Medvind

Givetvis går dagarna upp och ner, men jag måste säga att dalgångarna inte är så djupa som de tidigare varit. Jag känner mig än lite piggare och en gnutta glädje som glimmar till ibland. Jag känner att jag rör mig långsamt frammåt, ett steg i taget och en dag i taget. Idéer till olika projekt jag vill starta ploppar upp ibland, och istället för att slå slag i saken som jag brukar göra, skriver jag bara ner idén och arkiverar i mappen kommande projekt att starta.

Jag vill jättemycket och måste lära att mig se saker och ting realistiskt. Jag kan inte ha 1000 bollar i luften och samtidigt försöka kravla mig upp från marken. Det får bli ett projekt i taget i tur och ordning efter min förmåga. Jag riskerar annars att gå in i den berömda väggen.

Att jag känner mig bättre betyder inte att jag är återställd, tvärt om. Jag har en lång väg att gå innan jag är där och får helt enkelt sansa mig.

Att ta mig utanför min trygghetszon är nästa steg. Jag har mycket svårt lämna den. Men jag måste försöka. Jag har tagit mig ut senaste veckan och hoppas att det håller i sig.

Jag fick höra från en godvän idag att jag håller min terapeut i handen eftersom det är min trygga zon, och att jag inte vågar lämna den för att gå alternativa vägar mot samma mål. Och ja, det är sant. Jag ser nog terapeuten som trygghet och tror att jag behöver det just nu. Men jag vet att jag snart måste stå på egna ben, och det skrämmer mig lite. Men än är jag inte där. Men snart.

Jag njuter av medvinden och är också realist och vet att den vänder så småningom. Men att njuta så länge den föser mig frammåt är det jag kan göra just nu, och vänder vinden tar vi tag i det då.