Lägre än lägst!

Ända sedan barnsben har jag och min syster haft svårt att umgås och på senare tid har det mest varit svek efter svek. Tro mig, jag har verkligen försökt att bita ihop, men när den ena svallvågen efter den andra drar över är det svårt att fortsätta att bita ihop. Jag tror inte hon förstår hur mycket hennes ord och handlingar sårar mig trots mina försök att förmedla det. Hon har blivit en iskall människa som lätt skulle gå över döda för att få som hon vill utan en tanke på alla andra hon sårar längs vägen. Det är en skrämmande utveckling. Jag har ju haft mina egna problem att ta i tu med och har inte alltid orkat att umgås med henne. Men efter att ha sårat mig flera gånger under boupptäckningen för våran far som dog mitt i min kamp för att få träffa min son, så fick jag markera att det var nog. Jag sa att vi framöver endast är syskon på pappret, hårt men från hjärtat och inget jag ångrar.

Syrran har uppenbarligen tagit det hårt och känner sig ironiskt nog sviken. Så, NEJ, jag tror inte att hon har förstått hur hon har behandlat mig under alla dessa år. Idag umgås vi inte och det är jätteskönt, jag träffar dock hennes två barn då de inte ska drabbas av att jag och syrran inte umgås. Mestadels har det skett tillsammans med mormor då hon ofta har dem hemma hos sig och då brukar jag passa på och hälsa på eller att vi gör utflykter tillsammans.

Hennes grabb är ett år äldre än min son och är nu 10 år gammal och jag tänkte att vi skulle åka till Tivoli i Köpenhamn bara han och jag för att få lite egentid. Så jag sänder iväg ett sms den 7 juli till min syster och frågar om den 27:e juli var ett bra datum för att ta med honom till Tivoli. Men fick inget svar, så efter tre dagar skickar jag ett nytt sms och får inget svar på det iheller. När jag ringer mor så var systersonen på besök där så jag pratade med honom och frågade om han skulle vara intresserad av att följa med, och det ville han gärna. Så jag bad honom att prata med sin mamma och påminna henne om mina sms. Det dröjer inte länge innan det kommer ett sms tillbaka.

-Varför vill du umgås med NN själv?
-Varför inte?, svararde jag.
-För att vi inte umgås
-Ja men det ska väl inte drabba barnen?

Sen fick jag inga mer sms och tolkade det som ett ok. Så igår skickade jag ett sms där jag skrev när jag skulle hämta honom den 27:e och att han skulle ha regnkläder med då det kanske skulle regna på kvällen i Köpenhamn. Tio minuter senare kom detta sms.

"Budskapet gick nog inte ändå fram märker jag. Men jag säger så här då, -Tack men nej tack till Tivoli i Köpenhamn på torsdag."

Varpå jag skickar ett saltat sms tillbaka om likheterna mellan henne och mitt ex, att de har precis samma destruktiva beteende och vill straffa mig, men straffar barnen istället. När mor sedan pratar med henne meddelar hon att hon inte tycker att Tivoli är ett barnvänligt utflyktsmål samt att hon känner sig jättesviken av mig. Om hon ny tyckte att Tivoli av någon anledning inte skulle vara ett barnvänligt utflyktsmål (då hon själv tar barnen till Liseberg) så kunde hon ha nämnt det redan den 7 juli. Det här känns som en efterkonstruktion för att hon inte vill att jag ska umgås med barnen själv, utan bara med mormor.

Det är tur att vi ska till Gotland om drygt en vecka, jag, mormor och systerbarnen. Då ska jag se till att jag får lite egentid med systersonen och hitta på lite roliga saker, kanske Gocart mm.

Det är så lågt att blanda in barnen och använda dem som vapen i en konflikt, så jäkla tråkigt. Det här ska inte sänka min semester, det tänker jag inte ge henne, den styrkan har jag arbetat upp. Så nu är det bara huvudet högt och fortsätta frammåt och njuta av varje dag jag har kvar av semestern. Tivoli blir av ändå, fast utan systersonen. Jag har ju blivit lite äldre sedan sist jag njöt av nöjesfällt, och för ett par år sedan var jag på Tivoli med kidsen i klassen och jag var inte så kaxig efter den vistelsen. Om inget annat kan man fika i den otroligt fina miljön i parken och titta på alla andra som mår illa.

Att använda sina barn som vapen i en separation är som att göra sina barn illa och rättfärdiga det med att man själv har blivit illa behandlad, dvs noll logik.

Brevet

Flyttade det sista från den gamla lyan till den nya. En del sår revs upp när jag hittade en massa minnen bland alla böcker papper som skulle sorteras. Bilder på sonen dök upp lite då och då. Alla dokument från tingsrätten och famlijerätten låg helt plötsligt i mitt knä. Det var svårt att hålla tårarna borta när bunt efter bunt med bilagor skulle läggas i "sparas"-högen. Mitt i allt hittade jag ett brev jag skrivit till min son som jag aldrig har skickat, bara skrivit ut. Men jag ska renskriva det för hand och sedan skicka. Jag tror inte att han får läsa det men jag kommer att spara det för framtida bruk. 

"Älskade Wille!

Jag må finnas långt bak i dina tankar då tiden har fört oss längre och längre ifrån varandra, men jag finns och tänker på dig varje dag. Jag känner en stor sorg  över att inte ha kunnat se dig växa och utvecklas. Jag har saknat stunderna när du grät samt ditt smittande skratt som alltid fick mig att le. Jag har saknat din envishet, och när du blev arg när det inte gick som du ville eller när du fick en tillsägelse. Oavsett vad, så var jag med dig genom motvind och medvind och det kommer jag alltid vara, i ditt hjärta tills den dag då vi ses igen.

Jag är så stolt över att ha fått dig till låns min son. Jag är så stolt över att ha fått lära känna dig. Jag är så stolt för att du är du, och du ska alltid sträva efter att vara dig själv för du är värdefull precis som du är. Bry dig inte om vad andra säger. Följ bara ditt hjärta så vägleder det dig i alla framtida val. 

Närhelst du vill att våra vägar ska mötas kommer jag att möta dig och stå där med en öppen välkomnande famn. Du är min son och jag är din far. Det kan ingen ta ifrån oss.

Jag hoppas jag får uppleva sorgliga och glädjefyllda stunder med dig igen. Att jag får höra ditt smittande skratt som alltid får mig att le eller din envishet som är stark som synden. Jag hoppas jag får följa dig genom motvind och medvind, att jag får ha dig i knät och omfamna dig med en lång, varm och kärleksfull kram. 

Det må kännas långt emellan oss men vi går under samma sol, vi sover under samma måne och stjärnhimmel och vi finns i varandras hjärta.

Vi har förlorat många år tillsammans, men vi har många tomma blad att fylla tillsammans i framtiden." 

Kram

Pappa

När äntligen helg blev, va faaaan!

Veckan har varit riktigt påfrestande då jag inte har någon energi alls kvar. Fler gick på semester i fredag och kvar är vi fem tappra som ska få nästa vecka att rinna förbi. Jag skulle ha tagit fler veckor semester och nu med facit i hand bestämde jag mig för att framöver ta 5 veckor semester kommande sommrar.

I fredags var det äntligen fredag och en skön helg ligger framför mig. Det årliga besöket på Fredriksdalsteatern som jag och mor bokade redan förra sommaren är på antåg och jag lyckades byta bort min stängning för att hinna dit i tid. Ett stort tack till dig.

Innan jag tog mig mot Helsingborg tänkte jag hämta mitt körkort som jag beställde för snart två veckor sedan. Jag ringde både trafikverket och transportstyrelsen och den sistnämda sa att körkortet var levererat till utlämningsstället för snart en och en halv vecka sedan. Jag påpekade att jag inte fått någon avi och de beklagade och skickade ett sms med REK-numret. Postnord lyckades alltså leverera körkortet till utlämningsstället, men att leverera en avi hem i brevlådan var betydligt svårare. Suck!

Jag stegade in på macken och lämnade REK-nummer och körkort och expediten kommer tillbaka och räcker mig kuvertet och precis när jag ska gå säger han;
- Vänta! Du måste skriva under innan du kan gå.

Men skrivaren strejkar och han säger att han inte kan lämna ut kuvertet eftersom skrivaren inte fungerar. Jag replikerar att det är väl inte mitt fel att tekniken strular? DÅ är det Postnords problem, jag går nu. Och gick ut ur butiken och promenerade hem för att äta innan jag skulle åka till Helsingborg.

Väl på centralstationen köper jag lite nässpray på Apoteket då det hade börjat rinna oavkortat under ett par timmar och sätter mig sedan på tåget. Tåget rycker till några gånger men står stilla trots att vi passerat avgångstiden. Ett meddelande om att det är fel på ena tågsetet hördes i högtalarna och vi fick vackert promenera fram ett tågset och samma problem där, tåget rycker till vid alla försök att lämna stationen. En konduktör meddelar att de inte vet när tåget ska gå eller om det går, så de som skulle norrut rekommenderades att ta Göteborgståget. Sagt och gjort. Jag sprang ut då jag bara hade tre minuter på mig att lämna den övre stationen för att gå ner till den nedre stationen. När jag väl kommer till rulltrappan så är den sönder, givetvis och tant Agda 74 är på väg ner och stoppar flödet för alla som hade bråttom ner och precis när vi kom ner hör vi hur dörrarna är på väg att stängas och jag fick springa för livet för att hinna in. 15 meter och jag andades som om jag precis avslutat Stockholm maraton när dörrarna stängdes bakom mig.

Ett missförstånd mellan mor och mig gjorde att vi inte satt på samma tåg, och tur var kanske det. Annars hade nog bara en av oss kommit upp kanske.

Efter teatern konstaterade vi båda att det var en suverän föreställning med skratt genom precis hela föreställningen, Hotelliggaren rekommenderas varmt att ses om ni inte har sett den än.

Jag hade blivit något sämre efter föreställningen och var så trött att jag i princip stängde av så mycket jag kunde, näsa, hals och huvudvärk deluxe stod nu på agendan. Mor och jag skildes åt i Lund och jag åkte vidare hem och somnade sedan snabbt.

Vaknar vid kl.12 på lördagen och det kändes som om någon hade bankat mig sönder och samman, hade ont precis överallt. Tvingade mig till affären för att köpa lite mat och väl hemma orkade jag knappt upp för trappan och svetten rann längs hela kroppen. Jag letade fram örontermometern och den visade 39,6 grader och jag fick vackert leta fram lite Paracetamol och gå till sängs igen och återuppleva de feberdrömmar man hade som liten.

Jag är sjukt rastlös och har svårt att vila, jag försöker mig på små projekt hela tiden som gör mig helt slut, men får väl kapitulera.

Tecken

Efter en lång arbetsvecka är jag helt slut och den inbokade träffen med en god vän på Casino Cosmopol för lite afternoon tea passade som handen i handsken. Det var precis vad jag behövde.
Alla mina kollegor på avdelningen gick på semester igår, och lilla jag får vackert knega två veckor till innan min efterlängtade semester. Jag behöver ledigheten. Jag är så trött och saknar "go".

Det var en riktigt trevlig stund på Casinot och matkoma var nog det ord som beskrev känslan efteråt bäst.
Mätta och belåtna gick vi in mot gågatan och det började droppa så smått från ovan och övergick så småningom till hällregn och vi fick ta skydd inne på H&M. Plaskvåta går vi in och åker ner till herravdelningen för att torka oss på lite plagg där.
Haha, inte riktigt men nästan. Som vanligt när vi hamnar i en klädäffär kommer jag ut med en påse med kläder, men i dag var det bara singular. Ett plagg.

Jag var bjuden på gardenfika i Oxie hos en annan god vän och hade lite ångest inför det då det inte bara var jag som var bjuden, utan det var både folk jag känner och andra som jag inte känner. Så jag bestämde mig för att gå till Filmstaden och se en film istället. För om det var meningen att jag skulle gå på gardenfika i Oxie så fick han där uppe minsann visa mig ett tecken.
Så jag och min gode vän skildes åt på biografen och jag gick in i salongen.
När filmen började förstod jag varför jag inte sett filmen tidigare. Den var på franska och just franska filmer har jag svårt för. 1 timme och 43 minuter senare hade jag genomlidit filmen som kan sammanfattas så här. Ung kille dör och medelålders kvinna får killens hjärta.
Där var nog det första tecknet på att jag skulle åkt till oxie.

Jag gick ut och tänkte ta bussen hem, men när jag kom ut var det klarblå himmel och sol, hm, andra tecknet. Och bussen till Oxie skulle gå om 2 minuter. Så jag beståmde mig för att lita på de tecken jag fått och satte mig på bussen mot Oxie. På vägen funderade jag på om jag var lite väl naiv att tro att det verkligen var tecken från ovan och kom fram till att så nog var fallet. Vi närmade oss Jägersro och jag tryckte på stoppknappen för att kliva av och ta vändande buss tillbaka. Precis när jag tänkte resa mig sätter sig en en man i USA-storlek plötsligt på sätet bredvid mig och blockerar mina ambitioner att kliva av.
Jag fick en blick som jag tolkade som;
-ja du sitter kvar där du sitter!
Chockad och adrubt avbruten i handlingen att kliva av blir jag sittandes och ser dörrarna stängas och bussen kör vidare mot Oxie.
Jag tittar upp mot skyn och i tankarna säger jag;
-Okej, jag fattar, jag åker väl dit då.

Väl framme stiger jag av bussen och går med tunga steg mot målet. Ångesten stiger för varje steg och jag ville bara hem.
Jag närmar mig ytterdörren och på den hänger det en skylt där det står "vi är i trädgården", så jag öppnar dörren och går in i hallen och ser att det är fullt med människor i trädgården. Där och då hade bara några barn sett mig och jag kunde fortfarande fly, jag kan vända och gå.
Plötsligt märker jag hur jag stegar ut mot trädgården och paniken stiger, vad gör jag, vad gör jag!

Jag pratar lite stelt med någon jag inte känner och går sedan runt och hälsar på resten. Efter ett tag släpper paniken efterhand som fler och fler går hem då jag kom lite senare än resten av gänget.
Sen blir det bara min gode väns familj och en annan vän till henne som var kvar. Det var skönt och avslappnat och riktigt trevligt. Jag följde den sistnämda till tåget då vi båda skulle åt samma håll och när jag nu kommit hem är jag fylld med energi trots energifallet ibörjan.

Summerar jag dagen så ligger jag på plus och funderar på om det verkligen var tecken från ovan tidigare idag, eller?

Nöjd går jag till sängs inför söndagens bara vara hemma och titta på TV.