Jag träffade min läkare idag. Han var hård och mer eller mindre skällde ut mig för att jag inte hade lämnat in några blodprover under det gångna året. Han poängterade att mitt höga blodtryck kommer att få stora konsekvenser om jag inte tar det på allvar. Jag var både arg och ledsen när jag gick därifrån. Inte på läkaren, för visst hade han all rätt att påpeka bristerna. Men jag kan inte göra mer än mitt bästa. Jag kämpar varje dag för att hålla huvudet ovanför vattenytan för att överleva.
Det har blivit sämre och sämre. Jag gör vad jag kan, men det räcker aldrig riktigt till känner jag. Jag glömmer saker hela tiden, viktiga och oviktiga. Jag glömmer bort löften jag ger och vad människor runt omkring har sagt.
Skratten och leendet jag ofta gömmer mig bakom är en fasad som är mycket svårare att hålla uppe. Jag har inget tålamod och tänder på alla cylindrar vid prövningar. Kroppen har slagit över till överlevnad och bara de livsviktiga funktionerna fungerar. Jag känner hur JAG tynar bort.
Sömnsvårigheterna de senaste månaderna gör det inte heller lättare. Jag sover numera av utmattning för att kroppen inte orkar mera.
Den 26 maj i år är det 3 år sedan min son fick träffa sin pappa senast. I snart 9 år har jag kämpat för att få till ett normaliserat umgänge med min son. Men mitt ex vill inte att vår sons pappa ska vara en del i hans liv. Nu är det upp till tingsrätten i februari att besluta om umgänge med sonen, to be or not to be. I snart tre år har jag varken kunnat sörja eller glädjas. Känslorna har legat på stand by, jag har stängt av för att fungera.
Men allting kommer ifatt. Är det konstigt att blodtrycket är högt, att jag glömmer bort saker eller att jag har sömnsvårigheter? Nej verkligen inte. Men jag kämpar på så gott jag kan. Just nu är det uppförsbacke deluxe. Jag tar mig frammåt, men mycket långsamt.
Det handlar mycket om att hålla mig sysselsatt, resor, träffa vänner men också att ge mig tid för mig själv att vila och hjälp med att hantera verktygen som min psykolog hjälper mig med.
En kram gör mer än du tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar