Jag måste säga att jag till en början var jätteladdad inför högskolestudierna på heltid och distans. Problemet är inte att studierna är på heltid och att jag samtidigt jobbar 80% som man kan tro. Nä, det är istället avsaknaden av studieteknik som hägrar och skrämmer slag på mig då jag ser att jag faller tillbaka i gamla mönster och där jag först bara skjuter på det och sedan hittar den enklaste vägen. Jag har gett mig dän på att jag ska klara dessa studier under 3 långa år och jag ska banne mig inte falla vid startlinjen och fortsätter jag som jag gör nu kommer det gå utför.
Det blir till att hitta ett schema som jag kan hålla då det är studier som gäller och inget annat. Vi har mycket litteratur som ska läsas och processas och det kan jag inte göra sista kvällen detsamma gäller delproven som skall lämnas in, de måste jag skriva på lite varje dag. och inte bara dagen innan inlämning. Jag vet hur jag inte ska göra och får utgå ifrån det. Jag tänker inte bli den första som hoppar av utbildningen, har flera kullar klarat det före mig så ska jag också klara det. Jag har viljan och det är nog tur det. Därför tror jag också att jag kommer att hitta den studieteknik som passar mig bäst också.
Detta kommer nog att få mig ur allt grubblande ett tag vilket i sin tur gör att det blir tyngre de dagar jag får tillfälle att tänka på sonen och så får det vara. Det är inte ensamheten jag fruktar, det är avsaknaden av närheten till min son jag sörjer. Jag är så less på alla frågor och uppmaningar att skaffa ett förhållande att jag blir trött då jag inte är där än. Det är för mycket att bearbeta innan jag ens kan ta det steget. Under senaste KBT-svängen kom saker upp som kan vara orsaken till att ett förhållande inte är att sträva efter just nu. Inget jag berättade för terapeuten dock utan jag höll det inom mig även om jag vet att jag måste kunna tala om det för att kunna ta mig vidare. Men just nu är det bara ett fåtal personer som vet förutom jag själv, en av dom är död. Idag kan jag ångra att jag inte gjorde något åt det då och kanske förhindrat att fler hamnade in min sits. Det tynger mig något enormt och jag känner mig skyldig till att låta monstret ge sig på fler efter mig. Men att prata om det kommer att hjälpa både mig och förhindra att andra hamnar i samma situation. Jag har krafsat ner det i en bok jag håller på att skriva och visst det hade klart varit kul om den kanske hamnar i några bokhyllor runt om i Sverige någon gång när den är klar. ;)
Nu ska jag nanna kudden. Natti, natti!
Livet
Livet