Många gånger påminns jag av att livet bara är till låns och att vi bara lever en gång. Naturen har sin gång och personer som gjort avtryck i mitt liv på olika sätt lämnar till slut jordelivet och lämna en enorm tomhet efter sig vare sig det är positiva eller negativa erfarenheter. Oavsett känns det som om något var ouppklarat eller att vi kunde gjort mer roliga minnen tillsammans, det vill säga att jag står kvar med känslan av ofullständighet. Allt för ofta brottas jag med mig själv och mina begränsningar som får mig att känna skuldkänslor för att inte alltid orka eller ha möjligheten att göra det jag vill på grund av personlighetsdrag eller hälsa. Det är en stor sorg jag känner och kan inte nog förklara hur det påverkar mig. Ibland önskar jag bara att jag kunde göra allt många andra kan, att alltid vara så där spontan och föra sig i de större sammanhangen utan att betala ett högt pris av utmattning.
Även om jag vet att jag har mina begränsningar och inte kan göra så mycket åt det får jag ändå dessa skuldkänslor att inte alltid visa att jag finns där och räcka till. Vilket jag gör. Jag skulle aldrig stänga en dörr för en vän som behöver en axel att gråta på, en fika eller någon som bara lyssnar. Tvärt om, dörren ställs vidöppen och du bjuds in med öppen famn. Självklart vet jag att jag har vänner med samma funktion på sina dörrar. Vi är många som är dåliga på att utnyttja just det. Det kan jag faktiskt sakna med internattiden, just den spontaniteten att helt plötsligt ha ett bekant ansikte vid tröskeln och vattenkokaren som startas och det möte som uppstår. Idag känns det inte lika naturligt då allt alltid ska planeras och bokas innan som liksom lite förtar det spontana i att svänga förbi för en kopp te. Inget märkvärdigt, utan bara vara över en kopp te eller kaffe.
Man säger att blod är alltid tjockare än vatten och jag kan inte alltid hålla med om det. För visst är familjen viktigt, men även familjemedlemmar kan såra djupt. Och här är jag kluven. När man var ung hade man någon sorts hatkärlek till sin familj, föräldrar och syskon som med tiden växer till en form av tacksamhet även om man som vuxen fortfarande kan känna den där känslan att jag skäms över mina föräldrar. Min far var rätt så lik mig själv och vi borde förstått varandra bättre än vad vi gjorde och jag tog aldrig riktigt chansen att fixa den relationen innan han dog. Det är en stor hjärtesorg då vi aldrig berättade för varandra hur vi kände utan nästan undvek varandra då det var jobbigt och stelt att umgås. Givetvis har vi båda en skuld till det, men jag vet att jag kunde gjort mer. Min lillasyster var den som alltid tryckte på rätt knappar för att få mig förbannad eller för att jag skulle få skulden för något vilket alltid funkade. Jag har alltid känt att hon skäms för mig och hur jag levt mitt liv och sett ner på mig. Lika många gånger sviker hon mig och sticker kniven i ryggen. Hon är som min farbror och farmor som kunde gå över lik för att få som de ville. Likheterna är slående, även om hon nog inte ser det själv. När vår far gick bort valde jag att bryta kontakten med henne då hon tog så mycket energi och sårade mig jättemycket, vilket har pågått under många år. Jag gör vad jag kan för att hålla kontakten med mina systerbarn då jag inte fysiskt åker hem till min syster längre så träffar jag dom via mor när de är där eller på nätet via tv-spel eller datorspel jag är inte god nog för henne.
Det är något jag lärde mig för en tid sedan att stänga ute de som mjölkar mig på energi, då brunnen mer eller mindre var slut på just den varan hade jag inget val. Det har gett mig så mycket mer livskvalitet att inte låta energitjuvar komma åt mig. Givetvis borde vi kanske prata om detta min syster och jag, men jag tror inte att hon är redo för det än. Hon skulle aldrig förstå hur mycket hon sårat mig.
Min mor har inte heller haft det lätt i allt detta. Det finns stunder då jag känner att även hon kan blir för mycket med pinsamheter, högljuddhet med mera, men jag är stolt över vad hon har åstadkommit och vuxit i självständighet. Alkoholism, skilsmässa, bästa vän som dör i cancer, själv överlevt cancer livskamrat som dör och kämpar mot cancer nu. Ständigt reser hon sig upp och går vidare och sprider glädje. Hon är nog mer inspiration än jag förstår till mitt eget liv och hur jag är. Men som barn tycker man nog sina föräldrar är lite pinsamma, och det är nog bara sunt med den känslan. Jag vet att jag inte kommer att ha min mor för evigt och att göra det mesta av den tiden är viktigt för mig. Jag vill inte känna att jag kunde gjort mer som var fallet med min far. Jag vill inte ångra mig sen för något jag inte gjorde. Vi lever en gång och jag gör vad jag kan för att leva livet och inte bara överleva även om det nog ibland bara blir fokus på det också för att komma vidare. Livet har sina berg- och dalbanor. Just nu dalar det mer än det är berg för min del. Utmattningssyndrom som jag blev diagnostiserad med förra året kommer att ta en tid att återhämta sig ifrån samtidigt som kroppen med sitt höga blodtryck nu också ger mig hjärtsvikt, det visar bara hur skört livet är och jag vill inte dö som min far med hjärtproblem som gjorde att resten av organen fick jobba extra mycket tills de inte orkade och la av samtidigt, alldeles för tidigt. Jag har så mycket mer jag vill göra med mitt liv, så mycket mer jag vill uppleva. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva mitt liv, men inte till vilket pris som helst.
Mer kärlek till oss alla <3