Den med Biografin

Kan inte nog understryka hur mycket jag faktiskt trivs i nya lyan. Som jag nämnde i tidigare inlägg har jag fått en sådan extra energiboost, som jag visserligen ska vara försiktig med, men jag rider på vågen så länge den håller och njuter varje dag.

Jag påbörjade att skriva en biografi för många år sedan och handlingen har förändrats en del sedan jag började. Nu var det tänkt att handla om vägen tillbaka, men nu har den tagit bredare väg. Den handlar om de sista tio åren plus glimtar ur tidigare år som är kopplat till de tio åren boken handlar om. Jag har valt att göra om den från en självbiografi till en biografi, då jag ändrat alla namn i handlingen för att inte hänga ut personer i boken, även om jag mer än gärna hade velat hänga ut vissa.

Jag har nu kommit till ett kapitel som handlar om händelser för 26 år sedan jag inte har bearbetat alls, utan snarare försökt förtränga. Det blir den svåraste delen i boken att gå igenom. Och jag inser att jag måste ta i tu med känslorna och händelserna för att komma vidare vilket i sin tur ger mig ångest. Delar av mig vill bara förtränga det, det har aldrig hänt och vad är vitsen med att dra upp det ur sanden? Men det måste upp till ytan, både för min egen och andras skull. Vågar jag prata om det kan det hjälpa andra och mig själv att ta mig vidare. Ångesten växer och nu har jag istället en jättestor klump i magen och ryser av blotta tanken. Det är nu dags.

Jag lät en god vän läsa igenom de första fem kapitlen boken som är klara och ge feedback på om just den delen jag var osäker på skulle vara med. Och hen kom fram till precis samma sak som jag kom fram till, men egentligen inte ville, nämligen att låta det stå kvar då det har betydelse för handlingen i boken flera år senare.

Jag är inte redo att prata om det än, utan det står kvar i boken och får se när jag börjat bearbeta det något om jag vågar lyfta det här i bloggen. Första steget är taget och en person vet om det, och där får det stanna tillsvidare. Blir nog en KBT-sväng till kan jag tänka innan jag kommer vidare. Tids nog, tids nog.

Jag startade även en musikkanal på Youtube som jag länge velat göra men inte vågat då jag inte tycker jag har tillräckligt att komma med. Dels för att jag inte gillar se mig själv på bild eller det värsta på film, så rena musikvideos får nog vänta, även om en video slank med där jag sjunger live i bild. Annars är det bara musik och bilder tillsvidare, det är ett steg i terapin jag skulle göra, att skapa en musikkanal och lägga ut mina inspelningar och sedan även göra videos till musiken. Men det är som sagt nästa steg. Det är lite mycket just nu och får ta det piano, ett steg i taget.

Har ju förstått att Youtube är en viktig kanal att nå ut på, och framförallt för att kanske nå sonen. SÅ jag gjorde en specialvideo igår till honom som jag hoppas når fram.

Nu ska jag fortsätta skriva färdigt nästa kapitel innan jag fortsätter dagen med andra bestyr.

"Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår."         
                                                                                                                             Nalle Puh

Ljuset

Att solen har stor betydelse för välmående visste jag ju, men att den hade så STOR betydelse för hur jag mår just idag kunde jag inte ana. Nu är väl solen i och för sig inte enda anledningen, men övervägande.

Jag flyttade förra helgen till en större lya, med eget kök, toalett och dusch som jag tidigare har delat som inneboende. Det har sannerligen tärt på mig och brutit ner mig mer än jag trodde det skulle göra. Två rum har jag varav ett står under renovering men när det är klart till sommaren så har jag 3 rok. Ett lyft. Det innebär ett hobbyrum för mitt Legosamlande, musik och dator.

Att sedan ha tillgång till en lummig trädgård med en damm med porlande vatten tillsammans med fågelsång, bin, hummlor och för övrigt helt tyst. Ingen trafik hörs, stadens jäkt når inte ut hit i utkanten av storstan. En perfekt miljö för frukostintag en tidig morgon med solen som sällskap eller bara för att njuta.

Även om jag ofrivilligt tar död på det mesta i växtväg har jag gett mig på att odla i en pallkrage i trädgården. Just nu står det bara jordgubbplantor. Men de får snart sällskap. Ska bara komma på med vad.

Familjen jag hyr av är supermysiga och trevliga och allt är så avslappnat när vi umgås. Det gör mycket.

Jag har fått så mycket mer engergi och känner en kraft och viljestyrka jag länge saknat. Jag har börjat le spontant igen och känner en större livsglädje. Det är en färskvara och jag njuter av det här och nu. Idag mår jag bra! Förutom att jag är lite slö eftet febertoppen igår. (märktes dock inte kl.7 imorse när jag stod och vek kläder eller städade hela köket) Men är snart på rätt köl igen. Tar det lugnt idag och njuter av en stilla trädgård och sol. (jag som verkligen avskyr att sitta i solen och nu sitter i solen, då måste jag vara sjuk)

"Stirra dig inte blind på en stängd dörr när det kanske finns ett öppet fönster"