Karlskrona Dag 2

Jag ställde klockan igår på prick åtta. Jag vaknade kvart i åtta och gjorde mig iordning för frukosten.

Idag är jag lite slö och trött, lite mer än vanligt. Jag sov inte så bra på hotellet då det bara fanns ett litet fönster som inte släppte in tillräckligt med kyla och täcket var på tok för varmt. Tur jag tog med min egen kudde som är sval, annars hade jag svettats floder.

Jag bestämde igår att jag skulle ta mig till Apoteket på Amiralen då det var ett av två ställen i stan där de hade öppet idag. Behövde fylla på lagret då det sinar och tar slut imorgon. Lite i sista minuten, kunde ha fixat det innan jag åkte kan man tänka, då jag haft hela veckan på mig.

Kvällens TV tittande igår gjorde mig lite irriterad då det var alldeles för mycket reklam. Jag har ju inte det problemet hemma då jag betalar mig fri från reklamen. Så idag köper jag en MLH adapter som jag kopplar mellan min läsplatta och TVn så kan vi se på TV utan reklam där via playkanalerna.

Planen för övrigt är att ta oss till Marinmuseum och käka lunchbuffé med bland annat kroppkakor. Något vi alltid ser fram emot när vi är i Karlskrona.
Och som vanligt var buffén ingen besvikelse. Åt mig mätt på kroppkakor och raggmunkar.
Trots matkoma vaggade vi tillbaka till hotellet för att låta kroppen ta hand om allt som låg i matsäcken och vila en stund.

Jag vet inte varför men har varit sjukt sugen på pasta i helgen, men igår severades korv på hotellet och såg med spänning fram emot kvällsmenyn efter några timmars vila. När vi kommer ner strax efter åtta på kvällen till restaurangen sneglar jag på svarta tavlan utanför där kvällens meny stod och kände hur jag log ganska nöjd när jag läste "Lasagne" på tavlan. Tar en tallrik och stegar mot lasagnen. Tji fick jag. I kantinerna fanns det ris och fläskgryta och besvikelsen var ett faktum. Faaan tänkte jag. Och sa högt var är lasagnen? Varpå en gäst som stod bredvid mig sa:
-Den tog slut!

Jag var egentligen inte särskilt hungrig men lasagne hade lätt fått plats. Så det fick bli lite ris och fläskgryta, det var gott men inte lasagne.

Efter intaget gick jag rill receptionen och frågade om de hade en bordsfläkt. Blicken från tjejen bakom disken sa, Va? En fläkt?
Men hon fann sig snabbt och kilade bak till kontoret och kom ut med en fläkt till mig. Men blicken såg nu frågande ut igen. Men jag sa bara att jag var varmblodig och tackade för fläkten.

Efter en god film på Viaplay låter jag Wallander vagga mig till sömns i draget från fläkten.

Karlskrona dag 1

Första gången under semestern som jag tvingats att ställa klockan. Jag vaknade en kvart innan klockan skulle ringa och gick upp i lugn takt för att packa och göra mig iordning inför tågresan mot Karlskrona.

Fick bekräftat igår att det var min son på bilden, och ja han är lik mig, lite för lik kanske. Ögonen, näsa och öron kände jag igen efter att ha jämfört lite foton.
Men det är väl så att foton inte alltid fångar oss som vi själva ser oss själva eller andra.

Det är ett regnigt Malmö jag lämnar och hoppas på uppehåll i Karlskrona. Idag ska vi ut till Sturkö innan vi checkar in i eftermiddag på hotellet. Där middagen väntar på oss.

Jag åkte iväg tidigare än jag brukar och kommer att få vänta en bra stund på tåget, men hoppas på en smidig resa med tåg som levererar oss i tid.

Ja tågresan gick hur smidigt som helst och vi kom fram i tid och blev hämtade av min morbror som körde ut oss till Sturkö där vi umgicks fram till kl.17 då bussen tillbaka till Karlskrona gick för att ta oss till hotellet.

När vi checkat in ser jag att de har separerat de två sängarna åt oss vilket var en fin gest. Aldrig hänt förut. Stort plus. Efter installationen begav vi oss ner till restaurangen där middagen serverades som ingick i priset.

En kväll framför TV:n avslutade kvällen och planerna för imorgon finslipades, men först en god natts sömn.

Panik!

Jag ska åka upp till Karlskrona i helgen för en skön helg på hotell med min mor. Vi tänkte åka och hälsa på min morbror på Sturkö som nämnde att han hade sett min son i tidningen när han fyllde år, men att han hade råkat kasta tidningen.

Jag tänkte inte mer på det under dagen, men när midnatt hade passerats började jag undra och blev lite nyfiken och gick in på de två stora tidningarna i Blekinge och hittade en bild med min sons namn, ålder och stad det aktuella datumet han fyller år. Där blev jag sittandes stirrande på bilden. Jag kunde inte hitta några likheter med min son. Kan han ha förändrats så mycket att de drag jag kommer ihåg suddats ut? Är det ens min son på bilden? Jag laddade ner bilden och skickade till mor som såg honom senast för att se om hon kan säga om det är han eller inte. Klockan närmar sig två på natten och något svar lär inte komma inatt. Men frågan kvarstår.

Är det så att jag glömt hur han ser ut? Kan en förälder göra det? Tårarna börjat nu rulla längs min kind. Det är ju förjävligt om jag inte känner igen honom. Jag hoppas så att det inte är han på bilden.
Fast, det är något bekant med ögonen. Tänk om det är han ändå?
Känslan av att vara osäker på om det är han eller inte gör att paniken långsamt tränger sig på. Samtidigt som mitt ex försöker sudda bort mig från vår sons liv, kommer vi längre och längre från varandra. Den 6 åring jag har minnen av är nu 9 år gammal och har förändrats så mycket att jag blir osäker på om jag skulle känna igen honom om våra vägar skulles mötas. Daniels Jojk spelas i bakgrunden på spotifylistan och tårarna regnar ner på mobilen och synen blir allt mer suddig och jag har allt svårare för att se vad jag skriver.

Gud vad jag saknar honom! Skulle ge allt för att få träffa honom.

Jag älskar dig min son. Inte ens det kan jag nå fram med då jag inte vet om du får alla vykort och paket som jag skickar till dig. Jag befinner mig i ett ständigt väntrum där jag hoppas att våra vägar må mötas igen. Jag kommer att forsätta skicka kort och paket till dig medans jag väntar. Jag kommer inte att ge upp hoppet och oavsett var du befinner dig i världen, du finns i mitt hjärta och där har du den största platsen av alla.

Med det sagt släcker jag lampan om försöker nu sova. Det är en ny dag imorgon.

En dag itaget

När "Vem är jag?" blir "Jag är"!

Att växa upp i destruktiv familj sätter självklart sina spår. Jag mådde dåligt under många år som barn, men jag tror att den största delen faktiskt handlade om frågan: Vem är jag? Inte om den kaotiska familj jag var en del av.

Jag var lite som en kameleont som anpassar sig efter omgivningen och vad den ville, inte vad JAG ville. För jag visste inte vad JAG ville.

Jag glömde bort mig själv och gjorde vad andra ville. Men någonstans fanns önskan om att bli sedd och accepterad. Ibland blev det helt fel och jag gjorde massa bus och ibland kriminella handlingar för att passa in och för att få uppmärksamhet. Med facit i hand gick det så där. Jag kände att min far var väldigt besviken över mig som barn och vi kom aldrig varann riktigt nära. Min syster däremot hade honom lindad kring lillfingret och han skällde på kommando. Hon visste vilka knappar som skulle tryckas på och vipps fick jag skulden för något hon startat.
Hon kunde krypa upp hos far och ge mig blickar som; titta vad jag får och inte du.

Detta är bara en droppe i havet av vad jag fått utstå som barn och blir därför så ledsen och besviken när syrrans beteende fortsätter i vuxen ålder. Fast mest tycker jag nog synd om henne, för att hon inte själv ser sina destruktiva beteenden som hon nu för över på sina barn som det är mest synd om.

Idag väljer jag vilka som jag håller nära. Personer som tar energi sållas snabbt bort till förmån för energiknippen.

Jag insåg under terapin när var och hur jag insåg vem jag är.
Jag kan inte sätta år eller datum men det var perioden efter min konfirmationstid där jag träffade en ledare som såg igenom mina murar och hjälpte mig plocka fram det som är jag. För första gången fick JAG vara JAG. Fick sticka ut och blev accepterad för det. Det var inget som hände i en handvändning. Men där då startade det under ledning av en fantastisk ungdomsledare. Idag är vi vänner och hon är min idol.

Jag må sticka ut och gå mot strömmen med mina visioner och drömmar ibland. Vem bryr sig? Inte jag ivarjefall.

30 liv i veckan

Jag känner ofta att helgerna inte räcker till. Inte för att jag har så mycket göra, människor att träffa, utan för att återhämtningen behöver längre tid än den korta paus helgen utgör mellan arbetsdagarna. Jag gör mina tappra försök till att träffa familj och vänner. Det ger mycket positiv energi. Trots det tar det också mycket energi. Jag blir helt slut och orkeslös. Innan jag förstod att detta var normalt så kände jag en enorm skuld och skämdes, vilket kommer tillbaka ibland.

Jag har fått begränsa mina utsvävningar till ett eller max två "projekt" (ja, jag har valt att kalla det så) i veckan för att inte tömma reserven. Och det kan handla om att träffa familj, vänner eller en utflylt/resa. Jag fortsätter att plocka bort energitjuvar från min vardag och att jag ökar på med sådant som ger mig positiv energi. Jag vet att min återhämtningstid är lång och vi pratar år och jag har kapitulerat inför det. Men finner mig ändå att jag ställer allt för höga krav på mig själv, med en skam som sedan följer då jag inte lever upp till kraven.

Det här går upp och ner och jag har bra dagar och dåliga dagar. De sämre dagarna är allt färre nu och jag jobbar med att tillåta mig själv att få ha dåliga dagar.

Jag tittade på SVTs program "30 liv i veckan" när jag kom hem idag och blev självklart tagen, men också en stor igenkänningsfaktor. Självmord och psykisk ohälsa är så tabubelagt att ingen vågar prata om det, och det är så fel. Vi dka prata om det. Prata om döden, prata om självmord och prata om psykisk ohälsa. Det finns många fördommar som man tog upp i programmet, och att prata om det kan kanske rädda liv.

Jag rekommenderar verkligen att du ser programmserien "30 liv i veckan", som titeln säger är det 30 personer per vecka som tar sitt eget liv, ett liv vi faktiskt kunde varit med att rädda genom att prata öppet om det.

Frustrationen över mitt liv ser ut just nu får mig ibland att vilja gå in i ett ljudisolerat rum och bara skrika så länge rösten bär, bara skrika ut den ilska, sorg och hat jag känner. Jag måste verkligen prova det någon gång.

Ja, jag är allmänt trött, varje dag och jag finner mig i att det kommer att vara så ett tag framöver. Jag kommer även att ha mina dippar. Och det är okej, jag kommer att försöka intala mig att i dag är det kanske skit, men imorgon skiner solen. Det är så skönt att människor runt om mig peppar mig när jag är på väg att falla och ger en hjälpande hand eller skuldra att vila på.

Har tagit en semestervecka nu för att ladda batterierna då jag är helt slutkörd. Det blir en resa utomläns till Karlskrona för en helg under semestern. Det kommer en rapport från den resan i vanlig ordning.

Nu ska jag kränga en chokladkaka, bara för att det är gott.

En dag i taget

Kod RÖD

Idag firar jag att jag nått level 38 som en kollega sa. Och ja det blev plötsligt lite mer coolt att bli äldre för en gamer som jag. Jag har fått en härlig dag till min ära med uppvaktande av mor och kollegor samt ett fantastiskt väder på det, klarblå himmel och sol.

Efter en lång arbetsdag träffade jag mor på Triangeln och vi käkade på restaurang och mor tog notan dagen till ära. Jag var givetvis supertacksam för denna gest och avnjöt en god välförtjänt middag.

Mor berättade att hon åkt upp till Blekinge för att träffa min son på skolan, och jag lyssnade med spänning. Men det var inte riktigt det mötet mor eller jag hoppats på.

Mor hade presenterat sig för personalen som min sons farmor och att hon ville träffa sitt barnbarn. Djungeltelegrafen på skolan gick varm och vips hade personalen släpat upp min son ett par trappor upp där de ringde mitt ex som förmodligen skrämt upp honom med att stanna med personalen och att inte följa med henne. Min mor hade inte för avsikt att hämta min son utan ville bara träffa honom (vilket hon tydligt annonserat när hon kom) då mitt ex gjort sig oanträffbar och ingen får kontakt med honom. Därför åkte hon upp.
Hon får så småningom reda på var han befinner sig och tar sig dit. Mor berättade att han såg skräckslagen ut när hon träffade honom och svarade sammanbitet på mors frågor.
Detta gjorde mig så ledsen, och jag kan tänka mig hur mor kände i denna situation.
Min son älskade att åka till farmor och har aldrigt varit rädd för någon i min familj. Och ett barn känner inte rädsla om de inte har upplevt det innan. I detta fallet handlar det om att mitt ex skrämmer upp honom med fraser som, om pappa kommer ska du säga; Hej! Och sedan springa in till en vuxen. Och att hon sagt att han inte ska vara ute själv på rasterna i fall att pappa eller hans familj kommer. Detta finns svart på vitt i olika förhör med socialtjänsten. Att ingen ser igenom detta är för mig en gåta.

Arg och ledsen gick jag innom Coop på vägen hem om fyllde på lagret med choklad, för det är jag värd idag.

Jag ger min mor en stor eloge för hennes kamp och envishet i att få träffa sitt barnbarn, keep going, säger jag.

Jag saknar honom och tänker på honom varje dag och önskar att jag fick träffa honom. I maj månad är det tre år sedan jag fick träffa honom senast, tre smärtsamma år.

Livet är inte rättvist, och min son tar smällen då mitt ex använder honom som vapen, för att hon kan.

En dag i taget!

Traditioner?

Förutom att alla helgdagar är sjukt jobbiga för mig då de bygger mycket på gemenskap och att familjen är samlad så har många glömt varför vi firar. En tradition utan sitt ursprung är ju inget firande då alla glömt varför och vad vi firar. Det blir ett tomt firande och ett ganska meningslöst firande.
  Jag tycker att alla helgdagar borde vara upp till var och en genom att man får ett antal extra semesterdagar att använda istället för att vi har fasta röda dagar. Sverige var en gång ett kristet land, kyrkan hade en stor makt. Idag ser det inte så ut. Dels är vi ett mångkulturellt land och antalet kristna är lågt och vi kan inte längre kalla oss ett kristet land. Vi är ett land fullt med olika religionstillhörigheter samt de som inte har någon religionstillhörighet. Varför ska vi då hålla fast vid de kristna helgdagarna? De betyder ingenting längre.
  Jesus har bytts ut till en hoppande hårboll till hare som dessutom lägger ägg och ger barn godis, mycket godis. Logik? Nä, verkligen inte.
Julen handlar  till största delen om paket och ett träd som man hänger ljus och kulor i samt en gubbe med skägg (ursprung från en Coca Cola reklam) med röda kläder som ger barnen paket och bor på Nordpolen. Åtrerigen har Jesus bytts ut och lär barnen att det är paketen som är i fokus inte varför vi egentiligen firar jul. På Midsommarafton klär vi en stång och dansar runt. Även där är kopplingen med kristendommen, Johannes döparens födelsedag bortglömd, men likt förbannat ska vi fira. Vad som dessutom är gemensamt med dessa firanden är alkoholen. Snapsen ska fram och man ska blir full. I vissa fall blir det rena fylleslagen, med vuxna i täten som ska vara föredömmen för barnen. Fest är ofta förknippat med droger. (Ja, alkohol klassas som en drog) Vi lär barnen att det är okej att dricka alkohol, mycket alkohol. Moral är något som har sinat. Att till exempel hänvisa till att vi i Sverige drack mycket alkohol under medeltiden fram till 1800-talets slut är bara sorgligt. På den tiden fanns det inte så mycket rent vatten att dricka och då var det alkoholhaltiga drycker som gällde.

Jag förespråkar inte att alla ska bli absolutister, det är inte det jag menar. Men att fira behöver inte betyda att man ska supa skallen av sig. Kan man inte dricka utan att bli full, ger man fan i det helt enkelt. Det är alldeles för många barn i vårt avlånga land som lider av att föräldrar inte vet var gränsen går.

Genom att överösa barnen med paket till jul, lär vi dem också att inte uppskatta allt de får. Hela idén med överraskning har försvunnit. Det är bättre att sprida ut det under året istället. Ge barnen en gåva till jul (om man nu minns historien och vill fira) istället för 20 st. Då lär man barnen att känna uppskattning. Att ge sina barn allt de pekar på är heller ingen bra idé.

Många barn är dåligt rustade inför livet utan sina föräldrar och har svårt att klara sig själv genom allt curlande.

Att dessutom ta förgivet och fråga mig var jag ska fira gör mig ledsen. Jag firar inte dessa helgdagar och känner mig inte utanför på något sätt, tvärtom står jag vid sidan av och ser på hur alla fixar och donar till en fest som alla har glömt vad/varför man firar.

Och ja, jag trillar dit jag själv ibland. Men min ståndpunkt är att skippa alla röda kristna helgdagar och att vi alla får några extra dagar att ta ut istället för detta tvångsfirande, så kan var och en välja efter sin religon eller tycke.

Önskar en trevlig helg!

Pröva mina vingar

Träffade min terapeut. Direkt när jag kommer in på rummet säger hon att vi nog är färdiga. Att jag hade gjort stora framsteg och att jag nog inte behövde träffa henne mer.

Första känslan som sköljde över mig var lite som när en fågel lämnar sitt bo för första gången, och föräldrarna manar på och säger; hoppa, kasta dig ut bara. Och väntar sedan spännt på att ungen ska göra som de säger.

Paniken växte där jag satt, luften gick liksom ur. Vad menar hon? Att jag är flygfärdig? Ska jag klara mig själv, lika utlämnad och handfallen som jag var innan vi träffades. Vad är meningen med detta? Menar hon på fullt allvar att jag är fullt återställd? För det är jag inte, långt ifrån.

Tankarna snurrade ett tag medans jag stirrade blint mot fönstret och jag såg att hennes läppar rörde sig men jag hörde inte ett enda ord av vad hon sa.

Efter ett tag möter jag hennes blick och jag hör åter vad hon säger. Hon pratar om att jag har kommit till rätta med sömnen igen. Jag sover hela natten istället för de ynka tre timmar jag hade i genomsnitt innan. Och det betyder inte att allt är återställt. Den tid jag sovit dåligt ska jag multiplicera med tre för att få en ungefärlig återhämtningstid. Och det handlar om år. Men genom att sova korrekt och att jag fått verktyg för att kunna sova, och om jag fortsätter att sova som jag gör, kommer jag långsamt att återhämta mig. Det kommer att ta tid menar hon. Jag som verkligen inte har det tålamodet. Jag vill se resultat med en gång och det kommer att bli en prövning.

Att bryta min isolering var nästa sak som jag hade gjort stora framsteg. Även där tyckte jag att det inte gått så bra. Men hon visade på att även detta kommer att ta lång tid, och att jag låter det göra så. Jag har oftast inte orken att träffa någon efter jobbet. Jag är vanligtvis helt slut, men jag har börjat använda helgerna till socialisering och det var positivt tyckte hon. Och att jag skulle fortsätta med det.

Jag hade även sett över alla energitjuvar och tagit avstånd från dem i stor utsträckning då jag behöver fylla på mitt energikonto eftersom det gapar tomt. Och fortsätter jag så kommer vi närmre återhämtningen.

När jag satt där i stolen och hörde henne läsa upp anteckningarna från alla våra träffar insåg jag att det var JAG som hade gjort jobbet, hon har bara gett mig verktygen. Jag som är så resultatkåt såg ingen förändring trots att jag har gjort stora förändringar som på lång sikt kommer att göra återhämtningen lättare. Det har inte gett stora resultat. Jag kommer att känna mig fortsatt slö och trött samt att minnet fortfarande kommer att svika, men det kommer att bli bättre. Inte imorgon eller i övermorgon, men på sikt.

Tålamodet, kommer att bli min största prövning. Då jag gör något vill jag ha ett resultat direkt, inte vänta.
Men som en föreläsare jag lyssnade på en gång sa när han pratade om ordet tålamod. "Hur blir det om man delar ordet och byter plats?" "Mod att tåla" Det ger ordet en annan klang. Istället för att betyda något jag inte har, dvs tålamod så blir det plötsligt till en möjlighet, mod att tåla.

Det är med tunga steg och stor nervositet jag lämnar rummet för att pröva mina vingar. Jag har fått en del verktyg som ska hjälpa mig att resa mig igen om jag trillar ner i ett potthål längs vägen. Det är inget misslyckande om jag inte klarar det, jag kan då åter kontakta henne igen om det skulle behövas. Och det känns tryggt.

Jag sover om nätterna och grubblar inte lika mycket samt har tagit ett steg i taget ur isoleringen hemma. Det är ett stort framsteg, även om jag inte kan mäta det i något  resultat.

En dag i taget.