När jag ser tillbaka på de senaste veckornas omtumlande tankar som sänkt mig långt ner i avgrunden, blir jag dels rädd för att jag verkligen inte såg någon annan utväg än jag gjorde men också förundrad över hur jag fungerar, eller inte fungerar.
Med multipla PTSD, depression och ångest diagnoser i bagaget är det kanske inte så konstigt att ofrivillig arbetslöshet och ansträngd ekonomi väckte den björn som sov. Kriser kommer aldrig ensamma och tar med sig sådant som inte har bearbetats tidigare och allt blandas till en osmaklig cocktail som bränner och gör ont. Allt det där jag lärt mig att stänga av, att inte låta mig känna blir till ett svek mot mig själv.
Men allt det där måste komma ut på något sätt, annars blir det en tickande bomb som min psykolog sa till mig igår. Men jag har trängt undan mina känslor och inte tillåtit mig känna. Det gör steget att börja känna så mycket svårare om omöjligt att göra själv. Jag kan bara använda de verktyg jag fått lära mig som barn. Min far stängde också in sina känslor och pratade aldrig om hur han kände eller lät sig känna efter, i varje fall aldrig inför oss. Det har jag tagit med mig som en strategi. Trots att jag lovat mig själv att inte bli som min far, så sitter jag här och gör precis likadant. Stänger in och stänger andra ute.
Jag vet efter min fars död att han kämpade med att försöka skapa en kontakt med mig, men han visste inte hur. han kom aldrig på besök på en kopp kaffe eller när han hade vägarna förbi. Jag fick fejka olika saker jag behövde hjälp med. Då han var elektriker så skapade jag elektriska fel hemma så han fick komma och felsöka, men aldrig att han stannade efteråt. Han gjorde jobbet och åkte snabbt därifrån. Men hos syrran kunde han minsann sitta var och varannan dag och dricka kaffe. Det gjorde så ont i mig. Jag försökte verkligen allt. Åkte med honom på motorcykeln till södra Tyskland, Österrike och Italien för att komma närmre, men han släppte mig aldrig riktigt nära. Under alla år trodde jag att han inte gillade mig eller skämdes över mig, att jag helt enkelt inte dög i hans ögon. Så många år som jag bara ville höra att han älskade mig, precis som jag är. En kram, ja vad som helt som visade att han älskade mig.
Men han visste helt enkelt inte hur han skulle gå tillväga och var han skulle börja. Nu är det jag som är pappa till en underbar son som nu är 15 år. En son jag inte haft kontakt med sedan han var 6 år då mamman inte ville ha mig med i bilden. Idag är det jag som kämpar med att skapa kontakt med honom. Allt jag vill säga är förlåt och att jag älskar honom över allt annat i världen. Men jag vet inte hur jag ska säga det och i vilket sammanhang. Kan ju inte bara stå där utanför hans mammas hus, eller bara ringa ut i det blå. Jag måste ju ge honom spelrum att ta in det faktum att jag vill ha kontakt och att jag finns där för honom.
Förra veckan träffade jag en kurator på min vårdcentral som skulle hjälpa mig med att söka bidrag och lösa min akuta ekonomiska situation då jag inte fått A-kassa på snart 2,5 månader. Lång väntan på pengar och räkningar som ligger på hög och väntar. Men samma dag hade jag fått besked på att jag hade blivit beviljad A-kassa, men att betalningen dröjer till slutet av månaden. SÅ det var ändå positivt. Men jag var utan pengar och hade en räkning till facket och A-kassan som inte var betald och den kunde äventyra min beviljade A-kassa. Kuratorn var som en rottweiler som i princip tryckte upp mig mot väggen och tvingade mig att ringa en vän och låna pengar till den viktiga räkningen. Vilket jag klart inte gjorde eller hade för avsikt att göra. Jag ber inte vänner om pengar. Punkt. Men jag fick tänka om och fick ringa det där samtalet med kuratorn framför mig som inte släppte blicken en sekund. Det kändes som om jag svävade mellan liv och död och ångesten började steppa upp till orimliga nivåer. Men jag lyckades med gråten i halsen att be om pengar till räkningen som blev betald samma dag. När jag helt förstörd la på med min gode vän kom nästa bomb. Du har inte kontakt med din son i nuläget va? Han är 15 nu va? Ja! Fick jag fram och då vände sig kuratorn till mig och sa då tycker jag vi skriver det där sms:et nu också så har vi det avklarat.
Till saken hör att jag fick reda på hans nummer i våras när han fyllde år och lyckades Swisha en liten slant till honom på hans födelsedag. Jag hade sedan som avsikt att skriva ett sms till honom. Men det första jag skrev i ett Word-dokument blev nästan 4 sidor långt. Jag lyckade under flera månader korta ner till ca en halv sida, men det var också för långt.
Kuratorn sa att hon kunde skriva då hon inte lägger sina känslor i sms:et och att det förmodligen skulle bli lättare. Hon skrev 2 meningar som sammanfattade det jag ville ha sagt på en halv sida. Hon tryckte på skicka och nu är första bollen i rullning. Efter dessa två överväldiga event på en och samma dag var jag helt slut som om jag hade sprungit maraton.
Många tankar florerade så klart under kommande helg, men är ändå glad att jag gjorde det. Min ekonomiska situation är räddad om än att jag lever under existensminimum så är det hästlängder bättre än att inte ha någonting alls.
Nu börjar arbetet om att ta hand om mig som jag trott att jag gjort under alla år genom att förtränga, tränga undan och inte känna. Nu ska den där kranen få pysa lite åt gången så det inte exploderar. Det är minsann en lång resa och den blir längre då vården är ganska fyrkantig och vill placera mig i ett fack trots att jag tillhör flera. Men min psykolog har bestämt sig för att inte låta mig ramla mellan stolarna igen och gör vad hon kan för att jag ska få den hjälp jag har rätt till.
Jag älskar min son precis som han är och vill inget annat att vi ska kunna upprätta en ny kontakt och bygga vidare i framtiden. En dag i taget helt enkelt.
