Vem hade trott att jag som ska ta hand om andra och har lite kontrollbehov nu inte klarar av att ta hand om mig själv eller andra? Inte jag i varje fall. Jag är ju för fan Stålmannen. Jag behöver ingen som tar hand om mig, jag klarar mig själv. Men gör jag verkligen det? Är jag för stolt för att erkänna mig slagen? Jag vet inte, men kanske har det med att göra att jag inte släpper någon annan för nära inpå. Alldeles förmånga broar har bränts, mitt hjärta har gått sönder så många gånger. Det är bräckligt och ärrat. Det är så mycket enklare att inte låta någon komma för nära då jag inte vill bli mer sårad. Jag är så rädd för just det. Då är det bättre att distansera de som tar energi. Jag har så många människor runt omkring mig som mer än görna skulle skänka tröst. Men vill inte vara någon till last, då det skulle ge mer ångest. Jag ger hellre än tar emot. Och det behövs inget mattegeni för att räkna ut att den ekvationen aldrig slutar med plus. Det är tomt på det kontot. Men jag har så svårt att ta emot, då jag är så jävla rädd. Varför?
Jag hoppas jag finner svaren och modet att ta steget mot en öppen famn. Jag är på god väg. Min terapeut ger mig läxor som jag ska utföra mellan träffarna. Just nu är fokus på sömnen som är undermålig. Har fått ickeberoendeframkallande tabletter som ska hjälpa mig att komma till ro inför natten. Funkat hyffsat bra. Tills idag då jag bröt ihop efter att ett barn hade dött i en TV-serie jag tittar på. Och fick sedan ångest för att jag inte gråter mig till sömns lika ofta av saknad.
Ibland önskar jag bara att man kunde byta en säkring i hjärnan och vips var problemet borta. Men allt har sin tid. Jag kämpar vidare och tar en dag i taget. Jag ska sluta grubbla för ikväll och sova.
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar