Jag ska vara ärlig med att säga att jag är så trött på den här pandemin som sakta dränerar mig som ett rum som sakta förlorar möbler, mattor, tavlor, gardiner, lampor och saker och står tillslut helt tomt med ensamheten ekandes omkring sig. Tystnaden och tankar som nu tar över istället för människor i rörelse och ljudet av mingel, glädje och skratt som annars har förgyllt dagarna. DU som har en partner, barn eller en sambo att krama, dig är jag så avundsjuk på. Hur länge klarar vi oss utan en kram? Jag tror jag börjar nå den gränsen. Människor dör utan att ha fått en kram eller en hand att hålla innan avfärd. Börjar inse att jag nog har tagit mycket för givet när det gäller kramar som är så viktigt för mig, ja även en hand på axeln eller i näven. Det finns en inneboende rädsla bland många av oss att inte ta på varandra. Nu menar jag inte att vi ska gå ut och krama varenda en vi möter även om det skulle vara trevligt. Men jag skulle helt klart ge mitt liv för en kram. Om jag skulle vara döende, vill jag inte dö i ensamhet och vara isolerad.
Det här kan säkert vara djupare än så att jag är så ledsen över att inte kunna krama min son eller kunna tala om för honom hur mycket jag älskar honom, torka tårarna när han är ledsen eller glädjas tillsammans när han är glad. Det avståndet känns tydligare nu än tidigare. Ångesten att inte finnas där för honom plågar mig.
Jag såg filmen Orca som Josephine Bornebusch gjort som finns att se på Viaplay. Har du inte sett den så kryp ner i soffan med de du älskar eller ensam under en filt eller två och fundera sedan efter var är vi/jag? Vad är viktigt för dig och för er?
Självklart ska vi leva och ta för oss av livet men på avstånd och försiktighet. Saker vi tidigare gjort kanske inte längre är möjligt utan då får vi ställa om. Det är inte lätt jag vet, men möjligt. Men sluta aldrig kramas, ja om du inte har förkylningssymptom då vill säga, sunt förnuft gäller.
Igår kramade jag en hemlös man som sålde tidningen Faktum utanför butiken jag brukar handla i. Han berättade att han tyckte det var jobbigt att vara osynlig. Människor som inte kunde möta honom med blicken eller ens säga hej. Jag frågade när han fick en kram senast och det kunde han inte ens komma ihåg när det hände senast. Så jag erbjöd honom en kram trots rådande restriktioner och han sken upp och vi famnade varandra. Båda avslutade med att ta ett steg bakåt efter kramen och ögonen fylldes av tårar på oss båda innan vi önskade varandra en fortsatt trevlig helg.... Människor gav oss dömande blickar precis som om vi gjort något olagligt, men jag sket fullständigt i det. Jag gick därifrån fylld med värme och energi samma energi som förmodligen mannen hade fått som nu hade ett brett leende på läpparna när jag vände mig om när jag cyklade iväg.
Kramar är bra för hjärtat. ...
Kramar skyddar mot sjukdomar. ...
Kramar utlöser lyckoämnen. ...
Kramar kan lindra dödsångest