Kod RÖD

Idag firar jag att jag nått level 38 som en kollega sa. Och ja det blev plötsligt lite mer coolt att bli äldre för en gamer som jag. Jag har fått en härlig dag till min ära med uppvaktande av mor och kollegor samt ett fantastiskt väder på det, klarblå himmel och sol.

Efter en lång arbetsdag träffade jag mor på Triangeln och vi käkade på restaurang och mor tog notan dagen till ära. Jag var givetvis supertacksam för denna gest och avnjöt en god välförtjänt middag.

Mor berättade att hon åkt upp till Blekinge för att träffa min son på skolan, och jag lyssnade med spänning. Men det var inte riktigt det mötet mor eller jag hoppats på.

Mor hade presenterat sig för personalen som min sons farmor och att hon ville träffa sitt barnbarn. Djungeltelegrafen på skolan gick varm och vips hade personalen släpat upp min son ett par trappor upp där de ringde mitt ex som förmodligen skrämt upp honom med att stanna med personalen och att inte följa med henne. Min mor hade inte för avsikt att hämta min son utan ville bara träffa honom (vilket hon tydligt annonserat när hon kom) då mitt ex gjort sig oanträffbar och ingen får kontakt med honom. Därför åkte hon upp.
Hon får så småningom reda på var han befinner sig och tar sig dit. Mor berättade att han såg skräckslagen ut när hon träffade honom och svarade sammanbitet på mors frågor.
Detta gjorde mig så ledsen, och jag kan tänka mig hur mor kände i denna situation.
Min son älskade att åka till farmor och har aldrigt varit rädd för någon i min familj. Och ett barn känner inte rädsla om de inte har upplevt det innan. I detta fallet handlar det om att mitt ex skrämmer upp honom med fraser som, om pappa kommer ska du säga; Hej! Och sedan springa in till en vuxen. Och att hon sagt att han inte ska vara ute själv på rasterna i fall att pappa eller hans familj kommer. Detta finns svart på vitt i olika förhör med socialtjänsten. Att ingen ser igenom detta är för mig en gåta.

Arg och ledsen gick jag innom Coop på vägen hem om fyllde på lagret med choklad, för det är jag värd idag.

Jag ger min mor en stor eloge för hennes kamp och envishet i att få träffa sitt barnbarn, keep going, säger jag.

Jag saknar honom och tänker på honom varje dag och önskar att jag fick träffa honom. I maj månad är det tre år sedan jag fick träffa honom senast, tre smärtsamma år.

Livet är inte rättvist, och min son tar smällen då mitt ex använder honom som vapen, för att hon kan.

En dag i taget!