Rysare

Ibland undrar jag om jag har ett sjätte sinne eller något åt det hållet. Vaknade inatt av att kroppen var helt slut, lite som om den var på stand by. Fast, jag egentligen bara bävat för den här dagen då utredningen som socialen har gjort skulle bli klar och hålla den i min hand. Ett par veckor innan jul fick jag resultatet av deras utredning muntligt av utredarna, då de berättade åt vilket håll resultatet lutade åt. Man gick i huvudsak på mitt ex linje och rekommenderar tingsrätten att inte besluta om umgänge mellan mig och min son. Man hade inte ens brytt sig om att titta på de negativa faktorer som finns hos mitt ex eller de riskfaktorer som finns att helt utesluta mig från min sons liv. Man såg mig som en riskfaktor, och om det bara finns en misstanke om att jag skulle skada min son så har de rätt att inte rekommendera umgänge enligt någon jävla paragraf. Det beskedet knäckte mig totalt unnan jul.

Jag har aldrig skadat min son, allt jag har velat är att min son ska få träffa sin pappa, att i varje fall få träffa en frisk förälder. Tvångstankar som mitt ex lider av, där hon bland annat funderar och tänker varför man gör och inte gör eller säger eller inte säger saker kan bli världsproblem till eftermiddagen. Kom jag hem med blommor utan anledning, hittade hon en anledning. Hon kontrollerade ,sms, msn, mail och hade koll på vilka jag träffade. Blev avundsjuk på mina kvinnliga vänneroch trodde jag hade sex med alla mina vänner. Jag fick till slut inte träffa dem och blev mer och mer isolerad. Vi var tillsammans i 6 månader och under den han hon med förlovning, bröllopsplaner, flyttat ihop och blev gravid (graviditeten fick vi reda på efter att vi bröt upp). Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur detta förhållande, jag var fast. Men en dag hade hon läst mina msn-chattar, då jag har en god vän som är homosexuell och han kan vara lite grov i sitt snack, men han är en av mina bästa vänner. Jag träffade honom över en fika och på kvällen konfronterade hon mig och trodde att jag var tillsammans med honom. Hon kastade ut mig ur lägenheten för att hon behövde tänka, och det var min räddning, min väg ut ur det destruktiva förhållandet. Bara veckor efter meddelade hon att hon var gravid och ville försöka igen. Jag meddelade att jag inte var en möbel man kan flytta ut eller in när det behagar men kommer att vara en närvarande pappa åt vårt gemensamma barn. Där och då för 8 år sedan började kampen om att låta vår son få träffa sin pappa. Hon ville absolut inte att han skulle träffa mig eller att jag skulle vara en del i hennes eller hennes sons liv. Idag förstår jag varför familjrätten i Ronneby behandlade mig som luft sedan dag ett. De har totalt träffat mig 8 timmar på 8 år. Mitt ex har de träffat säkert tio gånger mer, dessutom har hon ringt in och klagat på att vpr son mår dåligt av att tröffa sin pappa. Jag har nu i efterhand fått läsa alla   samtal hon haft med familjerätten och hur hon systematiskt har matat dem med smörja, med andra ord manipulerat. Att ingen ser igenom är en gåta. De flesta av mina vänner och familj som har träffat henne ser rätt igenom. Varför gör inte familjerätten det också? Det beror på ren och skär okunskap.

Mitt ombud mailade mig idag om jag hade lämnat synpunkter på utredningen. Jag mailade tillbaka att jag inte fått den skriftliga utredningen och fick till svar att jag skulle meddela utredarna detta. Sagt och gjort.
Idag kom en avi på ett rekommenderat brev som skulle hämtas ut så jag gick och hämtade det. Det var från utredarna. Det satt ett förbrev framtill. Om jag hade synpunkter på utredningen skulle jag lämna in dom senast den 29 januari. Idag är det den 30 januari. Jag har eftersändning och postgången är därmed lite förskjuten med några dagar. Mailade mitt ombud att jag nu fått ta del av utredningen och att vi behöver träffas snarast.

Läste igenom bunten med papper när jag kom hem. Rena rysaren. Luften gick liksom ur mig. Jag vet att sanningen någon gång kommer fram, och då kommer mitt ex inte få det lätt. Men jag hade hoppats att utredarna skulle se igenom hennes manipulation och att hon aktivt har förstört relationen mellan vår son och hans pappa.

Tyvärr ser tingsrätten den här utredningen som ett expertutlåtande och den väger tungt tyvärr. Men mitt ombud ser brister i utredningen och får väl hoppas att det leder någonstans.

Känner mig lite smått apatisk just nu. Orkar ingenting tappat lusten, kroppen är i stand by. Ska träffa min terapeut imorgon, hoppas hon ger mig några bra vertyg.

"Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar." Nalle Puh

Halmstad 27-29/1 Del 3

Gårdagens intensiva dag satte sina spår då jag inte kom upp idag innan frukosten plockades bort. Så jag fick vara utan frukost. Men, men. Klockan hade ändå passerat 12 så det var bara att gå ut och fixa lite lunch istället. Det underkylda regn som föll gjorde promenaden mot gågatan till ett äventyr på kullerstenarna. Jag trillade tack och lov inte men fick många tillfällen till det. Det var inte många ställen som hade öppet, men såg en Subway restaurang och Espresso House så det blev ett besök på båda ställena innan jag gick tillbaka till hotellet med lunchmaten samt efterrätt.

Jag satte mig sedan i soffan när jag kom tillbaka till hotellet och tittade på några Vänneravsnitt medan jag åt lunchen.

Igår bestämde jag och mina vänner att vi skulle ses idag innan jag åkte hem igen. Men vi var alla rätt sega efter gårdagen, men vi ryckte upp oss och jag blev hämtad för ett par trevliga timmar tillsammans innan vi sorgligt nog skulle gå skilda vägar. Det är alltid lika tungt att säga hej då. Och när deras son kastar sig runt halsen i bilen innan jag gått ur och sedan ger mig en kram utanför fick jag kämpa med tårarna. Det spelades upp en massa minnesbilder mellan mig och min son som jag inte riktigt var beredd på. Men fick helt enkelt bara stänga av tills jag lämnat parkeringen och sagt hej då.

Köpte en tidning och en vitamindryck och gick ut på perrongen och väntade på mitt tåg. Jag stod en stund i regnet utanför det skyddande taket. Då kunde ingen se skillnad på tårar och regn tänkte jag. Bilderna spelades upp igen och jag lät dem svisha förbi tills de tog slut lagom till tåget anlände. Lagom rödsprängda ögon och det måste ha synts när jag klev på tåget att en och annan tår hade fallit, men skit i det tänkte jag. Gick in i den tysta kupén och letade upp min plats. Det satt  tre personer i kupén och min plats var bredvid en av dessa tre, en kvinna i 60 års åldern. Jag hade fönsterplatsen och hon mittengången där hon satt. På mitt säte låg en handväska och jag bad lite snällt om att få komma in till min plats. Hon tittar oförstående på mig och säger att det sitter bara tre personer här så välj en annan plats, det finns gott om dem. Men om det skulle bli fullt är du välkommen att sitta här bredvid. Jävla kärring tänkte jag och sa till henne att om tant inte vill ha nogon bredvid sig kanske tant ska köpa två biljetter istället eller ta taxi. Men fanskapet vägrade släppa in mig så jag fick helt enkelt sätta mig någon annanstans.

Satte mig ner och läste min tidning och skrev sedan i bloggen för att skingra tankarna. Markattan steg av i Helsingborg och jag hade övat en del på argablicket så jag släppte henne inte med blicken en sekund innan hon var utom synhåll. Jag riktigt kände hur hornen växte ur pannan på mig.

Jag ska skriva några rader hotellet också då jag på något sätt vill att de ger mig ersättning för första natten där jag ofrivilligt fick stiga upp då det var lögn att sova med bankandet i väggen. Får väl se vart det leder.

Tack och hej, leverpastej.

Halmstad 27-29/1 Del 2

Vaknade av att någon bankade i väggen i rummet bredvid. Det lät ungefär så här; bank, bank, bank, bank, bank, skrap, skrap, skrap, skrap, och tillbaka till bankandet igen. Hopplöst att somna om. Lagom trött och vresig tar jag mig med bestämda steg mot receptionen och förkunnar min dom, men hon verkat helt oförstående. Platt fall. Ger upp och går mot frukostbuffén.

Frukosten var enkel men saknade ingenting. Simple is the best.

Jag skull träffade mina goda vänner och deras son i stan för lite shopping. Så jag tänkte att jag går lite i förväg innan de kom för att hinna med mina butiker innan de kom. När jag skulle betala på Akedemibokhandeln var mitt betalkort borta i plånboken. Pulsen höjdes en aning, men började föra över pengarna till ett annat konto, i fall att någon skulle försöka ta ut pengar på kortet. Sprang upp och ner längs gågatan mellan butiken och hotellet utan resultat. Paniken steg gradvis. Gick in på Lagerhaus där jag gick in först, dock utan att handla och lämnade namn och nummer i kassan i fall att någon skulle hitta kortet i butiken. Jag gick sedan tillbaka till hotellet för att spärra kortet samt för att fråga om de hade hittat mitt kort där. Men icke.
Sticker nyckelkortet i dörren och innan jag öppnar faller blicken ner på golvet, där ligger kortet utanför rummet i koridoren, fullt synligt. Svär några ramsor åt mig själv, samt förbannar mig själv. Jag är visserligen glad att kortet kommit till rätta. Går in på rummet att att nå vilopuls och att trycket skulle sjunka en aning innan jag gick tillbaka till butiken för att betala mina varor.

Ett antal butiker senare träffar jag mina goda vänner på Lagerhaus där vi sedan gemensamt gick och handlade och fikade innan vi skildes åt en stund för att göra oss iordning inför kvällens födelsedagsfirande.

Efter en lyckad shoppingrunda på Kappahl, där jag fick 6 st plagg för 292.70 kr gick jag tillbaka till hotellet. När jag kom upp på fjärde våningen har man lagt ut byggpapp mellan rummen bredvid mitt rum. Och när jag kommer in på rummet hör jag samma läten som imorse. Bankande i väggarna, borrande och släpande. Skämtar dem tänkte jag?
Jag hade planer på att ta en powernap, men det går ju inte i detta oväsendet. Så jag åkte ner till receptionen och frågade lite vänligt om det var så att jag fått ett rum mellan två rum som de renoverar? Jag ska kolla säger tjejen. Jo det ser nog ut så. Jaha, sa jag. Meddelar man inte gästen om denna olägenhet innan man hyser in dem i rummet mellan dessa?
Jag ska se om jag kan flytta dig till ett annat rum, men det är fullbelagt ser jag, men du skulle kunna ta den lilla lägenheten så kommer du bort från oväsendet. Sagt och gjort. Har nu tre rum och kök att röra mig resten av dagen och imorgon till kl.16. Tackar och bugar för servicen.

Efter en välbehövd powernap lottar jag vilket av de två badrummen jag ska använda i lägenheten och det föll på det badrum som ligger i anslutning till master bedroom.

Plingar till i telefonen och vännerna var på väg för att hänta upp mig så jag gick ner i foajen och tog en kopp te, en kärleksmums och satte mig i en soffgrupp vid fönstret så jag skulle se när de kom. Sidan om sitter ett äldre par som jag börjar prata med som var från Kristianstad och hade en lite lyxhelg med coop hotellpremie och vi pratade om kedjans halvpension som ingår i priset. Frukost och middag. Vi han inte prata så länge innan vännerna stod utanför med bilen så jag sa tack och hej och gick ut.

Vi kom fram till brodern som fyllde 43 år och hade ingen aning om att jag skulle titta förbi. Det är alltid lika roligt att komma dit. Många skratt med trevligt sällskap och en fantastisk god mat, och ja, jag åt sallad. Efterrätten stod dottern för som var smaskigt gott, prinsesstårta, hallontårta, banankaka, drömmar och mandeltoppar tror jag det var.

Vid midnatt ramlar jag in i min lägenhet efter att ha fått lift tillbaka till hotellet och gör mig klar för sängen, blir nog ett par avsnitt av Vänner innan propavanen verkar.

Hej hopp gummi...

Halmstad 27-29/1 Del 1

Måste säga att jag märker lite skillnad efter att ha fått sova ordentligt i två veckor med lite hjälp av propavan. Lite piggare men har lång väg kvar till målet, men en bit på väg i varje fall. Jag har fått rådet från min terapeut att ta mig från arbetsplatsen på raster då jag ska slippa jobbsnack och att ständigt störas av elever som vill komma in i byggnaden, vilket är ett stressmonent förmycket. Så det kommer jag nu att försöka göra på alla raster jag kan. 

Jag spontanbokade ett hotell i Halmstad denna helgen för att ge mig själv en liten klapp på axeln i min kamp som ger resultat. Jag ska träffa goda vänner och bara vara. Ska njuta fullt ut.

Av någon anledning åker jag med SJ upp till Halmstad, men tror det var för att jag ville garantera sittplats, men med risken att tåget inte kommer i tid eller är inställt, typ. Men har haft lite tur senaste gångerna och hoppas, hoppas.

Jag kommer att bo mitt i stan på ett hotell byggt ibörjan på 1900-talet, och man har bevarat mycket detaljer från den tiden i olika renoveringar, och ska bli spännande att få uppleva. Shoppinggatan ligger runt hörnet och det blir nog en tur dit imorgon förmiddag.

Innan avresan har jag bokat en klippning av min favoritfrisör Jesper. Jag blir alltid lika glad och rofylld efter ett besök där. Japaninspirerat, med lugn meditativ musik i högtalarna, vattenfall från tak till golv som porlar och en fantastisk hårbottenmasage efter han har tvättat håret och 10 min med handuk över ansikte och en filt över kroppen får man ligga och lyssna på vattnet som porlar ner längs väggen och meditera sig bort. Efter det får man en käftsmäll när man går ut ur det separata hårtvättrummet av att det är svalt i salongen, man liksom vaknar till och känner sig lite frusen innan kroppen har anpassat sig men fortfarande trött och avslappnad.

Tar mig sedan till Malmö C för att kliva på tåget mot Göteborg. Jag ska till Halmstad men skrev Göteborg för att inte avslöja min destination på fejjan. Ska träffa goda vänner och överraska en av dem med en visit på födelsedagsmiddag. Han vet inte om att jag kommer om inte den andra hälften skvallrat förståss. Oavsett ska det bli en underbar helg. Kanske inte går som tänkt, men jag ska bara tänka positivt nu.

Nu ska ni höra. SJ levererade mig i tid till Halmstad, dock var jag ganska uppsvälld av alla minimuffins de hade lagt fram till tre passagerare i 1:a klass. 40st till antalet. Jag slutade snabbt räkna men jag var inte ensam att frossa, de andra två i vagnen drog sitt strå till stacken. Väl i halmstad tog jag den sista muffinsen på väg ut. Mellan Malmö C och Halmstad C hade vi tryckt i oss alla muffins.

Taxin jag beställt stod och väntade på mig utanför stationen och chauffören basunerade ut mitt namn över hela stationsområdet likt en knallare på en marknad. Jag märkte hur jag ökade takten något för att komma fram snabbare och få tyst på megafonen vid taxin. Väl framme slet han åt sig väskan och slängde in i bilen och gick sedan och satte sig i bilen. Serviceminded? Not! Jag öppnade bakdörren och klev in, och innan jag kom in gapade chauffören om jag skulle betala med kort eller kontanter. Kort sa jag, varpå han mumlar något på utrikiska jag inte förstår. Jag hade bokat via Taxikurirs app och hade ett fast pris, men varför var det så viktigt innan färd hur jag tänkt betala?
När vi nästan var framme vänder han sig om mot baksätet (trots att han körde frammåt) och sa; ge mig kortet så startar jag kortläsaren så kan vi göra betalningen nu. I nästa sekund stod han med fronten på trotoaren tvärs över gatan och bara metern från entrén och började backa för att vända med blicken på kortläsaren. Jag satt med hjärtat i halsgropen då han mirakulöst lyckades missa fotgängare, bilar, stolpar och byggnader innan vi till slut stod jämte entrén. Han vänder sig om och säger; du får hämta väskan själv där bak. Snopen går jag ut och hämtar väskan och när jag stängt bakluckan stack han med en rivstart och i samma stund plingade telefonen till och bolaget ville jag skulle betygsätta min upplevelse. Gissa hur den betygsättningen gjordes?

Väl inne på hotellet får jag mitt nyckelkort till rummet och kliver in i den lilla minihissen till våning fyra och gör mig hemmstad och går sedan ner och äter middagsbuffén som ingår innan jag tar mig till rummet igen för att jäsa och sova inför morgondagens äventyr.

Natti natti

Envis läkare vs Envis patient

Jag har mött en del tveksamma läkare genom åren, oftast genom akutmottagningen på sjukhuset. Oftast är det språket som gör kommunikationen svårare då svenska inte är läkarens huvudspråk varpå missförstånd föds. Jag har förstått att jag har varit med om olika övergrepp av många läkare som har trott att pastejköket är en sorts huvudcentral för kroppen där man kan fastställa patientens besvär genom att sticka in ett par fingrar.

När jag frågade sist jag hängde över britsen med byxorna nere med en läkares fingrar uppkörda, fick jag svaret att man ville utesluta andra faktorer. Vilka andra faktorer?
Jag kom in för kända njurstensproblem och allt de behövde göra var att kika på urinprovet jag gav, och den karaktistiska smärtan där patienten oftast håller handen sidan om ryggen och inte kan stå still på grund av den olidliga smärtan.
Trodde läkaren att de berodde på att jag proppat igen avgasröret med något, likt man gjorde på bilar på skoj? Eller vad trodde läkaren att jag hade? Halsont, tandvärk, hälsporre? Vad förväntade sig läkaren hitta vid utgången som inte alla andra tecken visade?

Han slängde en hög pappershanddukar bredvid mig på britsen och sa; "så nu kan du torka dig och ta på byxorna. Du har ont på grund av att din njursten rör sig, en sköterska kommer strax in och ger dig en spruta mot smärtan."
Han gick ut genom dörren utan att ens ha tittat mig i ögonen, utan ett "hejdå" eller liknande, utan gick bara ut.
Kvar med klumpar i halsen och gråtfärdig satt jag på britsen med olidlig smärta och känslan av att ha varit med om ett övergrepp. 

Jag förstår ju nu att detta inte var normalt, men har varit utsatt för detta några gånger och får väl tatuera in vägmärket "förbud mot infart" på ena skinkan till nästa akutbesök.

Alla läkare utför inte dessa övergreppshandlingar, utan jag fick en bra läkare på vårdcentralen efter att min förra slutat. Den förra såg mig aldrig i ögonen och stod alltid på ett för honom tryggt avstånd vid olika kontroller. Men min nya har en allvarlig men välmenande ton, kan låta lite brysk ibland, men säger sådant jag behöver höra men inte vill höra. Han sätter mig på plats. Jag är lika envis jag på andra hållet. Men oftast vinner han.

Provsvaren hade kommit på proverna jag lämnade under förra besöket och han hade försökt ringa mig ett antal gånger, men jag svarar inte på dolda nummer på arbetstid om jag inte väntar ett sådant samtal. Så jag fick ett saltat brev istället därjag uppmanades att boka en telefontid, vilket jag gjorde. När han väl ringde fick jag höra att jag måste ta provsvaren, det höga blodtrycket och det lite för höga kolesterolvärdet på allvar och undrade om jag kunde tönka mig ett samtal med diettisten för att se över min kost? Ja vad skulle jag säga. Läkaren hade ju rätt. Klart att jag insett att kroppen rasar samman. Men kanske jag ska ta saker och ting, en sak i taget. Jag har sömnproblemen och oron som höjer blodtrycket, vilket ger ångest som i sin tur gör att jag äter fel och ger höga kolesterolvärden, som även där ger mig mer ångest.
Jag tror att jag behöver stanna upp och bryta onda mönster. Kanske en sjukskrivning på 25% som terapeuten föreslog för att komma tillrätta med sömnproblemen inte är så dumt ändå, börja där för att sedan bocka av nästa sak på listan.

Det tål att funderas på. Och det är vad jag får överväga denna helgen, to be, or not to be? Det är frågan.

Min trygghetszon, eller?

Vem hade trott att jag som ska ta hand om andra och har lite kontrollbehov nu inte klarar av att ta hand om mig själv eller andra? Inte jag i varje fall. Jag är ju för fan Stålmannen. Jag behöver ingen som tar hand om mig, jag klarar mig själv. Men gör jag verkligen det? Är jag för stolt för att erkänna mig slagen? Jag vet inte, men kanske har det med att göra att jag inte släpper någon annan för nära inpå. Alldeles förmånga broar har bränts, mitt hjärta har gått sönder så många gånger. Det är bräckligt och ärrat. Det är så mycket enklare att inte låta någon komma för nära då jag inte vill bli mer sårad. Jag är så rädd för just det. Då är det bättre att distansera de som tar energi. Jag har så många människor runt omkring mig som mer än görna skulle skänka tröst. Men vill inte vara någon till last, då det skulle ge mer ångest. Jag ger hellre än tar emot. Och det behövs inget mattegeni för att räkna ut att den ekvationen aldrig slutar med plus. Det är tomt på det kontot. Men jag har så svårt att ta emot, då jag är så jävla rädd. Varför?

Jag hoppas jag finner svaren och modet att ta steget mot en öppen famn. Jag är på god väg. Min terapeut ger mig läxor som jag ska utföra mellan träffarna. Just nu är fokus på sömnen som är undermålig. Har fått ickeberoendeframkallande tabletter som ska hjälpa mig att komma till ro inför natten. Funkat hyffsat bra. Tills idag då jag bröt ihop efter att ett barn hade dött i en TV-serie jag tittar på. Och fick sedan ångest för att jag inte gråter mig till sömns lika ofta av saknad.

Ibland önskar jag bara att man kunde byta en säkring i hjärnan och vips var problemet borta. Men allt har sin tid. Jag kämpar vidare och tar en dag i taget. Jag ska sluta grubbla för ikväll och sova.

God natt!

Uppförsbacke...

Jag träffade min läkare idag. Han var hård och mer eller mindre skällde ut mig för att jag inte hade lämnat in några blodprover under det gångna året. Han poängterade att mitt höga blodtryck kommer att få stora konsekvenser om jag inte tar det på allvar. Jag var både arg och ledsen när jag gick därifrån. Inte på läkaren, för visst hade han all rätt att påpeka bristerna. Men jag kan inte göra mer än mitt bästa. Jag kämpar varje dag för att hålla huvudet ovanför vattenytan för att överleva.

Det har blivit sämre och sämre. Jag gör vad jag kan, men det räcker aldrig riktigt till känner jag. Jag glömmer saker hela tiden, viktiga och oviktiga. Jag glömmer bort löften jag ger och vad människor runt omkring har sagt.

Skratten och leendet jag ofta gömmer mig bakom är en fasad som är mycket svårare att hålla uppe. Jag har inget tålamod och tänder på alla cylindrar vid prövningar. Kroppen har slagit över till överlevnad och bara de livsviktiga funktionerna fungerar. Jag känner hur JAG tynar bort.

Sömnsvårigheterna de senaste månaderna gör det inte heller lättare. Jag sover numera av utmattning för att kroppen inte orkar mera.

Den 26 maj i år är det 3 år sedan min son fick träffa sin pappa senast. I snart 9 år har jag kämpat för att få till ett normaliserat umgänge med min son. Men mitt ex vill inte att vår sons pappa ska vara en del i hans liv. Nu är det upp till tingsrätten i februari att besluta om umgänge med sonen, to be or not to be. I snart tre år har jag varken kunnat sörja eller glädjas. Känslorna har legat på stand by, jag har stängt av för att fungera.

Men allting kommer ifatt. Är det konstigt att blodtrycket är högt, att jag glömmer bort saker eller att jag har sömnsvårigheter? Nej verkligen inte. Men jag kämpar på så gott jag kan. Just nu är det uppförsbacke deluxe. Jag tar mig frammåt, men mycket långsamt.

Det handlar mycket om att hålla mig sysselsatt, resor, träffa vänner men också att ge mig tid för mig själv att vila och hjälp med att hantera verktygen som min psykolog hjälper mig med.

En kram gör mer än du tror.

Hyllie Del 2

Dagen igår började med en riktigt god frukostbuffé på hotellet. Det var nästan lite för mycket att välja på, då less ibland är more.

En liten powernap efter frukosten på ett par timmar innan systersonen skulle komma och bo med oss den sista natten hann vi med.

När han hade kommit gick vi ner till foajén för lite pokémonjakt innan vi skulle träffa vännerna från Gotland. Vi bestämde oss att ta bussen till centralen istälket för tåget, då det är lättare att jaga pokémon på bussen. Det blev en del pokéstop och lite fångster.

Väl framme vi restaurangen som heter Namu, och är en koreansk restaurang i regi av Jenny Walldén. Utanför träffar vi vännerna från Gotland samt en annan familj som känner familjen från Gotland.
Vi blev visade till bordet. Och vi skulle sitta på golvet. Minns inte senast jag var golvad, men kände paniken innom mig. Dels skulle man ta av sig skorna, och promenaden till restaurangen hade ordnat med en härlig fotsvett som gjorde sig påmind när skorna åkte av. Jag stämplade bort till min plats på trägolvet och satte mig ned med en duns. Jag och mor hade tittat på menyn innan besöket och fått en chock över priserna, det va skyhöga.

Men en trerätters "smakresa" blev det till slut för 395 kr per person.
Första rätten serverades i en jätteskål, och i botten låg där två långsmala vita svampar samt en och annan pytteliten rotsak i någon vätska som fyllde två matskedar. Mätt, nä icke. Sedan fick vi vänta länge på nästa rätt, deras hemgjorda koreanska korv, rödkålskimchi, galbiterrin, kvitten, äpple, gochugaru. På svenska, stark korv, med betoning på STARK, med rödkål. Jag avskyr rödkål, men åt för att det var dyra bitar. Sista rätten var RYGGBIFF GANGNAM STYLE, Bulgogimarinerad ryggbiff, åts
i salladsblad med ris, banchans, ssamsås och sojamajonnäs. Det var riktigt gott, och även här slank salladsbladen ner på löpande band. Riktigt gott var det. Men priset var i överkant.

Precis när vi ätit färdigt och ungarna hade gått från bordet slår servitören huvudet i en glödlampa, en sådan modern utan skärm, som sitter på väggen ocj den går i tusen bitar, splittret hamnar överallt kring oss och de närliggande borden. Jag beger mig till toaletten och upptäcker några skärvor son hamnat i myntinkastet och pillar försiktigt bort skärvorna. Det svider en aning, men tror jag fick bort allt. Det var inte riktigt läge att be att servitören kollade myntinslastet åt mig. Hade bara servitören krossat lampan lite tidigare hade vi kanske sluppit notan. Men, men.

Vi gick ifrån restaurangen efter att ha betalat och rörde oss mot vännernas hotell vid Gustav och drack lite Kaffe/Te innan vi begav oss tillbaka till vårt hotell i Hyllie.

Imorse steg vi upp vid nio och gick ner till buffén för lite frukost. Efter frukosten gick jag och systersonen en pokémonrunda runt Hyllie. Blev en riktigt bra jakt, ssmt motion.

Nu ska vi snart checka ut för denna helgen. Jag har kommit upp i en bonusnatt som jag ska fundera på var och när jag ska utnyttja.

Tack och hej! Leverpastej!

Hyllie Del 1

Om det hade funnits en anonym grupp för hotellberoende hade jag nog platsat där. Efter drygt en vecka på hotell på Gabriella och i Norrköping borde jag fyllt min kvot. Men icke, här har vi bokat en helg i Malmö veckan efter mitt långtidsboende i Norrköping på hotell. Jag får se det som en nedtrappning helt enkelt. Nästa helg får det bli en övernattning, och helgen efter enbart frukost.
Skämt och sido, det bara sammanföll så här, de båda bokningarna.

Sitter på bussen mot Hyllie i skrivandets stund. Det kommer goda vänner från Gotland som ska bo i Malmö på hotell som jag och mor ska träffa imorgon, för att gå ut och äta. Därav bokade vi rum för att lyxa till helgen lite. Det blir nog vatten och skorpor för min del de kommande veckorna, men det är det helt klart värt.

Vi checkade in och jag fick rabattkuponger till ett värde av 150 kr att använda i restaurangen då jag är silvermedlem.

Ett beslut om att äta på IKEA togs då det är billigt och gott. Vi gick mot bussen och klev på den. När vi kommit en bit inser jag att vi tagit fel buss och är på väg in mot stan. Efter ett byte är vi så på väg mot IKEA. Mor tog notan i restaurangen vilket uppskattades. Tack mor. Och jag köpte med några kanelsnäckor till fika på rummet senare.

Väl tillbaka på hotellet bad jag om en fläkt i receptionen, då det inte går att öppna fönstren och jag är van vid öppet fönster på natten. Städerskan skulle komma upp med en då de städat bort fläktarna för säsongen. Det knackar på dörren och utanför står en städerska med en värmefläkt i handen och säger, ni tyckte det var kallt! Jag tittar på henne och säger att det snarare var tvärt om, jag ville ha det svalt. En stund senare kommer hon tillbaka med en liten fläkt. En rosa liten sak. Men en fläkt.
Så nu ska jag väl kunna sova.

Vi drar till Emporia för att fixa lite snacks, då det är billigare där än på hotellet.

Over and out

Jul/Nyår Del 10

Nyårsafton morgon tänkte jag och mor att vi stiger upp lite senare och äter frukost och det blev vid niotiden. Efter frukosten blev det sängen igen fram till strax efter lunch. Vi hade bestämt möte med vår gemensamma vän på Visualiseringscenter kl.14, men vi tänkte att vi redan skulle vara där kl.13 för att ta plats till lunchbuffén. Så vi börjar promenaden mot Visualiseringscenter och går Nyårspromenaden delvis åt motsatt håll för att mor skulle se delar av den i dagsljus. Det var dock inte som förra året då det var lite vitare och kallare, lite mer nyårsstämning. Nu var det ju för farao en helt vanlig vårdag, 10 grader varmt och knoppar som brister.

Väl framme på Visualiseringscenter betalade vi för buffén och började med att fika fram tills vår gemensamma vän dök upp. Sedan åt vi soppa och pannkakor, jag tog tills jag hade sparat in mina 95 kronor och lite till i sann "Rudolf"-anda.

När vi ätit färdig begav vi oss mot startpunkten på Nyårspromenaden nämligen Grytstorget där Moa Martinsson står som staty. Damkören inledde tillsammans med den yngsta nyårstalaren sedan starten, 22-åriga Markus Fryberg som är lokal musikalartist. Riktigt bra talare, bjöd på sig själv och fick mig och andra att intressant lyssna på honom.

Promenaden startade och folkmassan vände sig 180 grader och började den 2 kilometer långa vandringen, som tar ca 1,5 timmar och när vi drygt 40 000 personer som ska trängas i smala gångar samt att det var en del stopp längs vägen. Museum som hade öppet där man kunde värma sig med glögg och pepparkaka mm. Längs vägen fanns även en del ljusinstallationer från ljusfestivalen, riktigt häftiga upplevelser.

När slutet närmade sig och alla samlas utanför Grand hotell i Norrköping i väntan på fyrverkeriet som skulle starta strax efter kl.18 när den långrandiga, ointressanta, entoniga och dryga kommunfullmäktiges ordförande Louise Malmström hade förpestat känslan av Nyårspromenaden.
Jag förstår verkligen inte varför denna kvinna som inte kan hålla tal ska göra detta varje år. Lämna mikrofonen till någon som kan, och som är intressant. Markus hade gärna fått börja och sluta med sitt tal.

Göteborgs fyrverkerifabrik stod för underhållningen efter politikerns tal och efter det skildes vi åt och jag och mor återvände till hotellet och bestämde oss för att beställa mat till hotellet. Sagt och gjort. När maten väl kommit hugger vi in och en känsla från när jag och vår gemensamma vän åkte till Tallin infann sig. Maten var smaklös, olika konsistens och totalt smaklös. Slutade med att vi tog en promenad till Pressbyrån för en korv med bröd och lite konfektyr.

Därefter gjorde vi kväll och jag sträcktittade på Huset fullt innan jag till slut kunde somna en stund efter att hela Norrköping slutat smälla raketer.

Nyårsdagens frukost ställde jag in då jag inte var sugen på att gå upp eller äta i heller för den delen. Det blev till att sova. Jag vaknade vid halv ett och började med att skriva i bloggen. Ska nog packa lite också inför hemresan i kväll. Och återigen ber jag till Tåggudarna att SJ levererar tåget i tid hela vägen utan missöden.

Jag önskar dig ett riktigt gott nytt år!