Jag tänker på min vikt varje dag och behövde verkligen inte den kommentaren idag som fick mig att må än mer skit. Eller var det kanske vad jag faktiskt behövde höra just idag?
Jag vet inte, men den meningen fick mig att fundera och vakna upp en smula. Jag har vetat att jag är sockerberoende, eller att jag har någon form av ätstörning som det egentligen heter. Men att jag skulle gå under hetsätning var främmande för mig. Men faktum är att jag äter mer onyttigt när jag är ensam och måste likt en ritual äta olika sockerprodukter i en viss ordning och tid när jag är ensam och jag måste planera in det så ingen ser, vilket i sin tur leder till att jag isolerar mig för att missbruka ifred, annars får jag ångest som jag ändå får av att äta skiten. Moment 22.
Jag kan skippa måltider för att gå ner i vikt, men senare äta måltiderna eller en massa onyttigt i ett svep för att suget blir för stort. Ibland kan planeringen av nästa "fix" ta upp all min tid för att inte stå utan.
Med andra ord har jag alltså en ätstörning. Så då blev jag inte ledsen för att flickan sa att jag borde gå ner i vikt, utan för att hon fick mig att vakna upp. Nu ska jag bara lära mig att be om hjälp, det är ta mig tusan den svåraste biten.