Stora trumman

 Jag har haft en del mörka tankar senaste tiden som faktiskt har skrämt mig en del. Jag fann mig själv sittandes i över två timmar och sökte på bästa sätt att ta livet av sig på Flashback. När jag väl insåg att jag suttit där ett tag så tog jag mod till mig och startade en chatt med mind.se som stillade min ångest under några timmars chattande till den grad att jag kunde gå och lägga mig. Då hade solen gått upp och det var morgon. Men jag visste att jag var tvungen att sova då jag suttit uppe hela natten igen, så som många nätter när tankar och grubbel har tagit överhand. 

Jag är så less på att sitta mellan dessa stolar väntandes på min dödsdom, som hen jag chattade med på mind.se, sa. Och det hade hen rätt i. Jag väntar på besked från A-kassa och har gjort i över 8 veckor, lika många veckor som jag varit utan inkomst. Vi har ett trygghetsnät i Sverige, som har fler hål och revor än vad det faktiskt fångar upp vilket gör skyddsnätet till en dödsfälla. Politikerna gör allt för att göra revor och hål i nätet större så fler trillar igenom. Tröskeln för att få ekonomiskt bistånd blir högre och du måste vara hemlös, arbetslös och missbrukare och lite till för att ens få någon hjälp. Det vill säga att jag inte passar in i pusslet just nu, eftersom jag bara är arbetslös och är berättigad A-kassa, en ersättning jag inte fått än på över 8 veckor. Det kan dröja en månad till eller mer innan en utbetalning kan ske. 

Jag sitter i en roddbåt som tar in vatten och sjunker snabbt just nu. Samhällets skyddsnät kommer inte att rädda mig tyvärr. Vad hände med vår trygghet? Vad hände med som utlovats vid kriser? Jag faller helt klart mellan stolarna. Istället för att hjälpa mig tillfälligt en kort tid, tvingas jag bli hemlös, arbetslös och missbrukare innan jag får hjälp, vilket kostar samhället ofantliga summor i jämförelse med om de hade hjälpt mig nu. Man vill åt de som fuskar och lurar systemet, vilket är bra. Men man glömmer helt bort de som verkligen behöver hjälpen och lämnar de till sitt öde. En kostnad våra barn får ta konsekvenserna av. 

När jag varit på min senaste session med min psykolog på vårdcentralen fick jag ett samtal strax efter att jag hade kommit hem där hon beordrade mig att ta mig till psykakuten då hon var tvungen att hänvisa mig dit på grund av mina uttalade tankar om att ta livet av mig som plan B om allt skiter sig om en månad, samt att de lättare kunde göra en bedömning om hur en behandling skulle se ut framöver för min del.

Jag tyckte det var lite väl att ta i att jag behövde åka dit och blev ärligt ganska orolig själv av blotta tanken. Det är lite samma känsla jag hade när jag ringde 1177 när jag hade smärtor i buken och sjuksköterskan vänligt bad mig lägga på och ringa 112 istället för att åka in akut. Jag frågade om jag inte kunde ta en taxi istället, men hon sa vänligt men bestämt att jag skulle ringa 112, vilket jag då gjorde. Det visade sig då vara gallblåsan som jag blev inlagd en vecka för. 

SÅ när vi lagt på, psykologen och jag så klädde jag på mig igen och packade ryggsäcken med det jag behövde för att cykla till psykakuten och drog iväg. 

Det fanns en del hårda ord om psykakuten i Malmö som patienter hade recenserat som varit där. Jag läste klart dom alla medans jag försökte hitta ingången som inte var helt enkel att finna. Väl vid entrén fanns där en ringklocka. När jag tyckt på den svarar en kvinna lite bryskt; JA, med ett eftertryck. Och jag med lite darrande röst sa att jag skulle in till psykakuten. 

- Jaha, har du varit här förut? 

Nej, det har jag inte, svarade jag. 

- Kom in då! Sa hon med lika hård röst.

Efter det kom ett ljud samtidigt som låset öppnades och jag kunde gå in i trapphuset. En våning upp fanns ytterligare en dörr in till väntrummet med en ringklocka. Jag ringde motvilligt på och en vänlig röst sa, välkommen in, samtidigt som låset öppnades och jag kunde kliva in. En undersköterska mötte mig i väntrummet och tog mitt id-kort och bad mig att sätta mig ner och vänta, så skulle jag få prata med en sjuksköterska först. 

Efter samtalet med sjuksköterskan fick jag åter vänta en stund på att få träffa läkaren. Läkaren var ganska ung och färsk och hade inte haft några direkta motgångar i livet som han försökte förklara då han inte kunde sätta sig in i hur jag hade haft det med mina obehandlade trauman och nu den ekonomiska kris jag sitter i. Däremot kunde han ge råd och hjälp om hur jag kan må bättre bara genom utevistelse, regelbundet mat och dryck samt att göra sådant jag tycker är roligt. Jag har ju varit sämre på att äta rätt och utevistelser, vilket jag kommer att försöka göra mer då jag faktiskt vet att det hjälper något. Läkaren menade även att jag borde överväga medicinering av min ångest och oro, men varnade att det kunde blir värre initialt av behandlingen innan man hittat rätt dos. Därför är det av vikt att jag kommer till skott med det där banala sakerna som gör att kroppen mår bättre så fort som möjligt. 

Jag fick med min några piller med hem som skulle dämpa ångesten och hjälpa mig sova. Den natten var den första på länge jag sovit rakt igenom och började även morgonen efter med att äta frukost, kokade lite gröt som jag åt med mjölk och äppelmos. Det var en liten minnesresa jag gjorde den morgonen då jag mindes mormors gröt som hon kokade varje morgon när vi var där. Hon lät alltid grynen ligga i blöt under natten och slog på plattan på morgonen. Jag åt visserligen gröten med socker på den tiden, men idag uppskattar jag både äppelmos och lingon till gröten. 

Jag var på min andra intervju för nationella telefonväxeln som jag sökt som var nästa steg i rekryteringsprocessen, vilket var fantastiskt roligt. Jag tror att det gick bra, det kändes så i varje fall. Så håll tummar och tår. 

Vårdcentralen Capio, gör allt de kan för att hjälpa mig, och jag känner det verkligen nu. Jag har varit tveksam då jag alltid trillat mellan stolarna på tidigare listade vårdcentraler. Men här verkar de genuint intresserade av att hjälpa mig och sätter in allt stöd de kan. Nästa vecka ska jag få träffa kuratorn som kommer att hjälpa mig med ekonomin och kontakta socialen för en eventuell ansökan om ett så kallat akut ekonomiskt stöd som man betalar tillbaka sen när man får sin ersättning. Jag har inga förhoppningar om det. Men tänker ändå ge det chans. Det skadar ju inte att ansöka. 

Annars får jag ställa mig i ledet och samla pantburkar. Fördelen är ju att jag kommer ut, win, win. :P 
Skämt åsido. 

Jag får helt enkelt ta det en dag i taget. Varje dag är en kamp om några kronor, jag kan hantera det, men det tär lite på mig det ska jag villigt erkänna. 

Mer kärlek till oss alla