Förra helgen åkte jag ner i ett potthål och föll handlöst i grubbeltankar och ångesten gjorde sig påmind. Paniken över situationen steg och jag fick plocka fram vad jag lärt mig hos terapeuten i våras igen. Jag blir ibland helt slut och orkar inte ens stiga upp, kroppen bara vägrar.
Jag ger mig då en vilodag eller två och det är som en godvän sa när vi såg senast, att man kippar efter andan men inte egentligen får vila ut ordentligt och hur läkare och terapeut vill att jag sjukskriver mig för att återhämta mig. Jag tror inte att de förstår att jobbet är allt jag har kvar och är en distraktion från mina tankar och bekymmer som annars tar över. Jag vet hur statistiken ser ut och jag är rädd för att bli sjukskriven, tänk om jag inte kommer tillbaka in i arbetslivet igen. Bara tanken på att vara hemma skrämmer mig. Jag kommer att grubbla sönder mig totalt. Jag trivs verkligen med mina uppgifter på jobbet. Jag är dock inte lika flexibel som jag en gång varit. Jag orkar inte det just nu, jag blir stressad när jag kastas mellan olika uppdrag för att täcka upp när någon är sjuk med mera. Jag är inte där än mentalt att låta kameleonten jobba. Det finns inte tillräckligt med energi.
Två dagar denna veckan har jag fått rycka in och hjälpa en annan kollega som stod utan assistenter i sin klass på grund av sjukdomar. Det är en åldersgrupp jag jag känner mest panik inför att jobba med, nämligen lågstadiet. Jag gjorde förmodligen ett gott jobb i klassen, jag gjorde mitt bästa, men jag har verkligen ingen energi kvar när fritids väl börjar. Idag bröt jag nästan ihop när kanslisten ringde mig på morgonen och ville att jag skulle hjälpa kollegan i lågstadiet igen. Mest för att mina trygga rutiner och mitt uppdrag som assistent i årskurs 5 skulle bytas ut mot skräckinjagande elever i årskurs 2 och helt utlämnad och avsaknad av kontroll.
Det är sådana här ögonblick jag inser hur skör jag faktiskt är. Jag har verkligen lång väg kvar till att bli återställd, eller när som på återställd.
Nu ligger jag i sängen och är helt slut och har varken lust eller ork att göra något.
Jag spontanbokade en biljett till Cats-föreställningen på Malmö Arena imorgon kväll, men är rädd för att det blir jobbigt med alla människor som ska trängas på liten yta samt trängseln vid in och utpassage. Men jag ska ge det en chans. Jag har inte sett orginaluppsättningen av Cats tidigare och som en kollega sa idag, så är kanske inte Malmö Arena den rätta lokalen för en musikal i denna klass, men jag ska i varje fall se den.
Jag får ibland frågan; hur orkar du?
Vad är alternativet? Tänker jag. Jag kan visserligen lägga mig ner ge upp och bara bli apatisk inför situationen, eller försöka ta mig frammåt och hålla näsan ovanför vattenytan. Det har varit en lärdom trots allt. Jag har fått lära mig att sätta mig själv främst, vilket aldrig har funnits på kartan tidigare och är inte så jäkla lätt i alla situationer, men det har blivit något enklare att göra med tiden utan att få skuldkänslor efteråt. Jag lever trots allt bara en gång. Ska jag bara överleva eller verkligen leva? Då väljer jag det sistnämnda. Livet är för kort för att slösa bort på sådant jag inte kan rå över eller kan förändra. Det är verkligen inte lätt, men det ger faktiskt en mening i tillvaron, och stärker mig själv. Den dagen jag återser min son ska jag verkligen har levt mitt liv och ha mycket att berätta för honom om mina upplevelser jag upplevt istället för att han ska träffa ett vrak till pappa som gett upp sitt liv. Det ger mig kraften att kämpa vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar