Träffade mitt ombud idag och vi gick igenom utredningen som konsulterna hade gjort. Vi hade en del att säga om den. Den var visserligen grundligt gjord i jämförelse med den förra. Även om utredarna påpekade mammans ovilja att samarbeta och att min son sagt att han är orolig för vad mamma ska säga om han säger att han vill träffa mig, och att anledningen att han inte får träffa mig är att mamma inte tycker om pappa. Hade detta samtalet skett i familjerätten hade utgången varit annorlunda, men nu handlar det om en mamma som vill ha vår gemensamma son för sig själv och radera pappan ur bilden. Detta har hon rätt att göra eftersom hon är ensam vårdnadshavate och varit smart att anmäla mig, och då skyddar hon sonen från sin pappa. Alla de här sakerna som lyser igenom har ingen betydelse i ett beslut från tingsrätten. De tittar på utredarnas bedömning, och den säger att de inte rekommenderar umgänge mellan min son och mig.
Så här står jag med ett val att gå vidare och förödmjuka mig själv, plåga mig själv, min son och min familj med olika förhör som inte leder någon vart, eftersom det inte kommer att ändra utfallet. Eller att ta tillbaka stämningen och låta sonen, jag och familjen slippa en jobbig period av förhör och vitnesmål och låta tiden ha sin gång.
Jag kan ju hoppas att hon träffar Sankte Per snart, för sonens skull, samt att det skulle hjälpa mig och min son att ses igen. Önska kan man ju.
Men jag tror att jag kommer att gå den rätta vägen. Inte för att ge mitt ex rätt, men för att hon kan tro det. Jag tror att både jag och sonen vinner på att jag tar tillbaka stämningen i längden. Han träffar min familj och det väcker fina minnen av mig, och längtan av att vilja träffa mig kommer att växa och mitt ex kan inte hålla mig utanför länge till. Han är snart nio år, och hon kommer att få det svårare. Jag kommer att fortsätta skicka vykort och paket till honom. Jag vet nu att han fått det jag och min familj skickat genom utredningen, så det känns skönt.
Men jag måste också gå vidare. Jag får inte se det som om jag ger upp, för det gör jag inte. Jag har trampat vatten alldeles för länge nu, nio år. Det är dags att gå upp ur bassängen och leva, inte bara överleva, för min och min sons skull.
Det kan låta enkelt, men det kommer att bli en hård och svår väg, men inte omöjlig.
En dag i taget, ett steg i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar