Humor

Robin Williams, skådespelare, ståuppkomiker, filmproducent, manusförfattare men framför allt en pappa och make, har alltid varit en stor förebild och inspirationskälla för mig. Han får mig alltid att le och skratta och stundtals gråta.
På senare tid har även hans olika ordspråk fått mig att reflektera hur jag ser på mig själv samt den stora igenkänningsfaktorn som ofta infinner sig.

Precis som Robin använder jag humorn som ett försvar, men även som isbrytare, men mest som ett försvar. Genom att försöka lura min omgivning att allt är kanon med ett brett leende och lite käcka ordvitsar. Jag är snabb vad det gäller att leka med orden och det är kul. Men oftast är det en illusion jag försöker ge. Fast jag lurar nog bara mig själv i slutänden. Jag är fullt medveten att denna mur lätt kan ses igenom, men humorn är en del av mig, och jag behöver hitta en balans.

Humorn är inte bara försvar för min del. Jag använder humorn som en glädjespridare också, då jag tror att det är viktigt att skratta. Vi människor mår bra av att skratta och le tillsammans. Det är en kick att få en annan människa att skratta. Det kan leda till höga förväntningar och krav på att alltid leverera. Och det kravet kommer sällan från andra, utan det grundar sig nog mest hos mig själv.

När jag läser tidningar och ser på TV och varenda nyhetskanal tar upp allt hemskt som sker omkring oss är det svårt att skratta. Det sägs att man ska se ljuspunkerna och skratta åt motgångarna. Är det konstigt att hopplösheten och deprissioner sprider sig som en löpeld? Varför ska människan alltid sträva efter mera, när vi faktiskt har allt vi behöver?

Ett av alla Robins visdomsord som ofta återkommer till mig är:

"I think the saddest people always try the hardest to make people happy. Because they know what it's like to feel absolutely worthless and they don't want anybody else to feel like that."

Det ligger mycket bakom de orden. Och jag tror absolut att det är därför jag har som mål att få en person att le varje dag. Oftast får jag mig själv att le också, men att få en annan person att le, och veta att denna personen kommer att skicka vidare det leendet till någon annan gör verkligen min dag.

Humor är inte bara ett försvar, humor för oss alla närmre varandra.

Fick en lapp på avslutningsdagen av två elever som jag tänkte avsluta här med. Men kommer inte ordagrant ihåg texten så får fylla i den här imorgon. Den hänger på kylskåpet på mitt jobb. Ska ta hem den och sätta på väggen vid sängen och alltid påminnas när jag vaknar.

"citatet kommer imorgon"

Det handlar om att försöka se de goda i livet i allt elände, annars orkar vi inte.

Skolavslutning

Det har varit en känslosam vecka inför skolavslutningen på mitt jobb. Dels slutar den klass jag fått äran att följa i två år tillsammans med deras underbara lärare, samt att jag nästa läsår inte ska jobba tillsamans med deras lärare längre utan ska vidare på nya äventyr ett hus bort i ett annat arbetslag. Detta ser jag givetvis också fram emot, men sorgen över att eleverna ska börja på högstadiet och att jag inte nästa läsår kommer jobba sida vid sida av en fantastisk vän och kollega. Som grädde på moset slutar min vapendragare som har flyttat norrut där han fått en ny tjänst. Tomheten gör sig påmind och det river upp en del gamla sår och känslorna drar iväg.  Detta är den svåraste biten i mitt jobb, att krama om och säga "Hejdå". Tro mig jag har verkligen försökt hålla en distans mellan mig och eleverna för att slippa må dåligt vid ett eventuellt avsked, men det funkar inte då några elever alltid gör avtryck, lika mycket som jag gör avtryck hos dem, några kan jag faktiskt bara rycka på axlarna och tänka att det är skönt att de nu slutar, men de som verkligen gjort stora avtryck är svårare att bara släppa iväg. Mycket tror jag att det beror på att min grund inte är så stadig just nu och behöver alla stöttepelare jag har för att hålla ihop korthuset som annars rasar. Idag var det lite som om alla pelarna föll en efter en medans jag handfallen såg på.

Givetvis är det inte slutet på allt, utan bara början på något nytt. Jag är bara så beroende av struktur innan jag känner att jag är så återställd som jag kan bli efter förra raset, och då blir det känslostormar vid sådana här tillfällen samt att sorgen över att inte kunna träffa min son gör sig än mer påmind.

Sommarlovet kommer bara innehålla rekreation för min del. Jag behöver verkligen tänka på mig själv så mycker jag bara kan och ge mig tid att sörja och tid för återhämtning inför nästa läsår. Semestern i slutet på sommaren kommer att ängas åt vila och åter vila samt en resa till Gotland och Medeltidsveckan i Visby. Kanske en hotellnatt eller två också hinns med någonstans i vårt avlånga land.

May the force be with me