Medvind

Givetvis går dagarna upp och ner, men jag måste säga att dalgångarna inte är så djupa som de tidigare varit. Jag känner mig än lite piggare och en gnutta glädje som glimmar till ibland. Jag känner att jag rör mig långsamt frammåt, ett steg i taget och en dag i taget. Idéer till olika projekt jag vill starta ploppar upp ibland, och istället för att slå slag i saken som jag brukar göra, skriver jag bara ner idén och arkiverar i mappen kommande projekt att starta.

Jag vill jättemycket och måste lära att mig se saker och ting realistiskt. Jag kan inte ha 1000 bollar i luften och samtidigt försöka kravla mig upp från marken. Det får bli ett projekt i taget i tur och ordning efter min förmåga. Jag riskerar annars att gå in i den berömda väggen.

Att jag känner mig bättre betyder inte att jag är återställd, tvärt om. Jag har en lång väg att gå innan jag är där och får helt enkelt sansa mig.

Att ta mig utanför min trygghetszon är nästa steg. Jag har mycket svårt lämna den. Men jag måste försöka. Jag har tagit mig ut senaste veckan och hoppas att det håller i sig.

Jag fick höra från en godvän idag att jag håller min terapeut i handen eftersom det är min trygga zon, och att jag inte vågar lämna den för att gå alternativa vägar mot samma mål. Och ja, det är sant. Jag ser nog terapeuten som trygghet och tror att jag behöver det just nu. Men jag vet att jag snart måste stå på egna ben, och det skrämmer mig lite. Men än är jag inte där. Men snart.

Jag njuter av medvinden och är också realist och vet att den vänder så småningom. Men att njuta så länge den föser mig frammåt är det jag kan göra just nu, och vänder vinden tar vi tag i det då.

Sockertopp

Jag befinner mig i ett konstant förhandlingsläge med mig själv. Där moralen möter omoralen likt ängeln mot djävulen. Jag har i princip ätit godis varje dag med korta uppehåll då och då. En sida vill inte, för jag bör inte äta det varje dag. Den andra sidan säger köp, köp.  Jag mår bra för stunden, men varje gång slutar det med ångest för att jag ätit godis. Den omoraliska sidan hittar alltid argument för att jag ska köpa och inte lyssna på den ängellika moralen. Oftast förlorar ängeln. Eller jag i det här fallet.

Idag bestämde jag mig för att inte köpa hem något och på bussen hem börjar kampen. Jag åker två bussar hem från centralstationen. När det är dags för byte av buss börjar fomoralen i mig att förhandla:

om du missar bussen kan du gå in och handla, eller om du måste vänta 10 minuter, eller till och med bara vänta på bussen några minuter, så kan du handla godis!

Nej jag ska inte handla, och jag missar naturligtvis bussen då jag inte kom över gatan i tid. Att stå och vänta 6 minuter med den där djävuln innom mig som tjatar på mig att jag ska handla godis var inte lätt. Jag bet ihop och låtsades som om  omoralen inte fanns. Det var kämpigt, men lyckades att kontra bort alla dåliga argument till att jag skulle handla.

Jag är supersockersugen så det visslar om det. Men jag hoppas hålla mig borta från skiten. Men det blir nog inte lätt.

Sockret har funkat ångestdämpande i stunden,  men ångesten kommer tillbaka direkt efter och något större än innan. Så fortsätter det tills att bryter den dåliga vanan. Vet inte om det håller veckan ut. Men i alla fall idag. En dag i taget.

Sockertopp, nu är det stopp!

Ledin?

Efter att ha sträcksett The missing på TV 4 trillade jag in på SVT Play och där tittade jag på Skavlan. En av gästerna var Tomas Ledin, som nu är i pensionsålder. Men jag har ett vagt minne att jag varit på en av hans konserter, tror det var i Helsingborg för många år sedan när jag bodde hemma. Kan inte säga att jag var ett Ledinfan men jag tyckte att det var en bra konsert, och några låtar kunde jag sjunga med i. Jag kan bara inte komma ihåg 100%  med vem och vilka jag var där med. Ja, jag var nykter. Men minnet sviker. Ibland är det nattsvarta luckor och det händer att fragment av minnen dyker upp från tiden som tonåring och ung vuxen.
Jag har blivit sämre på att minnas namn och ansikten senaste tiden, och idag är det nästan hopplöst. Jag ger upp innan jag ens försöker då det inte fastnar. Jag skäms och mår skit över det ibland då jag verkligen vill minnas namnen på de individer jag möter dagligen.

Finner mig ofta i situationer där jag ler och nickar men inte har en aning om vem människan är som står framför mig som pratar om hur roligt vi hade senast. Jag kan bara inte se en enda minnesbild, och de minnesbilder personen framför mig målar upp ger inga ledtrådar. Jag kan bara inte säga; vem fan är du? Till en människa som verkar så glad över att se mig, medans jag inte har en susning om vem människan är. Så jag spelar oftast med, och försöker hitta lösningar för att avsluta mötet så fort som möjligt. Istället för att bara vara ärlig, som förmodligen hade varit den bästa vägen.

Är detta en biverkning av mitt psykiska mående eller är det något annat som spökar tro? Det gör mig aningen orolig. Det har pågått några år nu och skammen har varit så stor och jag har inte kunnat prata om det tidigare. Sista tiden har det förvärrats på grund av sömnbristen. Men nu verkar jag vara på banan med sömnen igen och då borde kanske lite minnen dyka upp igen. Eller?

Har nu grubblat utanför min grubbeltidsram och därmed brutit en överrenskommelse med mig själv samt misslyckats med veckans uppgift från terapeuten. Men jag känner mig ändå nöjd och aningen piggare under dagarna. Så det blir ändå ett godkänt betyg för veckan.

Nu får jag nog gå och lägga mig innan jag vänder på dygnet.

Hepp!

Bioholic!

Jag tittade igenom köphistoriken på mitt bioklubbkort. Man kan se allt som jag köpt sedan jag skaffade kortet 2011. Och när jag summera år 2016 har jag sett 26 filmer och då är de 9 besöken på spegeln inte inräknade. Så totalt med spegeln har jag sett 35 st filmer på bio förra året.

Jag har med andra ord en del filmer att se i år om jag ska knäcka fjolårets 35. Därför blir det en film till denna helgen. Nämligen Passengers. 

Filmen var riktigt bra. Skrattade, tårar som föll och höll mig krampaktigt i stolen av spänning om vart annat. Jag känner mig lika ensam som huvudrollsinnehavaren som ändå hade drygt 5000 människor sovandes runt sig. Ja kanske intehar det helt liladant, jag har inte hela världen sovandes även om jag undrar ibland då man släpper fram människor som gör onda gärningar. Men ensamheten är snarare att jag står ensam med mina erfarenheter, även om jag vet att så inte är fallet. Det finns vänner runt mig som har genomgått liknande saker. Jag ska bara ta mig ur min bubbla, och det är minsann inte det lättaste. Har försökt mången gång, men likt förbannat är jag kvar.

Träffade en kollega och hennes familj från ett tidigare jobb på biografen. Deras son hade vuxit upp och var nu vuxen. Har det gått så lång tid? Har jag stängt in mig så länge? Framför mig spelades många bilder upp från forna kollegor och vänner. Men det tar ganska snabbt slut. Jag har tappat ansikten och namn på vänner jag inte träffat på 17 år. De minns mig, men jag minns inte dem Jag har en handfull namn från den tiden. Jag träffar många människor som känner igen mig. Men jag vet inte vem de är och hur vi träffades. Jag skäms varje gång dessa möten sker in real life eller över telefon.

Jag vet att mitt liv då inte var det bästa, men jag hade mina guldkorn i tillvaron. De har jag fortfarande, men däremellan är det blankt.

Har sprungit som bara den för att hinna med bussar efter bion. Missade bussen hem med 20 sekunder och svor och hyperventilerade då konditionen närmar sig en 70-årings. Gick i rask takt mot tågstationen för att ta mig till centralstationen. Hinner med ett tåg till centralstationen och får springa för att hinna med en buss som tar mig halvvägs hem, och där får jag sedan byta buss. Jag behövde inte springa till den sista bussen då den var försenad och jag fick chans att hämta andan. Jag lät som ett dragspel som har ett hål i bälgen och en del blickar fästes vid mig då jag stod lutad mot vindskyddet och försökte få ut luften ur lungorna.

Hinner precis få normal andning när bussen äntligen anländer. Då meddelar pastejköket att det är dags för tömning. Jag kliver på bussen som ska ta mig hem. Jag sitter och skruvar på mig hela tiden och det trycker på mer och mer vid avfallsdörren. Jag kniper som jag aldrig gjort för. Jag ser mig själv som en av våra hundar som jag ibland gick utmed som vi hade när jag bodde hemma. Hunden var överskitnödig och det ångade ur öronen, men hunden skulle till varje pris hitta en lämplig plats för att dumpa, och det fullkomligt exploderade när hunden väl hittat sin plats. Jag fnissar till och fokus stördes från knipandet, men det var i rättan millisekund jag lyckades återta koncentrationen igen. Vi närmade oss min hållplats och jag rörde mig noggrant övervägt ett steg i taget mot bakdörren. När bussen stannat var det bara att knipa och gå så fort jag kunde utan att sluta knipa. Vid grinden slet jag ner dragkedjan till jackan, öppnade dörren och fick snabbt av mig skorna och slängde av mig jackan.
Jag når toaletten med byxorna vid knävecken och sedan var det lite som scenen i Dum & dummare, fick i princip hålla fast mig i sitsen för att inte åka av.

Allt springade och den explosiva tömningen gjorde mig helt matt. Jag somnar nog utan mina två tabletter propavan ikväll.

God natt!

När? Hur?

Jag vaknade efter 14 timmars sömn kl.13 på lördagen. Jag kände mig inte mörbultad som jag brukar göra efter lite för mycket sömn. Skulle inte säga att jag skuttade ur sängen heller utan en sån där lagom utsövd känsla var det.

Jag bestämde mig för att gå på bio, då det var ett tag sedan, mina mått räknat. Och valet föll på "Vaiana". Upptäckte att plånboken inte låg i jackan och en kort sekund senare insåg jag att jag lagt den i skåpet på jobbet i fredags och åkt hem utan den. Så det blev en tur till arbetsplatsen en lördag eftermiddag för att hämta plånboken så jag kunde gå på bio. När jag ska tillbaka till stan med bussen, blir jag upplockad av en kollega som erbjöd mig lift in till stan. Jag var tacksam för liften då den sparade mig lite tid så jag hann äta innan bion.

Jag hämtade ut den bokade och den nu betalda biljetten och gick till närmsta pizzeria för proviantering. Efter ett gott mål promenerade jag till biografen och det var smockfullt med barnfamiljer. I vanliga fall när jag ser animerade filmer på engelska är det en handfull ungar som tittar, men nu var det barn i alla åldrar, och bara barnfamiljer. Har alla ungar lärts sig engelska nu helt plötsligt?

Jag ställde mig i den gigantiska kön till kassan och det tog 15 minuter innan jag kom fram. Antingen så kunde barnen inte bestämma sig för vad de skulle ha, eller så saknades något barn då det var på toa, eller så var betalande föräldern på toa. Kaos minst sagt. När jag väl kom fram och jag hade betalt rörde jag mig mot salongen för att gå in. De rev biljetten och jag tog mina 3D-glasögon och begav mig till min plats. Och där satt en femåring, på min plats. Vänder blicken åt vänster där paranteserna satt och tittar frågande på dem. Mannen säger att de bokat fel plats och sonen såg inte över stolen framför, och min plats hade gången framör sig och passade bättre för honom. Just därför jag ofta bokar den platsen då det är gott om benutrymme. Men jag valde att inte tjafsa denna gången och satte mig ett par stolar bort som var deras.

När filmen efter diverse reklam och förfilm startar så förstår jag invationen av barnfamiljer.

Filmen var dubbad till svenska, jag hade köpt biljett till fel visning. Svor tyst innom mig en stund och fick sedan gilla läget och sedan ta mig igenom filmen.
Jag hade rätt höga förväntningar på filmen men den uppfyllde inte dessa förväntningar alls. Lite besviken åkte jag hem igen.

Jag lyssnade igenom bidragen till melodifestivalen på SVT-play och blev även där besviken. Så jag startade spotify och gjorde en melodifestivallista med bidrag från 20 år och bakåt och njöt av det istället.

Jag fick en läxa av min terapeut att bestämma en grubbeltimme varje dag. Min tid är mellan kl.19.00 och kl.20.00. Under denna grubbeltimme ska jag skriva ner allt likt en mindmap på ett papper.

Idag handlade det inte så mycket om direkt sorg utan utan mer om hur det skulle vara om mitt ex inte längre fanns på jorden. Har haft dessa tankar många gånger tidigare. Om jag ska hjälpa till eller inte. Men idag skrämde jag mig själv då det inte handlade om frågeställningarna, om jag ska? Eller inte ska? Utan nu handlade det om När? och Hur? Det var mer planering av olika vattentäta senarion likt Jönssonligan, fast här handlade det inte om en oskyldig stöt utan om att släcka en annan människas liv.

Jag vet att jag inte skulle kunna genomföra detta då jag har en spärr. Men det finns ju tillfällen då dessa spärrar försvunnit hos medmänniskor av olika anledningar. Jag tror inte jag kan säga att jag aldrig skulle kunna göra det, för vem kan egentligen lova det? Det är en intressant frågeställning, men den hinner jag inte avverka det ikväll. Grubbeltiden är slut för idag.

Nu kommer jag inte att göra något dumt, då detta är en del av processen i mitt sorgarbete. Och mitt ex förtjänar inte att dö, utan straffet kommer när vår son inser sanningen. Och då vill jag skadeglad se på när hon lider. Den dagen väntar jag på. Och jag hoppas den kommer snart. Har en godvän som har champange på kylning då våra ex väntas få det tufft. Då firar vi med skumpa, och jag fixar jordgubbar och choklad. Jordgubbarna är i frysen, men chokladen hamnade i magen, men jag hinner skaffa mer innan dagen D.

Lyssnat igenom melodifestivallistan och avslutar kvällen med några vänneravsnitt.

Hepp!

Stapplande steg

Idag skickade jag mailet till mitt ombud där jag bad henne att ta tillbaka min stämning mot mitt ex. Jag läste igenom mailet flera gånger och funderade åter om det är rätt beslut. Varje gång kom jag fram till samma beslut jag fattade igår, ändå tvekar jag att skicka iväg mailet.

Läser igenom en sista gång klickar på "skicka" och blundar (precis som om det skulle göra någon skillnad) innan jag tittar igen och ser att mailet lämnat utkorgen. Där och då blev beslutet verkligt för mig. Jag gjorde en tung utandning och kände hur musklerna slappnade av. Det var en känsla av lättnad och det dröjde inte länge innan jag fick ångest över den känslan också. Hur fan kunde jag känna lättnad över att ha misslyckats. Tår efter tår rullade från min kind, men jag lyckades till slut övertala mig själv att detta var det bästa jag kunde göra och att det är nu jag kan få sörja och gå vidare. Jag kan inte säga att jag studsade ur sängen imorse men jag kände mig betydligt mer utsövd än resten av veckan. Beslutet jag fattade igår gjorde att det fanns inget att grubbla över när det var dags för natten. Så jag somnade direkt. Jag kände mig piggare idag på jobb och kändes skönt att vara tillbaka igen.

Nu vet jag att dagarna kommer gå uppåt eller neråt emellanåt. Men att jag tillåter mig att känna lättnad är också viktigt. Nu är det JAG som är viktigast för mig själv just nu och det är bara att gilla läget.
Och det är nog det jag får jobba hårdast med då jag ofta sätter andra före mig själv. Men det är bara att jobba för att bryta mönstret.

Jag har inte direkt orkat vara social den senaste tiden. Tagit det när jag har tillräckligt med krafter, och efteråt har jag varit totalt slut. Därför har jag dragit mig för att träffa vänner och familj för ofta då jag inte har tillräckligt på måbra kontot. Terapeuten säger att jag inte ska skynda på för mycket med det. Det viktigaste är det som inte tar energi alls utan bara hamnar på pluskontot prioriteras. Så det är där jag får börja. Bygga upp en bra buffert för att kunna utveckla och gå vidare till nästa level.

Tror jag ska slänga iväg ett vykort till grabben innan jag kommer hem och slänger mig framför TV:n och slötittar ikapp lite serier. Det gör mig glad och fyller på kontot.

Over and out

Två val, samma utgång

Träffade mitt ombud idag och vi gick igenom utredningen som konsulterna hade gjort. Vi hade en del att säga om den. Den var visserligen grundligt gjord i jämförelse med den förra. Även om utredarna påpekade mammans ovilja att samarbeta och att min son sagt att han är orolig för vad mamma ska säga om han säger att han vill träffa mig, och att anledningen att han inte får träffa mig är att mamma inte tycker om pappa. Hade detta samtalet skett i familjerätten hade utgången varit annorlunda, men nu handlar det om en mamma som vill ha vår gemensamma son för sig själv och radera pappan ur bilden. Detta har hon rätt att göra eftersom hon är ensam vårdnadshavate och varit smart att anmäla mig, och då skyddar hon sonen från sin pappa. Alla de här sakerna som lyser igenom har ingen betydelse i ett beslut från tingsrätten. De tittar på utredarnas bedömning, och den säger att de inte rekommenderar umgänge mellan min son och mig.

Så här står jag med ett val att gå vidare och förödmjuka mig själv, plåga mig själv, min son och min familj med olika förhör som inte leder någon vart, eftersom det inte kommer att ändra utfallet. Eller att ta tillbaka stämningen och låta sonen, jag och familjen slippa en jobbig period av förhör och vitnesmål och låta tiden ha sin gång.

Jag kan ju hoppas att hon träffar Sankte Per snart, för sonens skull, samt att det skulle hjälpa mig och min son att ses igen. Önska kan man ju.

Men jag tror att jag kommer att gå den rätta vägen. Inte för att ge mitt ex rätt, men för att hon kan tro det. Jag tror att både jag och sonen vinner på att jag tar tillbaka stämningen i längden. Han träffar min familj och det väcker fina minnen av mig, och längtan av att vilja träffa mig kommer att växa och mitt ex kan inte hålla mig utanför länge till. Han är snart nio år, och hon kommer att få det svårare. Jag kommer att fortsätta skicka vykort och paket till honom. Jag vet nu att han fått det jag och min familj skickat genom utredningen, så det känns skönt.

Men jag måste också gå vidare. Jag får inte se det som om jag ger upp, för det gör jag inte. Jag har trampat vatten alldeles för länge nu, nio år. Det är dags att gå upp ur bassängen och leva, inte bara överleva, för min och min sons skull.
Det kan låta enkelt, men det kommer att bli en hård och svår väg, men inte omöjlig.

En dag i taget, ett steg i taget.