Sockertopp

Jag befinner mig i ett konstant förhandlingsläge med mig själv. Där moralen möter omoralen likt ängeln mot djävulen. Jag har i princip ätit godis varje dag med korta uppehåll då och då. En sida vill inte, för jag bör inte äta det varje dag. Den andra sidan säger köp, köp.  Jag mår bra för stunden, men varje gång slutar det med ångest för att jag ätit godis. Den omoraliska sidan hittar alltid argument för att jag ska köpa och inte lyssna på den ängellika moralen. Oftast förlorar ängeln. Eller jag i det här fallet.

Idag bestämde jag mig för att inte köpa hem något och på bussen hem börjar kampen. Jag åker två bussar hem från centralstationen. När det är dags för byte av buss börjar fomoralen i mig att förhandla:

om du missar bussen kan du gå in och handla, eller om du måste vänta 10 minuter, eller till och med bara vänta på bussen några minuter, så kan du handla godis!

Nej jag ska inte handla, och jag missar naturligtvis bussen då jag inte kom över gatan i tid. Att stå och vänta 6 minuter med den där djävuln innom mig som tjatar på mig att jag ska handla godis var inte lätt. Jag bet ihop och låtsades som om  omoralen inte fanns. Det var kämpigt, men lyckades att kontra bort alla dåliga argument till att jag skulle handla.

Jag är supersockersugen så det visslar om det. Men jag hoppas hålla mig borta från skiten. Men det blir nog inte lätt.

Sockret har funkat ångestdämpande i stunden,  men ångesten kommer tillbaka direkt efter och något större än innan. Så fortsätter det tills att bryter den dåliga vanan. Vet inte om det håller veckan ut. Men i alla fall idag. En dag i taget.

Sockertopp, nu är det stopp!