En kram för livet

 Jag ska vara ärlig med att säga att jag är så trött på den här pandemin som sakta dränerar mig som ett rum som sakta förlorar möbler, mattor, tavlor, gardiner, lampor och saker och står tillslut helt tomt med ensamheten ekandes omkring sig. Tystnaden och tankar som nu tar över istället för människor i rörelse och ljudet av mingel, glädje och skratt som annars har förgyllt dagarna. DU som har en partner, barn eller en sambo att krama, dig är jag så avundsjuk på. Hur länge klarar vi oss utan en kram? Jag tror jag börjar nå den gränsen. Människor dör utan att ha fått en kram eller en hand att hålla innan avfärd. Börjar inse att jag nog har tagit mycket för givet när det gäller kramar som är så viktigt för mig, ja även en hand på axeln eller i näven. Det finns en inneboende rädsla bland många av oss att inte ta på varandra. Nu menar jag inte att vi ska gå ut och krama varenda en vi möter även om det skulle vara trevligt. Men jag skulle helt klart ge mitt liv för en kram. Om jag skulle vara döende, vill jag inte dö i ensamhet och vara isolerad. 

Det här kan säkert vara djupare än så att jag är så ledsen över att inte kunna krama min son eller kunna tala om för honom hur mycket jag älskar honom, torka tårarna när han är ledsen eller glädjas tillsammans när han är glad. Det avståndet känns tydligare nu än tidigare. Ångesten att inte finnas där för honom plågar mig. 

Jag såg filmen Orca som Josephine Bornebusch gjort som finns att se på Viaplay. Har du inte sett den så kryp ner i soffan med de du älskar eller ensam under en filt eller två och fundera sedan efter var är vi/jag? Vad är viktigt för dig och för er? 

Självklart ska vi leva och ta för oss av livet men på avstånd och försiktighet. Saker vi tidigare gjort kanske inte längre är möjligt utan då får vi ställa om. Det är inte lätt jag vet, men möjligt. Men sluta aldrig kramas, ja om du inte har förkylningssymptom då vill säga, sunt förnuft gäller. 

Igår kramade jag en hemlös man som sålde tidningen Faktum utanför butiken jag brukar handla i. Han berättade att han tyckte det var jobbigt att vara osynlig. Människor som inte kunde möta honom med blicken eller ens säga hej. Jag frågade när han fick en kram senast och det kunde han inte ens komma ihåg när det hände senast. Så jag erbjöd honom en kram trots rådande restriktioner och han sken upp och vi famnade varandra. Båda avslutade med att ta ett steg bakåt efter kramen och ögonen fylldes av tårar på oss båda innan vi önskade varandra en fortsatt trevlig helg.... Människor gav oss dömande blickar precis som om vi gjort något olagligt, men jag sket fullständigt i det. Jag gick därifrån fylld med värme och energi samma energi som förmodligen mannen hade fått som nu hade ett brett leende på läpparna när jag vände mig om när jag cyklade iväg. 

Kramar är bra för hjärtat. ...

Kramar skyddar mot sjukdomar. ...

Kramar utlöser lyckoämnen. ...

Kramar kan lindra dödsångest

Det finns mer i livet än att öka farten

 Många gånger påminns jag av att livet bara är till låns och att vi bara lever en gång. Naturen har sin gång och personer som gjort avtryck i mitt liv på olika sätt lämnar till slut jordelivet och lämna en enorm tomhet efter sig vare sig det är positiva eller negativa erfarenheter. Oavsett känns det som om något var ouppklarat eller att vi kunde gjort mer roliga minnen tillsammans, det vill säga att jag står kvar med känslan av ofullständighet. Allt för ofta brottas jag med mig själv och mina begränsningar som får mig att känna skuldkänslor för att inte alltid orka eller ha möjligheten att göra det jag vill på grund av personlighetsdrag eller hälsa. Det är en stor sorg jag känner och kan inte nog förklara hur det påverkar mig. Ibland önskar jag bara att jag kunde göra allt många andra kan, att alltid vara så där spontan och föra sig i de större sammanhangen utan att betala ett högt pris av utmattning. 

Även om jag vet att jag har mina begränsningar och inte kan göra så mycket åt det får jag ändå dessa skuldkänslor att inte alltid visa att jag finns där och räcka till. Vilket jag gör. Jag skulle aldrig stänga en dörr för en vän som behöver en axel att gråta på, en fika eller någon som bara lyssnar. Tvärt om, dörren ställs vidöppen och du bjuds in med öppen famn. Självklart vet jag att jag har vänner med samma funktion på sina dörrar. Vi är många som är dåliga på att utnyttja just det. Det kan jag faktiskt sakna med internattiden, just den spontaniteten att helt plötsligt ha ett bekant ansikte vid tröskeln och vattenkokaren som startas och det möte som uppstår. Idag känns det inte lika naturligt då allt alltid ska planeras och bokas innan som liksom lite förtar det spontana i att svänga förbi för en kopp te. Inget märkvärdigt, utan bara vara över en kopp te eller kaffe. 

Man säger att blod är alltid tjockare än vatten och jag kan inte alltid hålla med om det. För visst är familjen viktigt, men även familjemedlemmar kan såra djupt. Och här är jag kluven. När man var ung hade man någon sorts hatkärlek till sin familj, föräldrar och syskon som med tiden växer till en form av tacksamhet även om man som vuxen fortfarande kan känna den där känslan att jag skäms över mina föräldrar. Min far var rätt så lik mig själv och vi borde förstått varandra bättre än vad vi gjorde och jag tog aldrig riktigt chansen att fixa den relationen innan han dog. Det är en stor hjärtesorg då vi aldrig berättade för varandra hur vi kände utan nästan undvek varandra då det var jobbigt och stelt att umgås. Givetvis har vi båda en skuld till det, men jag vet att jag kunde gjort mer. Min lillasyster var den som alltid tryckte på rätt knappar för att få mig förbannad eller för att jag skulle få skulden för något vilket alltid funkade. Jag har alltid känt att hon skäms för mig och hur jag levt mitt liv och sett ner på mig. Lika många gånger sviker hon mig och sticker kniven i ryggen. Hon är som min farbror och farmor som kunde gå över lik för att få som de ville. Likheterna är slående, även om hon nog inte ser det själv. När vår far gick bort valde jag att bryta kontakten med henne då hon tog så mycket energi och sårade mig jättemycket, vilket har pågått under många år. Jag gör vad jag kan för att hålla kontakten med mina systerbarn då jag inte fysiskt åker hem till min syster längre så träffar jag dom via mor när de är där eller på nätet via tv-spel eller datorspel jag är inte god nog för henne. 

Det är något jag lärde mig för en tid sedan att stänga ute de som mjölkar mig på energi, då brunnen mer eller mindre var slut på just den varan hade jag inget val. Det har gett mig så mycket mer livskvalitet att inte låta energitjuvar komma åt mig. Givetvis borde vi kanske prata om detta min syster och jag, men jag tror inte att hon är redo för det än. Hon skulle aldrig förstå hur mycket hon sårat mig. 

Min mor har inte heller haft det lätt i allt detta. Det finns stunder då jag känner att även hon kan blir för mycket med pinsamheter, högljuddhet med mera, men jag är stolt över vad hon har åstadkommit och vuxit i självständighet. Alkoholism, skilsmässa, bästa vän som dör i cancer, själv överlevt cancer livskamrat som dör och kämpar mot cancer nu. Ständigt reser hon sig upp och går vidare och sprider glädje. Hon är nog mer inspiration än jag förstår till mitt eget liv och hur jag är. Men som barn tycker man nog sina föräldrar är lite pinsamma, och det är nog bara sunt med den känslan. Jag vet att jag inte kommer att ha min mor för evigt och att göra det mesta av den tiden är viktigt för mig. Jag vill inte känna att jag kunde gjort mer som var fallet med min far. Jag vill inte ångra mig sen för något jag inte gjorde. Vi lever en gång och jag gör vad jag kan för att leva livet och inte bara överleva även om det nog ibland bara blir fokus på det också för att komma vidare. Livet har sina berg- och dalbanor. Just nu dalar det mer än det är berg för min del. Utmattningssyndrom som jag blev diagnostiserad med förra året kommer att ta en tid att återhämta sig ifrån samtidigt som kroppen med sitt höga blodtryck nu också ger mig hjärtsvikt, det visar bara hur skört livet är och jag vill inte dö som min far med hjärtproblem som gjorde att resten av organen fick jobba extra mycket tills de inte orkade och la av samtidigt, alldeles för tidigt. Jag har så mycket mer jag vill göra med mitt liv, så mycket mer jag vill uppleva. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva mitt liv, men inte till vilket pris som helst. 

Mer kärlek till oss alla <3

Det femte hjulet

Jag har alltid haft känslan av att vara annorlunda, den som sticker ut från mängden och inte platsar in någonstans. En pusselbit som blev över och inte passar i pusslet för att den antingen råkat hamna i fel låda eller att något gick fel vid tillverkningen. Att samtidigt växa upp med en dysfunktionell familj med en frånvarande pappa och en mor som missbrukade alkohol bekräftade bara bilden för mig själv att jag inte hörde hemma någonstans och kände mig oönskad. Viljan att just passa in gjorde mig till en kameleont som kunde skifta skepnad mellan olika förväntningar och ett sätt att anpassa mig till olika situationer. Det tog givetvis mycket på min energi som inte räckte till som ledde till hög stress och utmattning. Trots all strävan att passa in så kände jag mig alltid ofullständig och blev alltid det femte hjulet.

I skolan kunde jag inte se den röda tråden i texter jag läste oavsett hur mycket jag än läste, det gick aldrig ihop och då fick jag ofta höra att jag var lat och skoltrött och även dum i huvudet av olika lärare. Det ledde till att jag sällan fick några poäng alls på mina prov, någon gång gav min lärare mig ett poäng för att jag skrivit mitt namn för att jag skulle få något poäng över huvud taget. Jag tror att han menade väl, men det bekräftade bara att jag nog var korkad och dum i huvudet som alla sa att jag var. Jag kämpade för att få känna en tillhörighet men tiden i mellanstadiet hade förstört det då jag dels var medberoende i min mors missbruk och skyddade henne och vågade inte alltid ta hem kompisar vilket gjorde att de till slut tröttnade på att fråga och jag var utknuffad och för att göra det lättare för andra att inte vilja vara med mig så utvecklade jag en taktik som sköt personer i från mig vilket gjorde livet enklare för mig just då men detta ledde till mobbing och ett utanförskap jag inte riktigt räknat med. Jag ville bara bli lämnad ifred, men då ses man som ett UFO, något som katten släpat in som ingen vill ta i med tång ens.

Min vardag i skolan var gliringar, boxningssäck och jag var någon man kunde fälla benen på i korridorerna och skratta eller fnissa åt när jag gick förbi. Jag föredrog nog det före att de inte såg mig, vilket ofta hände det med. Att jag var osynlig helt enkelt. Jag har alltid haft svårt för relationer med människor och det är bara ett fåtal jag släpper nära inpå då jag är väldigt selektiv och kämpar för att behålla de relationerna. Ytliga kontakter gör mig rastlös och tar energi och gör mig stressad.

När jag för säkert mer än 10 år sedan blev bjuden till en klassåterträff från årskurs 9 så var jag givetvis smickrad att man tänkte på att bjuda mig, men det fanns ju inte på kartan att jag ville återuppleva alla de känslorna från den tiden igen och även om många år har passerat så finns rollerna kvar och de kliver man då åter in i och en sådan dödslängtan hade jag inte direkt.

Jag är väldigt kreativ och det har räddat mig genom många situationer i livet. Då jag inte kunde ta till mig vad som stod i böckerna så lyssnade jag på lektionerna när man gick igenom de rätta svaren på proven. Så även om jag skrev noll poäng på proven så fick jag ändå med mig kunskapen men det kom aldrig på pränt eller hamnade i några tjusiga dokument. Jag hittade mina egna vägar för att lära mig. För det ville jag även om omvärlden inte tyckte att jag kunde klara av det då jag var lat, skoltrött och dum i huvudet.

Tänk om man hade upptäckt att jag hade dyslexi, eller att jag var en HSP-person (Highly sensitive person) under min skoltid. Så mycket lidande som jag hade sluppit och att jag inte hade behövt se mig själv som det femte hjulet, någon som blev över och inte hörde hemma där.

Dyslexin fick jag diagnostiserat som vuxen och förklarade en hel del om varför det inte funkade i skolan alls eller varför jag har svårt för att få ihop långa texter. Idag finns en massa hjälpmedel som inte riktigt fanns då som jag är så glad för att de finns och använder varje dag för att jag ska kunna läsa och förstå samt skriva text.

Att vara en HSP-person är ingen diagnos utan det är ett karaktärsdrag (som runt 20% av befolkningen beräknas ha) och att man tar in fler intryck samt ger dom mer tanke än andra och kan därför bli mer utmattade av situationer som stressiga miljöer och högljudda sammanhang. Det blir lite som för Stålmannen som ska sålla mellan alla hjälp-rop och välja vilket som har högst prioritet med den skillnaden att en HSP-person inte har det filtret. Allt vi upplever går rakt in vilket gör att vi kan känna alla känslorna karaktärerna har i en film samtidigt vilket gör en utmattad efteråt, likaså är det med stora tillställningar eller samlingar på fler än tre personer. Jag önskar att information om HSP-personer når ut till flera så vi kan öka förståelsen för varandras olikheter. Jag uppskattar en helg ensam i soffan medans du kanske tycker det verkar konstigt att jag vill vara själv. Jag uppskattar tiden då jag är ensam och det är min återhämtning som jag behöver för att fungera. Att träffa en eller två personer på en middag eller fika innebär att jag behöver återhämtning därefter för att orka med en annan träff. Det tar så mycket energi, men ger givetvis också en annan typ av energi som är viktig för mig. Men det blir en balansgång av vad jag klarar av kontra återhämtning. Jag behöver kunna känna att jag kan ta mig därifrån utan att besvära några andra. Därför kör, eller cyklar jag helst till sammankomster för att känna mig fri att gå när det blir för mycket. Jag tycker det är jobbigt att vara beroende av någon annan och inte kunna lämna när det passar mig, vilket gör situationen mer stressig. Så tyck inte att jag är konstig när jag inte vill ha lift till tillställningar, restaurangen eller konditoriet, utan visa bara att du förstår.

Kampen

Alla dörrar och fönster stängdes och det blev alldeles svart och en känsla av tomhet och ensamhet växte fram i det mörka rummet och benen slutade helt sonika bära mig och jag sjönk ner på det kala golvet med en hård duns. Jag kände ingen smärta eller om det var varmt eller kallt utan en känsla av likgiltighet tog över tillsammans med att motivationen sakta tynade bort. Kvar var bara ett skal av mitt forna jag. Jag mindes att jag varit här en gång förut och det förstärkte övertygelsen om att det bara fanns en väg ut. Men hur? Jag var inte rädd för att dö, snarare rädd för att ha ont. Så planeringen och sökningar på bästa sättet att dö på påbörjades och det kändes helt rätt och var den enda utvägen. Men jag ville inte att det skulle göra ont, utan så smidigt och smärtfritt som möjligt. Det handlade om att väga riskerna med att misslyckas noga. Att hänga sig kan orsaka 20 minuters lidande om det går fel och att ställa sig framför ett tåg kan du överleva om tåget inte träffar dig på rätt ställe och kan göra riktigt ont och du riskerar att bli ett vårdpaket. Att få tag på riktigt insomningstabletter är svårt idag då de ofta innehåller andra ämnen som gör att man antingen kastar upp eller så innehåller de för lite av det verksamma preparatet och riskerar att istället förstöra organ i kroppen som orsakar smärta och lidande.

Det fanns sidor som sålde dödliga doser av både tabletter och sprutor som man kunde beställa hem och jag började räkna på hur mycket jag behövde spara för att kunna beställa. Men hur vet jag att de funkar? Går man in sidor på the dark web som kräver en speciell webläsare och VPN-tunnel gäller det att sålla där också bland vilka som är fejk. Jag har aldrig surfat i den delen på nätet och vågade inte göra det nu heller utan sökte vidare och hamnade allt som oftast på sidor som fokuserade mer på att fånga upp mig och lotsa mig till olika hjälpsidor än att hitta ett bra sätt att dö på och efter tag hamnade jag i ett samtal till själmordslinjen som öppnade ett litet, litet fönster så där lagom på glänt att en strimma ljus letade sig in tvärs genom rummet. En strimma av hopp, någon som lyssnade, jag var inte ensam i mitt rum. Det var en befrielse att få känna mig hörd där och då en mörk helg för ett par veckor sedan.

Då ingen av vägarna stämde överens eller var en lösning för att komma vidare, fick jag trampa min egen stig för att hitta min väg och det är ingen enkel resa, tvärt om. Då jag inte får hjälp av Försäkringskassan får jag ju hitta en egen lösning på problemet. Jag bestämde mig där och då för att öka min arbetstid under sjukskrivningen för att få en inkomst som räcker till hyra och mat. Det kanske inte är en långsiktig lösning, men ger mig tid att fundera och hitta en annan väg. Det har gjort att mitt liv mer påminner om en sengångares liv, jag sover från det jag kommer hem från jobbet till mitt i natten vid kl.03 då jag stiger upp och det är dags att göra sig i ordning för jobbet och sedan åter hamna i dvala. Så har det sett ut sedan jag gick upp i tid, och det talar ju om för mig att det inte är sunt. Jag slutade att streama i samma veva och det har också tagit hårt på mig. Och jag tror att jag måste upp på hästen igen för att få tillbaka livsglädjen. Det handlar inte om att bara överleva, det handlar om att leva också. Försäkringskassan ska inte vinna och ta i från mig det som skänker mig glädje och hopp. Jag tänker inte låta dem vinna. Jag må vara stark, men är ingen Superman utan är bara människa. Men genom att vara öppen med mitt mående så vet omgivningen när jag är på väg ner i golvet igen och de kan kanske fånga upp mig om jag skulle hamna där igen.

Det handlar om att bryta tystnaden och ta bort skamstämpeln kring psykisk ohälsa en gång för alla. Vi pratar på tok för lite om det, det är dags att mota bort alla fördomar kring detta ämne. Att prata om självmord kommer att minska antalet som väljer att ta sitt liv. Det finns forskning som påvisar detta och tänker man efter så är det inte så konstigt. Ökar man medvetenheten om psykisk ohälsa och vad det finns för kännetecken och hur du som medmänniska kan göra skillnad kan vi rädda liv. För den som tar sitt liv vill egentligen inte dö, de ser bara inte någon annan utväg ur lidandet. DU kan vara den som får hen att se det lilla fönstret som öppnas på glänt.

Marken rasar och jag faller

I slutet av september 2019 blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom och har kämpat sedan dess med att komma tillbaka. Det är en lång väg har jag senare förstått och ingen jag kan fixa i en handvändning. Samhället vill ju tvärtemot att jag ska tillbaka så fort som möjligt utan att se till konsekvenserna av att komma tillbaka för tidigt. De ser bara de nuvarande kostnaderna men inte det långsiktiga sparande de gör på sikt att låta mig få återhämta mig i min takt.

Jag jobbar som hem och konsumentkunskapslärare och har haft många projekt igång samtidigt som har lett till att kroppen till slut sa ifrån på riktigt att nu är det nog. Det var inte lätt för mig att förstå eller se de tecken som fanns längs vägen då jag dundrade fram som ett lokomotiv och inget tycktes stoppa mig kändes det som. Det var fritt blås. Under sjukskrivningens första fas när jag påbörjade min KBT lång-behandling kom det fram att jag var slut som pedagog och att jag nog skulle fundera lite mer långsiktigt på att byta bana. För jag kände helt sonika att jag inte klarade av det pedagogiska längre. Jag kände där och då att jag hellre hade stått vid ett band och kontrollerat biskvier eller fixat döda ting som vaktmästare, att jag kunde komma hem och känna att jag faktiskt har åstadkommit något idag. Vilket inte är fallet som lärare där jag inte har fått fokusera så mycket på undervisning, utan snarare göra orosanmälningar, jobba med uppgifter som en socialsekreterare, sjuksköterska, vaktmästare, samtalsterapeut och ständigt släcka bränder och aldrig kunna fokusera på långsiktiga lösningar och undervisning. Att varje dag komma hem och känna att ja nu hamnade den eleven igen mellan stolarna och jag kan ingenting göra för hen eller att jag inte känner att jag åstadkommit något alls, eller rättare sagt att jag har fixat något. Det är bara en känsla av otillräcklighet och ångest över att inte kunna hjälpa eller göra det jag är utbildad för.

Allt detta ledde så småningom till utmattningssyndrom som jag nu är sjukskriven för. Jag skulle helt sonika plocka bort alla stressmoment som fanns och börja på noll igen och återhämta mig och fylla på brunnen. Att tro att det är så lätt som att blir sjukskriven och faktiskt få tid till återhämtning är att tro fel. Försäkringskassan hade en lång handläggningstid på över tre månader, som jag då stod utan inkomst och räkningar och fodringar som stod på rad och jag var på gränsen till att förlora bostaden. Ett av problemen var en läkare som hade skrivit ett ofullständigt sjukintyg på bristfällig svenska som var otydbart och saknade allt väsentligt som försäkringskassan behövde för sitt beslut. Läkaren undvek alla brev från försäkringskassan där de uppmanade henne att komplettera, men det gjorde hon aldrig och jag ringde vårdcentralen varje dag de två sista veckorna utan resultat.

Min arbetsgivare hade i samma veva lämnat in till företagshälsovården och en utredning om förstadagsintyg, trots att jag var sjukskriven en längre tid. Företagshälsovården tyckte det hela var väldigt konstigt och övertalade min arbetsgivare att lägga ner den utredningen och att istället låta företagsläkaren göra en fullständig bedömning av mig och skicka in som komplement till det undermåliga sjukintyg min läkare hade skrivit. Detta ledde till att jag till slut fick min sjukpenning och jag kunde rädda min aningen ansträngda situation med risk för vräkning och onödiga skulder.

Under min sjukskrivning har jag fått lära mig att jag ska göra saker som gör mig glad och ger energi, alltså utöva en hobby, det hade jag redan en så den fortsatte jag med. Nämligen att spela datorspel och streama det. Jag spelar då Farming Simulator 19 som är ett avkopplande spel som inte är stressande eller skapar kaos i mitt huvud, det ger en viss tillfredsställelse och lugn. Jag lärde mig snabbt att sålla bort personer i röstchatten som tog energi och samlade de som gav lugn och ro och inte dränerade mig på all den lilla energi jag hade.

I december lämnade någon in en anonym anmälan till försäkringskassan om att jag streamade och tjänade pengar på det, vilket jag faktiskt inte gör, och man tog ett snabbt beslut om att utförsäkra mig. Ska man tjäna pengar som streamer idag ska du vara stor, det vill säga har minst 1000 tittare på dina streams om du ens ska kunna leva på det. Jag får in några hundralappar som räcker till att ge tillbaka till mina tittare genom giveaways. jag fick nog mer i våras då jag snittade på ett par tusen i inkomst från streamen, men det har rasat kraftigt efter sommaren. Jag har ju inte som mål att bli stor streamer i heller, jag vill bara ha det som en hobby, det har nog märkts också under hösten då jag mer och mer ändrat mitt koncept till att ge en mysstream, då Farming Simulator 19 inte är ett spel som lockar tittare direkt. Jag har givetvis överklagat då jag varken är en stor streamer eller tjänar pengar på det jag gör. Jag spelar ett spel som inte lockar en massa tittare direkt. Hur kul är det att titta på när jag åker fram och tillbaka på ett fält och sår, skördar, harvar eller gödslar liksom. Men Försäkringskassan ser det som ett jobb och att jag har följare som skriver till mig i chatten och att det strider mot vad jag ska klara av som utmattad. Faktum är ju att en textchatt är ju så mycket bättre för mig en att träffas i verkligheten då det tar jättemycket på min energi. I röstchatten har jag sållat bort de som tar energi och låter bara de som ger energi sitta där.  För mig är det en hobby som vilken annan som helst. Samla frimärken, fotoklubb, modelljärnväg, sticka, virka eller annat. Det är ingen skillnad. Men hos FK ser man det som ett jobb. Det klipps en del korta filmer från streamen av mina tittare och moderatorer som samlas till roliga ögonblick som läggs ut på youtube, en kanal som inte drar in ett öre då jag inte är partner med Youtube och är inte intresserad av det heller, men där tror de att jag tjänar pengar på det med 300 tittare på mina klipp. Alltså kunskapen av datorspelande och streaming som hobby är lika med noll och det är skrämmande.

Klockan är nu snart tre på natten och jag fick brevet från Försäkringskassan igår, men såg det först vid midnatt då jag tömde brevlådan. Hela natten är nu förstörd och jag grubblar järnet, och tankar på både självmord och hur det skulle gå till har nötts fram och tillbaka. Jag är till råttorna och ser inte direkt något ljus just nu. Men det verkar hopplöst. Jag står åter utan inkomst och tvingas tillbaka på heltid igen på en arbetsplats och uppgift jag inte kan eller vill göra. Jag har fått gå med vaktmästaren nu under arbetsträningen och det har varit så tillfredsställande att få känna att jag faktiskt kan fixa och laga saker och gå hem och känna mig nöjd. Men nu kommer jag att kastas in i den pedagogiska verksamheten och de kunde lika gärna ha kastat mig till lejonen direkt.

Tack till Försäkringskassan och den person som gjorde en anonym anmälan som saknar kunskap om datorspel och streaming som hobby, precis som försäkringskassan som har lett till att jag nu åter ligger ner, tack så jäkla mycket. Tack för att jag nu är tillbaka på ruta ett och är utlämnad till mig själv. TACK!

Ska låta helgen gå och sedan behöver jag en plan...