Sorgen blir så stor ibland att jag inte hinner reagera i tid utan det kommer som en käftsmäll utan förvarning som helt slår undan benen på mig. Luften går liksom ur mig och jag faller riktigt långt innan jag tillslut slår i marken. Det gör så ont varje gång det sker.
Jag sitter i soffan och grubblar igen över alla år vi har missat tillsammans och hur jag klamrar mig fast vid de minnen jag har om dig under dina 6 första år som du fick med mig. I år fyllde du 14 år och de senaste 8 åren har varit som en berg- och dalbana där glädje bytts mot sorg, lycka mot olycka och periodvis med depressioner. Jag tänker ofta på hur dina tankar måste gå. Vet du ens att jag finns? Om du vet, vill du ha kontakt med mig eller vad har du för bild av mig? Får du läsa mina brev och vykort och kommer mina paket fram till dig?
Borde jag ha kämpat mer om att du skulle få träffa mig? Borde jag gått vidare med tingsrätt förhandlingen? Även om jag vet att dessa "om jag hade gjort" inte hjälper ett dugg sitter jag ändå här med tankarna som äter upp mig. Famlar i blindo efter verktygen jag fått av psykologer och terapeuter för att kravla mig upp ur avgrunden.
Kan inte hjälpa att tänka att jag är en dålig pappa som inte kan ta kontakt med min egen son. Men jag vet bara inte hur jag ska göra det. Jag har blivit precis som min far som kämpade i alla år om att nå mig och jag honom. Men ingen av oss visste hur vi skulle göra, sen blev det försent när far dog och jag vill inte att det ska sluta likadant med mig och min son. Men faktum kvarstår att jag inte vet vad jag ska säga och hur och när. Jag är så rädd att du har blivit hjärntvättad eller har glömt bort mig. Hur kan jag berätta att jag under dessa åtta år har velat ta personlig kontakt men inte vågat då jag var rädd för vad din mamma skulle göra, anmäla mig för stalking eller liknande. Jag vill förklara min svårighet att ta kontakt och att det inte betyder att jag har negligerat dig under alla år, tvärt om. Alla gånger jag sjungit "Some where out there" mot månen och stjärnhimlen med bilden av att vi båda står under samma måne och längtar efter varandra. Varje natt som jag säger jag älskar dig när jag tittar ut genom sovrumsfönstret innan jag går och lägger mig med hopp om att det når fram.
Varför ska det vara så svårt och varför ska det göra så ont varje gång jag tänker tanken att ta kontakt med dig? Ju mer jag tänker på det ju mer är jag övertygad om att jag skäms över situationen av att ha misslyckats som pappa. Även om jag vet att det inte är så finns känslan där ändå och gnager. Finns det kanske lite sanning i den tanken? Har jag verkligen försökt allt? Nej det har jag väl kanske inte. Men jag ville inte att du skulle lida mer än nödvändigt av situationen då du ganska tydligt markerat att du hade fått nog av tanterna på socialen och inte ville prata mer med dom. Det gjorde så ont i mitt hjärta och därför ville jag inte plåga dig med en huvudförhandling i tingsrätten om att du skulle få träffa mig. Ibland ångrar jag att jag inte gick vidare, men jag vill ändå hoppas och tro att du ändå har haft det bra trots allt. Men jag tänker ofta på om jag skulle gått vidare, trots att det skulle påverka dig negativt under processen. Jag vet inte men någonstans känner jag nog att jag gjorde vad jag kunde då, för din skull.
Jag borde kanske försökt få kontakt med dig lite tidigare, men har åtta år gått sedan vi sågs senast och det blir bara svårare och svårare nu att ta kontakt. Du kanske är arg, ledsen och besviken på att jag inte har tagit kontakt? Och ja med all rätt! Men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag står helt handfallen och vet varken ut eller in. Jag är nog mer rädd för utgången av att det blir sämre än vad vi har det. Om det nu kan det? Svårt att förklara.
Tittar på klockan och solen har nu gått upp och en hel natts grubblande går mot sitt slut.
Men jag älskar dig av hela mitt hjärta ska du veta. Du är min son och jag är din pappa. Det kan ingen ta ifrån oss. Vi må ha missat åtta år tillsammans, och de åren kan vi aldrig ta igen men vi kan bygga nya minne tillsammans i framtiden. Vi får börja om och lära känna varandra på nytt då både du och jag har förändrats under resans gång. Men tänker att det får ske på dina villkor. Du bestämmer takten.
Jag hoppas att du vill att jag ska vara en del av ditt liv?
Min famn står alltid öppen, oavsett utgång och respekterar ditt val.
Men jag kämpar fortfarande med hur:et, hur jag ska kontakt. Det är så svårt när jag inte vet hur. Men det kanske måste vara svårt också?
Älskar dig min son av hela mitt hjärta precis som du är! <3
Kram
Pappa