En vit jul...

Att julafton är en laddad dag har ingenting med min son att göra. Vi firade aldrig på julafton då han alltid var hos sin mamma då. Och det rörde mig inte alls att det var så, tvärt om. Då kunde jag köpa lite billigare presenter på mellandagsrean som jag kunde ge honom när vi firade trettondag jul. Enligt en gammal bok kom ju de vise männen tretton dagar efter the big J föddes, och gav den nyfödde presenter. SÅ den dagen passade oss perfekt.

Julaftonsångesten började redan innan min son föddes. Jag upplevde den som falsk. Det skulle skrattas och skålas och alla skulle låtsas som om alla var vänner och det var höga förväntningar och stress. Trots att det var jobbigt med alla förberedelser så skulle de göras varje år och varje år bestämdes det att något skulle bort från julbordet nästa år, men så blev aldrig fallet. Varje år samma sak. Min syster tog julklapparna på största allvar och var aldrig tacksam för det hon fick. Var hon inte nöjd frågade hon om man hade sparat kvittot. En gång ringde hon mig på jobbet och sa; Har jag missat något eller? Vad hon menade var att jag inte hade gett hennes barn någon julklapp, för hon hade gett min son en, och att hennes barn minsann kommer att komma ihåg det. Förväntas det att jag ska ge en present, då tappar jag liksom lite sugen. Jag tror mer på själva överraskningsmomentet. Mottagaren ska blir överraskad, då känner jag att det är roligt att ge. Men att köpa en present och ge på julafton när man förväntar sig en julklapp, tappar man lite magin i att ge. Att köpa en gåva och ge lite när som under året är mer min melodi, för då blir det en överraskning. Vad du sen gör med min gåva skiter jag i, och kräver inte att det plockas fram bara för att jag kommer. Du kan sälja eller ge bort det till någon annan om du inte tyckte att det passade. Jag ger för att jag tycker det är kul, men fråga aldrig efter kvittot eller jämför gåvans värde med vad du själv gett, då är du ute på hal is.

Jag gjorde vad jag kunde för att slippa komma på julafton de sista åren, ibland lyckades jag och ibland förhalade jag det genom att ställa upp på välgörenhetsjulafton för de som inte har någonstans att fira och kunde således komma lite senare på julafton eller tog extra pass. De senaste åren har jag varit på resande fot över jul och nyår och har blivit en tradition för mig. Och det är något jag trivs bra med och kommer att fortsätta med.

Julen är en fantastisk period och jag tycker det är mysigt att kunna tända levande ljus hemma och få den där lite mysiga känslan efter en lång arbetsdag då det är mörkt både när man åker till jobb och när man kommer hem. Alla stakar och stjärnor som lyser i alla fönster samt alla glada och trevliga människor kring jultid, förutom sista veckan innan jul då alla plötsligt blir stressiga och lättretliga igen. Då känner jag ett lugn i att jag slipper vara med om det själv. Jag reser helt enkelt bara bort. Man skulle kunna säga att jag flyr julen, men riktigt så enkelt är det inte.

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla barn i världen som firar jul att de får en vit jul, en jul som är fri från alkohol. Det är alldeles för många barn som får uppleva fulla vuxna under julen, tro mig, jag vet. Jag har varit en av de barnen och då är det inte bara julen det handlar om utan alla andra högtider också där det envisas med att alkoholen ska fram och det är okej att supa inför sina barn, för de tar ju ingen skada. Fel igen, de får men för livet. En vit jul som sagt är min allra högsta önskan för att våra barn ska få en riktigt trevlig och god jul. Kan vi ge dem det?

Jag var på en helt fantastisk julkabaré idag med en god vän. Det var en picknickföreställning där man satt till bords och kunde ta med sin egen mat och kunde äta under föreställningen. Det var lite som att fira jul. Vi hade med oss glögg med tillbehör, pepparkakor och ädelost, lussekatter och egna matiga mackor som vi kalasade på. Det var en bra och genomtänkt föreställning med mycket igenkänningsfaktorer kring julen samt bra musik allt från Povel Ramel till nyare slagdängor samt en allsång vi alla kunde klämma in i. Det var precis vad jag behövde denna tredje advent och nu närmar sig resan mot Bergen med stormsteg. Bara 6 dagar kvar nu. Jag behöver denna break inför nästa termin om jag ska orka.

En dag i taget!