Jag har alltid haft känslan av att vara annorlunda, den som sticker ut från mängden och inte platsar in någonstans. En pusselbit som blev över och inte passar i pusslet för att den antingen råkat hamna i fel låda eller att något gick fel vid tillverkningen. Att samtidigt växa upp med en dysfunktionell familj med en frånvarande pappa och en mor som missbrukade alkohol bekräftade bara bilden för mig själv att jag inte hörde hemma någonstans och kände mig oönskad. Viljan att just passa in gjorde mig till en kameleont som kunde skifta skepnad mellan olika förväntningar och ett sätt att anpassa mig till olika situationer. Det tog givetvis mycket på min energi som inte räckte till som ledde till hög stress och utmattning. Trots all strävan att passa in så kände jag mig alltid ofullständig och blev alltid det femte hjulet.
I skolan kunde jag inte se den röda tråden i texter jag läste oavsett hur mycket jag än läste, det gick aldrig ihop och då fick jag ofta höra att jag var lat och skoltrött och även dum i huvudet av olika lärare. Det ledde till att jag sällan fick några poäng alls på mina prov, någon gång gav min lärare mig ett poäng för att jag skrivit mitt namn för att jag skulle få något poäng över huvud taget. Jag tror att han menade väl, men det bekräftade bara att jag nog var korkad och dum i huvudet som alla sa att jag var. Jag kämpade för att få känna en tillhörighet men tiden i mellanstadiet hade förstört det då jag dels var medberoende i min mors missbruk och skyddade henne och vågade inte alltid ta hem kompisar vilket gjorde att de till slut tröttnade på att fråga och jag var utknuffad och för att göra det lättare för andra att inte vilja vara med mig så utvecklade jag en taktik som sköt personer i från mig vilket gjorde livet enklare för mig just då men detta ledde till mobbing och ett utanförskap jag inte riktigt räknat med. Jag ville bara bli lämnad ifred, men då ses man som ett UFO, något som katten släpat in som ingen vill ta i med tång ens.
Min vardag i skolan var gliringar, boxningssäck och jag var någon man kunde fälla benen på i korridorerna och skratta eller fnissa åt när jag gick förbi. Jag föredrog nog det före att de inte såg mig, vilket ofta hände det med. Att jag var osynlig helt enkelt. Jag har alltid haft svårt för relationer med människor och det är bara ett fåtal jag släpper nära inpå då jag är väldigt selektiv och kämpar för att behålla de relationerna. Ytliga kontakter gör mig rastlös och tar energi och gör mig stressad.
När jag för säkert mer än 10 år sedan blev bjuden till en klassåterträff från årskurs 9 så var jag givetvis smickrad att man tänkte på att bjuda mig, men det fanns ju inte på kartan att jag ville återuppleva alla de känslorna från den tiden igen och även om många år har passerat så finns rollerna kvar och de kliver man då åter in i och en sådan dödslängtan hade jag inte direkt.
Jag är väldigt kreativ och det har räddat mig genom många situationer i livet. Då jag inte kunde ta till mig vad som stod i böckerna så lyssnade jag på lektionerna när man gick igenom de rätta svaren på proven. Så även om jag skrev noll poäng på proven så fick jag ändå med mig kunskapen men det kom aldrig på pränt eller hamnade i några tjusiga dokument. Jag hittade mina egna vägar för att lära mig. För det ville jag även om omvärlden inte tyckte att jag kunde klara av det då jag var lat, skoltrött och dum i huvudet.
Tänk om man hade upptäckt att jag hade dyslexi, eller att jag var en HSP-person (Highly sensitive person) under min skoltid. Så mycket lidande som jag hade sluppit och att jag inte hade behövt se mig själv som det femte hjulet, någon som blev över och inte hörde hemma där.
Dyslexin fick jag diagnostiserat som vuxen och förklarade en hel del om varför det inte funkade i skolan alls eller varför jag har svårt för att få ihop långa texter. Idag finns en massa hjälpmedel som inte riktigt fanns då som jag är så glad för att de finns och använder varje dag för att jag ska kunna läsa och förstå samt skriva text.
Att vara en HSP-person är ingen diagnos utan det är ett karaktärsdrag (som runt 20% av befolkningen beräknas ha) och att man tar in fler intryck samt ger dom mer tanke än andra och kan därför bli mer utmattade av situationer som stressiga miljöer och högljudda sammanhang. Det blir lite som för Stålmannen som ska sålla mellan alla hjälp-rop och välja vilket som har högst prioritet med den skillnaden att en HSP-person inte har det filtret. Allt vi upplever går rakt in vilket gör att vi kan känna alla känslorna karaktärerna har i en film samtidigt vilket gör en utmattad efteråt, likaså är det med stora tillställningar eller samlingar på fler än tre personer. Jag önskar att information om HSP-personer når ut till flera så vi kan öka förståelsen för varandras olikheter. Jag uppskattar en helg ensam i soffan medans du kanske tycker det verkar konstigt att jag vill vara själv. Jag uppskattar tiden då jag är ensam och det är min återhämtning som jag behöver för att fungera. Att träffa en eller två personer på en middag eller fika innebär att jag behöver återhämtning därefter för att orka med en annan träff. Det tar så mycket energi, men ger givetvis också en annan typ av energi som är viktig för mig. Men det blir en balansgång av vad jag klarar av kontra återhämtning. Jag behöver kunna känna att jag kan ta mig därifrån utan att besvära några andra. Därför kör, eller cyklar jag helst till sammankomster för att känna mig fri att gå när det blir för mycket. Jag tycker det är jobbigt att vara beroende av någon annan och inte kunna lämna när det passar mig, vilket gör situationen mer stressig. Så tyck inte att jag är konstig när jag inte vill ha lift till tillställningar, restaurangen eller konditoriet, utan visa bara att du förstår.
Livet
Livet