Here we go again

Drygt en måna har gått sedan senaste inlägget och det är dags att kika lite i backspegeln. 

Har haft konstant ont i mitt högra knä i drygt 3 veckor, dag som natt, belastning som vila och har legat mellan 8 och 9 på en tiogradig skala där tio är den högsta smärta du kan tänka dig. Har haltat mig fram och på jobbet har jag kämpat med att inte halta utan låtsas som om jag inte har ont. Har ju gått så där ska jag säga. Varje steg utlöste en tår som rullade ner för kinden och ska väl erkänna att jag trodde att nu är det över, jag kommer inte att kunna jobba med det jag vill längre. Jag visste att jag hade en inflammation i menisken, det hade fysioterapeuten sagt vid senaste kontrollen och ordinerade en kur ibuprofen tillsammans med paracetamol. Hjälpte föga tyvärr. 

Trots smärtan har jag fortsatt med att gå på vattengympa en gång i veckan och tränat styrka på gymmet en gång i veckan och gjort vad jag kunnat utan att göra mer skada. Jag träffade en fysioterapeut på tåget när jag var i tjänst, ja hon sa aldrig vad hon jjobbade med förns i slutet. Men hon började prata om knän och att hon hade börjat få problem med sitt och jag kunde bara konstatera att jag också hade börjat få problem och var lite rädd att det var över för mig.

Men hon frågade om jag tog Kollagen? 

-Kolla... vaddå? Frågade jag.  

Hon förklarade vad det var och att det inte fanns någon tillräcklig evidens studie på tillskottet och att regionerna därför inte nämner detta som ett alternativ, då det verkar hjälpa några i kombination med annat så klart. Här nämner hon vad hon jobbar med och brukar strunta i vad regionen säger och rekommenderar sina patienter att pröva. 

Sagt och gjort jag köpte hem en burk och läste på lite om de studier som har gjorts och kunde också konstatera att det inte fanns tillräckligt med evidens för att styrka dess påverkan, men att det faktiskt fanns indikationer på att det skulle funka som ett komplement för en del.  

Kontaktade min vårdcentral en torsdag och fick en tid veckan efter till min fysioterapeut då smärtan nu var olidlig. Men dagen efter vattengympan försvann smärtan spårlöst, då hade jag tagit tillskottet drygt en vecka och fortsatt min träning. Min initiala tanke var väl att det bara var tillfälligt då det hänt under mina kurer med ibuprofen tidigare, så jag lade ingen vikt vid det. Men när jag kom till fysioterapeuten veckan efter så fick jag ju inse att tillskottet tillsammans med träning hade gett resultat. Hon ville väl inte riktigt erkänna tillskottets inverkan i processen. Men jag kvittrade livligt om att jag minsann trodde de båda sakerna hörde ihop. Hon frågade om jag tränat trots min smärta och jag kunde stolt säga att jag gjort det. 

Men då kom det där slaget som jämnade mig med marken. 

Vad är ditt mål med träningen? Frågade hon. 

- Mitt mål är att göra detta ett år för att göra det till en vana. Att gå på vattengympa en gång i veckan och träna på gymmet en gång i veckan. Så två dagar i veckan i ett år. Inga undantag sade jag glatt och kände mig stolt. 

Ja, det är ju bra, men jag tänkte om du skulle öka antalet dagar, hur tänker du kring det?

- Finns inte på kartan just nu, sa jag. Jag måste först få till en förändring i mitt beteende, och det tar tid. Två dagar i veckan är en bra start och möjlig för mig just nu. Och det är mitt mål just nu att bibehålla.

Ja, fast du borde tänka på att öka till fler dagar. Kan du inte göra det i samband med att du ska till jobbet? Du kanske ska hitta ett gym som är närmre så du inte behöver åka så långt som du gör nu, då har möjlighet till fler dagar.

Så jäkla onödigt av henne att såga mig vid knäna, istället för att berömma min insats, som för mig är ett stort steg mot ett bättre mående. Men jag tänker inte låta henne förstöra det jag gör, men blev faktiskt lite ledsen. Uppmuntra istället min ansträngning, det ena leder säkert till det andra sinom tid. Men för mig är det ett stort steg som sagt och jag tänker fortsätta med det jag gör. Jag gör det för mig själv och inte för någon annan. 

Jag känner så klart att det gör skillnad på mitt mående och sömn. Nu är det i och för sig mycket svalare ute, vilket generellt ger bättre sömn i mitt fall, men i det stora hela mår jag bättre och är piggare. Jag kommer att fortsätta med att träna mina två dagar i veckan, med målet ett år och därefter sätta ett nytt mål. Vårdcentralen kan ta sina ökade träningstillfällen och stoppa upp där solen aldrig lyser, tänker jag.