Att växa upp i destruktiv familj sätter självklart sina spår. Jag mådde dåligt under många år som barn, men jag tror att den största delen faktiskt handlade om frågan: Vem är jag? Inte om den kaotiska familj jag var en del av.
Jag var lite som en kameleont som anpassar sig efter omgivningen och vad den ville, inte vad JAG ville. För jag visste inte vad JAG ville.
Jag glömde bort mig själv och gjorde vad andra ville. Men någonstans fanns önskan om att bli sedd och accepterad. Ibland blev det helt fel och jag gjorde massa bus och ibland kriminella handlingar för att passa in och för att få uppmärksamhet. Med facit i hand gick det så där. Jag kände att min far var väldigt besviken över mig som barn och vi kom aldrig varann riktigt nära. Min syster däremot hade honom lindad kring lillfingret och han skällde på kommando. Hon visste vilka knappar som skulle tryckas på och vipps fick jag skulden för något hon startat.
Hon kunde krypa upp hos far och ge mig blickar som; titta vad jag får och inte du.
Detta är bara en droppe i havet av vad jag fått utstå som barn och blir därför så ledsen och besviken när syrrans beteende fortsätter i vuxen ålder. Fast mest tycker jag nog synd om henne, för att hon inte själv ser sina destruktiva beteenden som hon nu för över på sina barn som det är mest synd om.
Idag väljer jag vilka som jag håller nära. Personer som tar energi sållas snabbt bort till förmån för energiknippen.
Jag insåg under terapin när var och hur jag insåg vem jag är.
Jag kan inte sätta år eller datum men det var perioden efter min konfirmationstid där jag träffade en ledare som såg igenom mina murar och hjälpte mig plocka fram det som är jag. För första gången fick JAG vara JAG. Fick sticka ut och blev accepterad för det. Det var inget som hände i en handvändning. Men där då startade det under ledning av en fantastisk ungdomsledare. Idag är vi vänner och hon är min idol.
Jag må sticka ut och gå mot strömmen med mina visioner och drömmar ibland. Vem bryr sig? Inte jag ivarjefall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar