Timmarna, dagarna, veckorna och månaderna bara rullar på. Det är lite som att röra sig i Londons tunnelbanesystem där jag ofrivilligt bara hänger med. Just så har de senaste veckorna, ja till och med månaderna varit. Ett ständigt flöde där varje försök till att stanna upp genast fått mig med i flödet igen för att inte drunkna. Jag glömmer så lätt de där pauserna som är så viktiga, och då kommer ångesten på besök och gör det ännu svårare när små fragment av minnen spelas upp och jag inte är där. Jag blir stressas av folksamlingar som ska åt ett och samma håll. Instinktivt vill jag bara gå åt andra hållet, vilket jag ofta gör. Detsamma gäller högtider. Jag mår helt klart sämst under dessa helger. De påminner alltför mycket om det jag saknar mest i livet. Min son. Den 26 maj har det gått fyra år sedan jag såg eller pratade med honom senast. Förutom helgdagarna är sommaren trots sol (eller ja det borde vara sol och ljus men det var ett bra tag sedan nu) en väldigt mörk period. Jag har inte tagit mer än max tre veckor semester på sommaren oftast bara två då jag inte vill ligga hemma och grubbla, då är det bättre att vara på jobbet. Men det har sina nackdelar det med. Där möter jag barn i alla åldrar som påminner mig om saknaden, precis varje dag.
Tiden läker alla sår sägs det. Men jag vet inte. Det gör så ont varje dag och inte ser jag några större framsteg på den punkten. Jag tror att jag ska lära mig leva med smärtan helt enkelt. Vilket är lättare sagt en gjort, men en början. Tro mig jag försöker verkligen och om jag ska se det under lupp så är framstegen mikroskopiska men dock i rätt riktning. Men smärtan och saknaden lever kvar.
Sanna Nielsen sjunger, Empty Room i bakgrunden och jag ser hur grabbens rum med minnen är mörkt och hur svartklädda gestalter tar bort leksaker, kläder, tavla för tavla och möbel för möbel tills endast en liten tavlelram finns kvar med ett foto på sonen som jag håller i min hand och jag sjunker långsamt ner på golvet i det nu alldeles tomma och kalla och mörka rummet och gråter hejdlöst. Jag har nu två val framför mig. Antingen likt Star Wars gå den mörka vägen och följa med rummet ner i mörkret eller välja den rätta vägen mot att verkligen leva och lämna rummet. Jag väljer givetvis den sistnämnda och det är här den långa vandringen börjar. Jag har gått en bit redan sedan jag stod vid detta vägval för några år sedan. Visst har jag haft många fler bättre dagar än innan och de lever jag länge på. Men jag trodde att smärtan skulle försvinna, men det har jag nog lärt mig nu att det kommer den aldrig att göra. Jag kan bara förhålla mig till den och lära mig leva med den helt enkelt. Vissa dagar får helt enkelt göra mer ont än andra. Jag vet också idag att jag inte behöver genomlida det ensam. Ett samtal bort finns ett par öron och en medresenär och vi hjälper varandra att se ljusglimtarna i vår tillvaro.
Snart är helgen över och vardagen kan åter lunka på med trygga rutiner.
"Att vänta är smärtsamt. Att glömma är smärtsamt. Men att inte veta vilken utav dem man ska göra är det värsta lidandet."
Paulo Coelho (1947-)
