Pröva mina vingar

Träffade min terapeut. Direkt när jag kommer in på rummet säger hon att vi nog är färdiga. Att jag hade gjort stora framsteg och att jag nog inte behövde träffa henne mer.

Första känslan som sköljde över mig var lite som när en fågel lämnar sitt bo för första gången, och föräldrarna manar på och säger; hoppa, kasta dig ut bara. Och väntar sedan spännt på att ungen ska göra som de säger.

Paniken växte där jag satt, luften gick liksom ur. Vad menar hon? Att jag är flygfärdig? Ska jag klara mig själv, lika utlämnad och handfallen som jag var innan vi träffades. Vad är meningen med detta? Menar hon på fullt allvar att jag är fullt återställd? För det är jag inte, långt ifrån.

Tankarna snurrade ett tag medans jag stirrade blint mot fönstret och jag såg att hennes läppar rörde sig men jag hörde inte ett enda ord av vad hon sa.

Efter ett tag möter jag hennes blick och jag hör åter vad hon säger. Hon pratar om att jag har kommit till rätta med sömnen igen. Jag sover hela natten istället för de ynka tre timmar jag hade i genomsnitt innan. Och det betyder inte att allt är återställt. Den tid jag sovit dåligt ska jag multiplicera med tre för att få en ungefärlig återhämtningstid. Och det handlar om år. Men genom att sova korrekt och att jag fått verktyg för att kunna sova, och om jag fortsätter att sova som jag gör, kommer jag långsamt att återhämta mig. Det kommer att ta tid menar hon. Jag som verkligen inte har det tålamodet. Jag vill se resultat med en gång och det kommer att bli en prövning.

Att bryta min isolering var nästa sak som jag hade gjort stora framsteg. Även där tyckte jag att det inte gått så bra. Men hon visade på att även detta kommer att ta lång tid, och att jag låter det göra så. Jag har oftast inte orken att träffa någon efter jobbet. Jag är vanligtvis helt slut, men jag har börjat använda helgerna till socialisering och det var positivt tyckte hon. Och att jag skulle fortsätta med det.

Jag hade även sett över alla energitjuvar och tagit avstånd från dem i stor utsträckning då jag behöver fylla på mitt energikonto eftersom det gapar tomt. Och fortsätter jag så kommer vi närmre återhämtningen.

När jag satt där i stolen och hörde henne läsa upp anteckningarna från alla våra träffar insåg jag att det var JAG som hade gjort jobbet, hon har bara gett mig verktygen. Jag som är så resultatkåt såg ingen förändring trots att jag har gjort stora förändringar som på lång sikt kommer att göra återhämtningen lättare. Det har inte gett stora resultat. Jag kommer att känna mig fortsatt slö och trött samt att minnet fortfarande kommer att svika, men det kommer att bli bättre. Inte imorgon eller i övermorgon, men på sikt.

Tålamodet, kommer att bli min största prövning. Då jag gör något vill jag ha ett resultat direkt, inte vänta.
Men som en föreläsare jag lyssnade på en gång sa när han pratade om ordet tålamod. "Hur blir det om man delar ordet och byter plats?" "Mod att tåla" Det ger ordet en annan klang. Istället för att betyda något jag inte har, dvs tålamod så blir det plötsligt till en möjlighet, mod att tåla.

Det är med tunga steg och stor nervositet jag lämnar rummet för att pröva mina vingar. Jag har fått en del verktyg som ska hjälpa mig att resa mig igen om jag trillar ner i ett potthål längs vägen. Det är inget misslyckande om jag inte klarar det, jag kan då åter kontakta henne igen om det skulle behövas. Och det känns tryggt.

Jag sover om nätterna och grubblar inte lika mycket samt har tagit ett steg i taget ur isoleringen hemma. Det är ett stort framsteg, även om jag inte kan mäta det i något  resultat.

En dag i taget.