När jag som vuxen fick reda på att jag var högkänslig (HSP, Highly Sensitive Persons) var det en befrielse som släppte många stenar från mina axlar och plötsligt fanns de en förklaring till varför jag kände att jag inte passade in i mallen eller var som andra i min omgivning. Jag bröt många kontakter med vänner där vår kontakt enbart bestod i att jag hörde av mig, det vill säga att den var enkelriktad. Det tog mycket energi från mig, lika så alla ytliga kontakter som ofta var i större sammanhang som totalt dränerade mig efteråt. Ibland är det klart roligt att träffa flera, men mingel är ingenting för mig, det är alldeles för ytligt för mig.
Jag har idag inte många vänner, men de vänner jag har värderar jag högt. De är lätträknade på min vänstra hands fingrar. Vänner jag alltid finns där för men som också finns där för mig. Den sista biten är min svåraste, att faktiskt be om hjälp. Jag tar gärna hand om och finns där för mina vänner i vått och tort, men det är dessvärre svårare att säga: Jag behöver hjälp!
Även om jag står med skiten upp till halsen skulle jag inte tveka en sekund att finnas där för en vän. Jag behöver möjligheten att få ta hand om lika mycket som att själv bli omhändertagen, även om det sistnämnda är svårare för mig att erkänna för mig själv.
Den kris jag nu senast överlevt som grävt upp multipla PTSD, depression och ångest diagnoser har varit en av mina värsta prövningar där jag nästan gav upp. Men hade det inte varit för primärvården och en av mina goda vänner hade jag fallit och blivit liggande, det vill säga gett upp.
En vän som fanns där när det blåste storm, med kärlek och värme samt lyste upp där i mörkret när jag inte såg något alls. Jag är så tacksam för att hon finns i mitt liv. Det finns en mening med alla möten, det tror jag bestämt. Den dagen våra vägar möttes var sedan länge bestämt av någon högre makt. Hon dundrade in i mitt liv precis när jag behövde det och när hon var i behov av det. Jag har en handfull sådana vänner där vår vänskap föddes just av samma orsak. Er känner jag en sådan tacksamhet utan dess like inför. Jag älskar er av hela mitt hjärta. Några har jag tätare kontakt med än andra, men det är ändå vänner jag skulle släppa allt för, att finnas där.
Men min svåraste utmaning är just att be om hjälp, det är verkligen ett utvecklingsområde. Jag fick göra det under hot av min kurator senast på vårdcentralen. Hon tvingade mig att ringa en av mina vänner och be om 369 kr till en räkning som var prio som jag inte hade pengar till då jag varit utan pengar i 2,5 månader redan. Det samtalet var nog det värsta jag ringt i hela mitt liv. Även kuratorn som själv är högkänslig fick känna samma smärta jag kände inför det samtalet, även om det inte syntes just då när hon lekte "arga leken" och stirrade på mig och någon gång frågade hon om hon skulle ta samtalet istället. Men jag kände att nej, det är jag som ska göra det även om jag fullkomligt bryter ihop av processen. Det har varit jobbigt att ta emot mat som jag fått under perioden, men även där har jag fått lära mig att svälja stoltheten.
Jag brukar skicka dikten, "Att vara stark" av Marie Fredriksson Anthony, till de i min omgivning. Nu är det nog dags att jag själv lever som jag lär och läser den för mig själv. Den här gången skriver jag ord för ord själv och läser sedan den högt. Läs med du med:
"Att vara stark
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit"
Jag är så tacksam för att just du finns i mitt liv! Kärlek i massor till dig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar