Idag är det den 11 september och jag har, även om det tog emot en del, bett om hjälp via primärvården för min nedstämdhet som har eskalerat den senaste tiden. Det har varit jättesvårt att erkänna det för mig själv att jag är där jag är och är i behov av hjälp.
Det är kanske inte så konstigt egentligen att min situation som arbetslös har väckt oron och ångesten till skyhöga nivåer som orsakat många nätters sömnlöshet. Dagarna har kantats av huvudvärk och ska erkänna att tanken om att jag inte vill fortsätta leva har slagit mig några gånger. Det gör att jag är i riskzonen och bör ta mig själv på största allvar.
Jag väljer att prata öppet om det för att distansera mig själv från tankarna samt för att min omgivning ska veta hur det ligger till. Jag har nummer till psykakuten inlagt i telefonen. Och, JA! Jag kommer att ringa om det skulle vara så att jag får dom där tankarna igen.
Att vara arbetslös är väl jobbigt i sig, avsaknad av rutiner gör ju vem som helst tokig. Men att vara utan pengar då handläggningstider är orimligt långa hos A-kassan är förkastligt. Det sänker den starkaste till botten. Jag är ju helt utlämnad och ensam, det är så det känns stundtals, även om jag vet att jag inte är det.
Tröttheten och orkeslösheten gör att jag isolerar mig, rastlösheten får mig i obalans då jag inte ens kan titta på TV eller göra det jag normalt tycker är roligt. Kan inte fokusera tillräckligt länge och det gör mig så ledsen. Hade det inte varit för att jag varit här tidigare, så kanske jag inte hade bett om hjälp i tid. Nu är jag i rullorna. Jag har fått tid nästa vecka hos psykologen på vårdcentralen som kommer göra den första bedömningen sen kommer provtagningar med mera efterhand. Det viktigaste just nu är att jag får sova och vila så jag får tillbaka lusten till det som jag tycker är roligt att göra. Vetskapen om att det kommer att vara en hög tröskel att ta mig över finns där och behöver pusha mig själv att ta mig över för att inte fastna i ett ekorrhjul av ångest och isolering.
Det blir en dag i taget helt enkelt.
Det har trots allt varit en del positiva besked idag också i allt elände. En producent ringde mig om att vara statist för en kommande film som ska spelas in här i krokarna nästa vecka. Vilket var roligt och tackade självklart ja till det. DÅ kommer jag i varje fall ut lite.
Min före detta arbetsgivare har äntligen frambringar arbetsgivarintygen som A-kassan behöver, och jag hoppas att de är korrekt ifyllda nu så de blir godkända så jag äntligen kan få mina pengar som nu sinar rejält.
Ska även på en intervju nästa vecka för ett jobb jag sökt som nationell operatör för 114 14, (Polisen) vilket jag ser fram emot. Så visst finns det ljus i mörkret som får mig att se fram emot saker än. Jag har också goda vänner som finns där om jag skulle behöva. Är dock dålig på att be om hjälp, men jag vet att de finns där om det skulle knipa. En kram finns inte långt bort. Det är det jag saknar mest, dessa kramar som ger så mycket energi och värme.
Jag älskar trots allt livet även om det är motigt ibland just nu. Men det är en övergång, jag vet det, och tar därför en dag i taget.
Jag brukar tänka på en psalm från tiden då jag jobbade i Svenska kyrkan, 791 tror jag det var.
"Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du"
Den påminner mig om att jag har en plats här och är värdefull oavsett vad andra tycker och tänker. Det är du också. Det finns bara en av dig och det är du.
Mer kärlek till oss alla! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar