åt varsin crepes till efterrätt och nu blev det än mer outhärdligt att sitta så vi begav oss iväg hemåt igen. Mor tyckte att jag skulle åka till akuten, men jag tvekade men fick till slut ge upp då jag visste att hon hade rätt. Så det blev ett besök på Visby Lasarett och deras akutmottagning. Ungarna sov så mor stannade med dem i bilen medans jag gick in och anmälde mig. Sköterskan i luckan sa att jag skulle sätta mig ner så kom hon snart tillbaka, men jag kunde inte sitta och blev ståendes till han kom tillbaka och han sa att jag förmodligen inte behövde vänta så länge. En timme fick jag vänta innan jag fick komma in. Och strax innan jag blev inkalla kom mor in med barnen som hade vaknat.
Jag blev inkallad och en AT-läkare tog hand om mig och han var jättetrevlig. Han frågade hur länge jag hade haft ont och när jag sa att det var hela dagen frågade han varför jag inte sökt tidigare. Men jag sa att jag försökte bita ihop, gick ju sådär med facit i hand.
Jag fick hasa ner byxorna och kallingarna en bit och han började med att sära på skinkorna och såg att jag hade spruckit i öppningen och började peta i såret för att se om det var det som gjorde så ont, det gjorde ont men inte så ont. Sedan stoppade han in två fingrar i pastejköket och då vrålade jag av smärta och han meddelade att han kom en knapp centimeter in och där satt en stor hemorrojd som blödde rätt kraftigt när han rörde vid den.

Läkaren gick iväg en stund för att ringa till sin chef och kom sedan tillbaka med ett recept på sju olika preparat som jag hade 25 minuter på mig att hämta innan sista apoteket stängde. Jag fick olika smärtstillande tabletter, stolpiller, laxermedel, inflammationshämmande och en salva. Så vi rusade ut och körde snabbt till apoteket för att hämta ut deras lager. Jag fick en del ovanliga preparat som var deras sista ex på apoteket men fick med mig alla mediciner som skrevs ut.

När vi kom hem tog jag genast de smärtstillande preparaten och de verkade ganska snabbt och smärtan försvann. Jag började bli lite groggy och trött. Jag hade ju spänt mig hela dagen och nu när spänningar hade släppt och jag kunde slappna av blev jag supertrött. Jag började på att skriva i bloggen som jag totalt glömt skriva sedan vi kom till Gotland, men fick avbryta då jag inte orkade skriva mer.

Nu blir det natta

Gotland, dag 4

Jag vaknade hyfsat tidigt och tänkte köpa lite goda frallor på stenugnsbageriet Leva livet som ligger mellan Visby och Vibble som öppnar kl.08.00. Jag var där i god tid och var ensam på parkeringen även efter att de öppnat. Men det var en stor besvikelse. När jag kommer in har de bara två bröd att välja på, en limpa och en pain riche liknande sak. Inga andra valmöjligheter. Förutom att de hade färdigbredda stenugnsbakade frallor, men de såldes bara färdigbredda. Så det blev en limpa med hem till frukost. Det var absolut inget fel på brödet, det var jättegott och direkt från ugnen, det var fortfarande varmt när jag kom till stugan och skar upp det.

Efter en god frukost körde jag och systersonen in min mor och systerdotter till Visby där de skulle gå en Pippi-vandring innanför murarna. Jag överraskade min systerson med att vi skulle köra Gokart då han tidigare har kört mycket Gokart så tänkte jag att det skulle bli kul. Och det var det. Vi körde i samma klass, dvs Gokarts som gör 80 km/h och vi var ensamma på banan då vi var på plats precis när de öppnade. Jag körde av mig de värsta aggressionerna och hade superkul. Det blev sex varv för 250 kr, och det var kanske inte så billigt, men kul. Jag körde riktigt bra och hoppades på toppnotering när det gällde varvtider. När vi fick resultaten såg jag att jag hade 1.01 som bästa tid, och systersonen hade 1,16 som bästa tid. Jag sa lite kaxigt till killen bakom disken som frågat hur det gick och jag sa att jag minsann hade 1.01 som bästa varvtid. Då pekar han på en tavla där rekorden för de fem bästa stod och det var 0.51, så jag låg 10 sekunder efter den tiden. Fötterna åkte ner på jorden igen och vi åkte iväg för att jaga pokémon a la soffliggare, dvs att jag körde runt i Visby med bilen och systersonen jagade i baksätet.

Vid kl.12 skulle vi hämta upp mor och systerdotter som var färdiga med sin vandring och vi åkte sedan 2,5 mil norrut mot Mix Ranch där vi skulle spela fotbollsgolf, minigolf, bada samt äta. Gården ligger mitt i skogen med allt som hör därtill i insektsväg, allt från stora flugor, myggor, getingar samt myrstackar i varje hål längs fotbollsgolfen, vilket var lite läskigt varje gång man skulle plocka upp bollen från hålet, man visste inte vad som gömde sig där förutom myrorna.
Vi åt på restaurangen på området och måste säga att det var jättegod mat där. Jag åt en hamburgare som satte igång smaksensationer i munnen och jag lämnade en nästan tom tallrik, grönsakerna lämnade jag kvar då de inte har byggt min fantastiska kropp.
Efter några timmars golfande bestämde sig sällskapet för att bada, jag badar inte om det inte är kaklat, möjligen en trätunna med vedeldning och att det är minst 38 grader i vattnet. Så jag tog en fika medans resesällskapet badade. Men de kom snabbt tillbaka då de inte var så intresserade av att dela bassängen med diverse flugor, getingar och andra flygfä som hade tagit över poolen. När de gick för att klaga sa personalen att de inte hade någon håv och att de inte kunde betala tillbaka pengarna. Men mor som själv jobbat med kunden i fokus gav sig inte och fick så småningom killen att göra ett återköp och hon fick pengarna tillbaka.

Det var inget gott betyg för poolområdet då de gott kunde ha haft en håv som de lite då och då kunde dra längs ytan för att samla upp alla flygfä, och att sedan inte betala tillbaka inträdet för poolområdet drar ju ner hela helhetsbetyget tyvärr. Att sedan hänvisa att de städar poolen på kvällarna när det är stängt är ju ännu fånigare.

Äventyrsgolfen lämnade också mycket att önska då en bana käkade upp våra bollar och de försvann. När vi påtalade detta för receptionen så sa de ja, det är bana 16 va? Den den har gjort det ett tag nu. Varför fixar man inte detta om man vet att banan är sönder? Vi hade kunnat reklamera den upplevelsen också men det gjorde vi inte.

Fotbollsgolfen var den bästa upplevelsen förutom alla djur i alla hål, vad kan man begära när banan ligger i skogen.

Vi åkte hem så där lagom nöjda och kan väl inte rekommendera stället till fullo, men fotbollsgolf och restaurangen rekommenderas varmt.

Trötta och nöjda går vi till sängs.

Gotland, dag 3

Sängen i stugan var en himmelsupplevelse i jämförelse med den första stugan. Jag vaknade tidigt och körde till affären för att köpa frallor, det var lite som när vi hade husvagnssemester när jag var liten.
Efter frukosten tog vi oss in till medeltidsmarknaden i Visby. Jag upplevde att marknaden hade blivit något mindre än för två år sedan då jag var där sist. Men det var en upplevelse att få gå genom alla marknadsstånd och bara titta på det som såldes och på alla människor som var klädda i medeltidskläder.

Jag fick inte med manteln och tunikan jag hade hemma då jag glömde packa ner i allt packkaos. Jag hade tänkt att komplettera här i Visby men priserna var något högre här än på nätet. Så jag tror att jag beställer det sista på nätet och köper lite smidesdetaljer till dräkten under nästa besök på medeltidsmarknaden som eventuellt blir på lördag. Jag köpte även en biljett till Tornerspel i facklornas sken på lördag kl.21.00, där jag kommer att gå själv då mor inte var intresserad och det är lite i senaste laget för barnen.

Efter marknaden gick vi till Almedalen där det finns en lekplats vi lovat barnen att stanna vid på vägen hem och de lekte en bra stund. Jag gick till bilen för att hämta min sittring då jag började få riktigt ont i röva då jag troligen hade fått någon spricka i analöppningen vid senaste tömningen. Jag återvände med min sittring och barnen var nöjda och vi begav oss tillbaka till Vibble.

Gotland, dag 2

Vi steg upp tidigt då vi inte ville stöka ner i stuga eftersom vi bara hade den för natten och hade planerat att äta frukost på Clarion hotel i Visby istället. Så vi packa ihop våra pinaler och fyllde åter bilen med alla väskor och körde in till Visby hamn för att parkera och äta en härlig frukostbuffé. Det var verkligen en superb frukostbuffé, kostade 165 kr men så skönt att slippa frukostbestyren i stugan.

Vi fick inte checka förrns kl.17 i nya stugan av någon underlig anledning, vilket betyder att vi var tvungna att ha allt bagage i bilen hela dagen och att lämna bagage i bilen utan uppsikt var ju inget alternativ att ens tänka på så vi bestämde att allt vi gjorde under dagen skulle inkludera full uppsikt över bilen. Vi började köra norrut för att se var vägen bar och mor kom på att det fanns en lekplats som var uppbyggd på privat mark till minne av två barn som dog i Tsunamin 2004 och den är öppen för allmänheten att på egen risk leka där. Platsen heter Pannkaksträdet och är en riktig äventyrslekplats som mina syskonbarn verkligen uppskattade samt att vi hade full uppsikt över bilen under tiden vi var där. Det fanns ett Café och grillar och gott om platser att sitta, dock gillade även getingarna att hänga där gjorde att det inte var så trevligt att fika med alla surrande getingar som också ville kalasa på det vi åt. Stället är absolut något jag rekommenderar ett besök om man är bilburen på Gotland och är en barnfamilj.

Klockan var väl runt kl.13 när vi lämnade lekplatsen och det var nu fyra timmar till incheckning i stugan så vi styrde kosan norrut ett par mil och vände sedan söderut mot Visby igen med målet, Biltema i sikte där vi tänkte äta lunch. Lunchen var ganska snabbt uppäten och vi hade fortfarande lång tid kvar innan incheckning och vi bestämde oss för att titta i affärerna runt omkring för att fördriva tiden innan vi skulle handla mat på Coop inför trippen till stugan där vi äntligen skulle få checka in.

När vi kom fram till stugan som var en klassisk stuga målad i faluröd och med vita knutar, väl inne inser vi att den är aningen lite för liten. Den är nybyggd och fräsch och fin. Men den branta trappan med 10 cm djupa trappsteg och ca 25 cm mellan trappstegen gjorde det till en utmaning att få upp alla väskor. Väl uppe finner vi två sängar precis som på bilderna vi fick så jag och mor tog varsin säng och möblerade om lite. Min systerson fick sova på två madrasser på golvet och systerdottern fick sova på en luftmadrass som vi köpte tidigare på Biltema.

När jag hade packat upp började jag med att laga kvällsmat till oss. Falukorv med stuvade makaroner stod på menyn. Jag tänkte steka upp korven först för att ha full fokus på makaronerna men fick hjärnsläpp och började med att koka upp mjölken och kom på det efter att mjölken kokat upp och när makaronerna var ihällda, så det fick bli multitasking, röra i kastrullen med makaroner och samtidigt skära upp falukorv och sedan steka den. Men efter en liten stund kom systerbarnen ner och systerdottern fick röra i kastrullen medans jag skar färdigt falukorven och systersonen fick sedan steka korven och jag tog över kastrullen igen under övervakning av min systerdotter.

Efter att ha spelat en stund gick vi sedan i säng för en skön natts sömn.

Gotland, dag 1

Klockan ringde tidigt denna lördag för att packa det sista innan jag skulle ta mig till flygbussen som tar mig till Sturup där jag ska möta upp mor och mina systerbarn som jag ska åka till Gotland med och tillbringa en vecka där tillsammans. Jag fick packa om några gånger då vikten på både handbagage och det stora bagaget som ska checkas in överskred tillåten vikt. Efter att ha skiftat innehåll mellan väskorna samt att jag fick lämna några saker hemma gjorde att jag helt plötsligt hade två kilo till godo. Mission accomplished!

Flyget skulle lyfta 13.35 från Sturup och det gick två flygbussar, en som anlände kl.11 till Sturup och en som anlände kl.12.30. Vi bestämde att jag skulle ta den som anlände kl.11 och att mor skulle komma med barnen kl.12 då vi tyckte att det var lite i senaste laget att komma kl.12.30, en timme innan flyget skulle lyfta.

Med facit i hand hade jag kunnat ta bussen som anlände kl.12.30, för incheckningen öppnade inte förrns kl.12.50, så vi fick vänta en stund innan vi kunde checka in våra bagage och ta oss genom säkerhets kontrollen. Jag var superförberedd denna gången då säkerhetskontroller brukar bli en svettig upplevelse när jag ska igenom. Jag lade upp allt i backen som jag skulle, lagt behållaren med nässpray i en återförslutande påse samt tagit av mig livremmen och känt igenom fickorna flera gånger. Självsäkert går jag igenom bågen som börjar pipa och jag börjar nervöst känna igenom fickorna igen men hittar inget och tänker att nu har jag gjort allting rätt, varför piper det? Vakten kommer fram till mig och säger att jag var slumpmässigt utvald för ett test om jag har varit i kontakt explosiva ämnen och jag fick hålla fram händerna och vakten drog ett instrument på ovansidan samt på undersidan av händerna. Trots att jag inte (vad jag visste) hade tagit i några explosiva ämnen blev jag jättenervös och svetten började rinna och jag betedde mig aningen stressad och innan jag hade fått resultatet av testet hade jag med darriga händer börjat plocka ihop mina saker som hade åkt igenom röntgenapparaten och stod med nästan allt i famnen när vakten som gjorde testet knackade mig på axeln och säger; - du är grön! Varpå jag säger;
 - Va?
 - Klarade jag det?
 - Jag menar vad bra, tack!
Aningen stressad tog jag på mig livremmen då jag inte ville riskera att byxorna åkte ner och drog livremmen bakvänt och fick göra om det. Jag var lite nervös över att jag skulle orsaka att varningsklockor ringde, men jag tog mig igenom utan att orsaka uppståndelse.

Förutom min höjdrädsla som faktiskt inte är det största problemet när jag flyger, så är jag sjukt flygrädd, framförallt vid start och landning och när luftgropar gör sig påminda. Men att flyga mindre plan är ännu värre vilket vi skulle göra då den var en inrikesflygning till Visby som är en liten mindre flygplats. Just den här flygningen var väldigt gropig och aningen nervös start och landning. Men jag överlevde i varje fall.

När vi kom ut till bagagebandet och i väntan på att bagaget skulle komma gick jag till Wisby biluthyrning där vi hyrt bilen vi skulle ha hela veckan för att betala och hämta nycklar. Denna gången blev det en mörkblå Saab 9-5 kombi som vi skulle umgås med för en vecka.

När bagaget var insamlat och bilen hämtad och packad bar det av till stugan vi skulle sova den första natten innan vi ska vidare till nästa stuga som bara hade in- och utcheckning på söndagar och vi kom till ön en lördag. Första stugan hyrde vi på Bro Ekes gård ett par kilometer norr om Visby och den andra stugan är belägen i Vibble ett par kilometer söder om Visby.

Det blev en resa i tiden då stugan hade stannat i tiden, dvs 1970-tal, då stugan byggdes. En spis i två olika gröna kulörer och ett badrum i fyra nyanser av grönt.  Stugan var stor och hade en stor lekplats utanför med Pippi Långstrump tema och var barnens favorit, men sängarna var den mest obekväma upplevelsen och stugan var rätt unken, men dög för en natt.

Middagen fick Max hamburgerrestaurang äran att göra oss mätta och belåtna inför den första natten på ön.

 

Lägre än lägst!

Ända sedan barnsben har jag och min syster haft svårt att umgås och på senare tid har det mest varit svek efter svek. Tro mig, jag har verkligen försökt att bita ihop, men när den ena svallvågen efter den andra drar över är det svårt att fortsätta att bita ihop. Jag tror inte hon förstår hur mycket hennes ord och handlingar sårar mig trots mina försök att förmedla det. Hon har blivit en iskall människa som lätt skulle gå över döda för att få som hon vill utan en tanke på alla andra hon sårar längs vägen. Det är en skrämmande utveckling. Jag har ju haft mina egna problem att ta i tu med och har inte alltid orkat att umgås med henne. Men efter att ha sårat mig flera gånger under boupptäckningen för våran far som dog mitt i min kamp för att få träffa min son, så fick jag markera att det var nog. Jag sa att vi framöver endast är syskon på pappret, hårt men från hjärtat och inget jag ångrar.

Syrran har uppenbarligen tagit det hårt och känner sig ironiskt nog sviken. Så, NEJ, jag tror inte att hon har förstått hur hon har behandlat mig under alla dessa år. Idag umgås vi inte och det är jätteskönt, jag träffar dock hennes två barn då de inte ska drabbas av att jag och syrran inte umgås. Mestadels har det skett tillsammans med mormor då hon ofta har dem hemma hos sig och då brukar jag passa på och hälsa på eller att vi gör utflykter tillsammans.

Hennes grabb är ett år äldre än min son och är nu 10 år gammal och jag tänkte att vi skulle åka till Tivoli i Köpenhamn bara han och jag för att få lite egentid. Så jag sänder iväg ett sms den 7 juli till min syster och frågar om den 27:e juli var ett bra datum för att ta med honom till Tivoli. Men fick inget svar, så efter tre dagar skickar jag ett nytt sms och får inget svar på det iheller. När jag ringer mor så var systersonen på besök där så jag pratade med honom och frågade om han skulle vara intresserad av att följa med, och det ville han gärna. Så jag bad honom att prata med sin mamma och påminna henne om mina sms. Det dröjer inte länge innan det kommer ett sms tillbaka.

-Varför vill du umgås med NN själv?
-Varför inte?, svararde jag.
-För att vi inte umgås
-Ja men det ska väl inte drabba barnen?

Sen fick jag inga mer sms och tolkade det som ett ok. Så igår skickade jag ett sms där jag skrev när jag skulle hämta honom den 27:e och att han skulle ha regnkläder med då det kanske skulle regna på kvällen i Köpenhamn. Tio minuter senare kom detta sms.

"Budskapet gick nog inte ändå fram märker jag. Men jag säger så här då, -Tack men nej tack till Tivoli i Köpenhamn på torsdag."

Varpå jag skickar ett saltat sms tillbaka om likheterna mellan henne och mitt ex, att de har precis samma destruktiva beteende och vill straffa mig, men straffar barnen istället. När mor sedan pratar med henne meddelar hon att hon inte tycker att Tivoli är ett barnvänligt utflyktsmål samt att hon känner sig jättesviken av mig. Om hon ny tyckte att Tivoli av någon anledning inte skulle vara ett barnvänligt utflyktsmål (då hon själv tar barnen till Liseberg) så kunde hon ha nämnt det redan den 7 juli. Det här känns som en efterkonstruktion för att hon inte vill att jag ska umgås med barnen själv, utan bara med mormor.

Det är tur att vi ska till Gotland om drygt en vecka, jag, mormor och systerbarnen. Då ska jag se till att jag får lite egentid med systersonen och hitta på lite roliga saker, kanske Gocart mm.

Det är så lågt att blanda in barnen och använda dem som vapen i en konflikt, så jäkla tråkigt. Det här ska inte sänka min semester, det tänker jag inte ge henne, den styrkan har jag arbetat upp. Så nu är det bara huvudet högt och fortsätta frammåt och njuta av varje dag jag har kvar av semestern. Tivoli blir av ändå, fast utan systersonen. Jag har ju blivit lite äldre sedan sist jag njöt av nöjesfällt, och för ett par år sedan var jag på Tivoli med kidsen i klassen och jag var inte så kaxig efter den vistelsen. Om inget annat kan man fika i den otroligt fina miljön i parken och titta på alla andra som mår illa.

Att använda sina barn som vapen i en separation är som att göra sina barn illa och rättfärdiga det med att man själv har blivit illa behandlad, dvs noll logik.

Brevet

Flyttade det sista från den gamla lyan till den nya. En del sår revs upp när jag hittade en massa minnen bland alla böcker papper som skulle sorteras. Bilder på sonen dök upp lite då och då. Alla dokument från tingsrätten och famlijerätten låg helt plötsligt i mitt knä. Det var svårt att hålla tårarna borta när bunt efter bunt med bilagor skulle läggas i "sparas"-högen. Mitt i allt hittade jag ett brev jag skrivit till min son som jag aldrig har skickat, bara skrivit ut. Men jag ska renskriva det för hand och sedan skicka. Jag tror inte att han får läsa det men jag kommer att spara det för framtida bruk. 

"Älskade Wille!

Jag må finnas långt bak i dina tankar då tiden har fört oss längre och längre ifrån varandra, men jag finns och tänker på dig varje dag. Jag känner en stor sorg  över att inte ha kunnat se dig växa och utvecklas. Jag har saknat stunderna när du grät samt ditt smittande skratt som alltid fick mig att le. Jag har saknat din envishet, och när du blev arg när det inte gick som du ville eller när du fick en tillsägelse. Oavsett vad, så var jag med dig genom motvind och medvind och det kommer jag alltid vara, i ditt hjärta tills den dag då vi ses igen.

Jag är så stolt över att ha fått dig till låns min son. Jag är så stolt över att ha fått lära känna dig. Jag är så stolt för att du är du, och du ska alltid sträva efter att vara dig själv för du är värdefull precis som du är. Bry dig inte om vad andra säger. Följ bara ditt hjärta så vägleder det dig i alla framtida val. 

Närhelst du vill att våra vägar ska mötas kommer jag att möta dig och stå där med en öppen välkomnande famn. Du är min son och jag är din far. Det kan ingen ta ifrån oss.

Jag hoppas jag får uppleva sorgliga och glädjefyllda stunder med dig igen. Att jag får höra ditt smittande skratt som alltid får mig att le eller din envishet som är stark som synden. Jag hoppas jag får följa dig genom motvind och medvind, att jag får ha dig i knät och omfamna dig med en lång, varm och kärleksfull kram. 

Det må kännas långt emellan oss men vi går under samma sol, vi sover under samma måne och stjärnhimmel och vi finns i varandras hjärta.

Vi har förlorat många år tillsammans, men vi har många tomma blad att fylla tillsammans i framtiden." 

Kram

Pappa

När äntligen helg blev, va faaaan!

Veckan har varit riktigt påfrestande då jag inte har någon energi alls kvar. Fler gick på semester i fredag och kvar är vi fem tappra som ska få nästa vecka att rinna förbi. Jag skulle ha tagit fler veckor semester och nu med facit i hand bestämde jag mig för att framöver ta 5 veckor semester kommande sommrar.

I fredags var det äntligen fredag och en skön helg ligger framför mig. Det årliga besöket på Fredriksdalsteatern som jag och mor bokade redan förra sommaren är på antåg och jag lyckades byta bort min stängning för att hinna dit i tid. Ett stort tack till dig.

Innan jag tog mig mot Helsingborg tänkte jag hämta mitt körkort som jag beställde för snart två veckor sedan. Jag ringde både trafikverket och transportstyrelsen och den sistnämda sa att körkortet var levererat till utlämningsstället för snart en och en halv vecka sedan. Jag påpekade att jag inte fått någon avi och de beklagade och skickade ett sms med REK-numret. Postnord lyckades alltså leverera körkortet till utlämningsstället, men att leverera en avi hem i brevlådan var betydligt svårare. Suck!

Jag stegade in på macken och lämnade REK-nummer och körkort och expediten kommer tillbaka och räcker mig kuvertet och precis när jag ska gå säger han;
- Vänta! Du måste skriva under innan du kan gå.

Men skrivaren strejkar och han säger att han inte kan lämna ut kuvertet eftersom skrivaren inte fungerar. Jag replikerar att det är väl inte mitt fel att tekniken strular? DÅ är det Postnords problem, jag går nu. Och gick ut ur butiken och promenerade hem för att äta innan jag skulle åka till Helsingborg.

Väl på centralstationen köper jag lite nässpray på Apoteket då det hade börjat rinna oavkortat under ett par timmar och sätter mig sedan på tåget. Tåget rycker till några gånger men står stilla trots att vi passerat avgångstiden. Ett meddelande om att det är fel på ena tågsetet hördes i högtalarna och vi fick vackert promenera fram ett tågset och samma problem där, tåget rycker till vid alla försök att lämna stationen. En konduktör meddelar att de inte vet när tåget ska gå eller om det går, så de som skulle norrut rekommenderades att ta Göteborgståget. Sagt och gjort. Jag sprang ut då jag bara hade tre minuter på mig att lämna den övre stationen för att gå ner till den nedre stationen. När jag väl kommer till rulltrappan så är den sönder, givetvis och tant Agda 74 är på väg ner och stoppar flödet för alla som hade bråttom ner och precis när vi kom ner hör vi hur dörrarna är på väg att stängas och jag fick springa för livet för att hinna in. 15 meter och jag andades som om jag precis avslutat Stockholm maraton när dörrarna stängdes bakom mig.

Ett missförstånd mellan mor och mig gjorde att vi inte satt på samma tåg, och tur var kanske det. Annars hade nog bara en av oss kommit upp kanske.

Efter teatern konstaterade vi båda att det var en suverän föreställning med skratt genom precis hela föreställningen, Hotelliggaren rekommenderas varmt att ses om ni inte har sett den än.

Jag hade blivit något sämre efter föreställningen och var så trött att jag i princip stängde av så mycket jag kunde, näsa, hals och huvudvärk deluxe stod nu på agendan. Mor och jag skildes åt i Lund och jag åkte vidare hem och somnade sedan snabbt.

Vaknar vid kl.12 på lördagen och det kändes som om någon hade bankat mig sönder och samman, hade ont precis överallt. Tvingade mig till affären för att köpa lite mat och väl hemma orkade jag knappt upp för trappan och svetten rann längs hela kroppen. Jag letade fram örontermometern och den visade 39,6 grader och jag fick vackert leta fram lite Paracetamol och gå till sängs igen och återuppleva de feberdrömmar man hade som liten.

Jag är sjukt rastlös och har svårt att vila, jag försöker mig på små projekt hela tiden som gör mig helt slut, men får väl kapitulera.