Tecken

Efter en lång arbetsvecka är jag helt slut och den inbokade träffen med en god vän på Casino Cosmopol för lite afternoon tea passade som handen i handsken. Det var precis vad jag behövde.
Alla mina kollegor på avdelningen gick på semester igår, och lilla jag får vackert knega två veckor till innan min efterlängtade semester. Jag behöver ledigheten. Jag är så trött och saknar "go".

Det var en riktigt trevlig stund på Casinot och matkoma var nog det ord som beskrev känslan efteråt bäst.
Mätta och belåtna gick vi in mot gågatan och det började droppa så smått från ovan och övergick så småningom till hällregn och vi fick ta skydd inne på H&M. Plaskvåta går vi in och åker ner till herravdelningen för att torka oss på lite plagg där.
Haha, inte riktigt men nästan. Som vanligt när vi hamnar i en klädäffär kommer jag ut med en påse med kläder, men i dag var det bara singular. Ett plagg.

Jag var bjuden på gardenfika i Oxie hos en annan god vän och hade lite ångest inför det då det inte bara var jag som var bjuden, utan det var både folk jag känner och andra som jag inte känner. Så jag bestämde mig för att gå till Filmstaden och se en film istället. För om det var meningen att jag skulle gå på gardenfika i Oxie så fick han där uppe minsann visa mig ett tecken.
Så jag och min gode vän skildes åt på biografen och jag gick in i salongen.
När filmen började förstod jag varför jag inte sett filmen tidigare. Den var på franska och just franska filmer har jag svårt för. 1 timme och 43 minuter senare hade jag genomlidit filmen som kan sammanfattas så här. Ung kille dör och medelålders kvinna får killens hjärta.
Där var nog det första tecknet på att jag skulle åkt till oxie.

Jag gick ut och tänkte ta bussen hem, men när jag kom ut var det klarblå himmel och sol, hm, andra tecknet. Och bussen till Oxie skulle gå om 2 minuter. Så jag beståmde mig för att lita på de tecken jag fått och satte mig på bussen mot Oxie. På vägen funderade jag på om jag var lite väl naiv att tro att det verkligen var tecken från ovan och kom fram till att så nog var fallet. Vi närmade oss Jägersro och jag tryckte på stoppknappen för att kliva av och ta vändande buss tillbaka. Precis när jag tänkte resa mig sätter sig en en man i USA-storlek plötsligt på sätet bredvid mig och blockerar mina ambitioner att kliva av.
Jag fick en blick som jag tolkade som;
-ja du sitter kvar där du sitter!
Chockad och adrubt avbruten i handlingen att kliva av blir jag sittandes och ser dörrarna stängas och bussen kör vidare mot Oxie.
Jag tittar upp mot skyn och i tankarna säger jag;
-Okej, jag fattar, jag åker väl dit då.

Väl framme stiger jag av bussen och går med tunga steg mot målet. Ångesten stiger för varje steg och jag ville bara hem.
Jag närmar mig ytterdörren och på den hänger det en skylt där det står "vi är i trädgården", så jag öppnar dörren och går in i hallen och ser att det är fullt med människor i trädgården. Där och då hade bara några barn sett mig och jag kunde fortfarande fly, jag kan vända och gå.
Plötsligt märker jag hur jag stegar ut mot trädgården och paniken stiger, vad gör jag, vad gör jag!

Jag pratar lite stelt med någon jag inte känner och går sedan runt och hälsar på resten. Efter ett tag släpper paniken efterhand som fler och fler går hem då jag kom lite senare än resten av gänget.
Sen blir det bara min gode väns familj och en annan vän till henne som var kvar. Det var skönt och avslappnat och riktigt trevligt. Jag följde den sistnämda till tåget då vi båda skulle åt samma håll och när jag nu kommit hem är jag fylld med energi trots energifallet ibörjan.

Summerar jag dagen så ligger jag på plus och funderar på om det verkligen var tecken från ovan tidigare idag, eller?

Nöjd går jag till sängs inför söndagens bara vara hemma och titta på TV.