Kikar tillbaka på det dryga 1,5 åren som gått sedan jag vågade be om hjälp för mina multipla PTSD diagnoser. Jag var stark som tog steget till en resa som var det värsta jag gjort men målet sköljde över allt annat. Jag har brottats med minnen, triggers, demoner och har fått lära mig acceptera det som hänt och att jag inte är i fara längre. Det var bara jag själv som skadade mig genom alla undvikanden, matmissbruk och all den skam jag la på mig själv, helt i onödan egentligen. Men det var ett sätt att straffa mig själv. Jag vet idag att inte var mitt fel och att skam och skuld ligger hos förövarna men resan dit var tuff. Idag kan jag möta situationer, som tidigare triggade mig som jag till varje pris undvek att utsätta mig för tidigare, med ett helt nytt ljus. Jag har programmerat om många triggers som hindrat min vardag. Jag har så många fler triggers att programmera om. Men för varje trigger jag övervinner känns nästa steg lättare och lättare. Det kommer att vara en livslång process och blir kanske aldrig klar med det. Jag kommer säkert att falla tillbaka och får börja programmera om en trigger eller två.
Jag kan bli ganska ledsen när jag ofta möter frågor som;
-är det inte dags att du skaffar dig en fru?
-Vaddå inte vill ha? Du får ju ta dig ut på köttmarknaden.
-Så säger du bara nu, men egentligen vill du, eller hur?
-du kan ju inte bo ensam hela livet och vänta på att någon ska komma, ska du inte skaffa konto på Tinder så du får ligga lite?
Klart att jag inte ska ta åt mig och försöker verkligen inte att göra det heller. Men ibland gör det ont att jag förväntas vara på ett sätt som inte stämmer överens med mig själv. Jag är inte där att börja tänka på partner eller någon djupare relation. Jag är ganska sargad och ärrad och behöver tid att läka. Det normativa får mig att känna mig än mer utanför och konstig. Jag uppfyller inte normen och passar då inte in i den sociala samvaron och känner mig därmed exkluderad.
Först måste jag lära mig leva med mig själv, och därefter kan jag fokusera på vad jag vill med mitt liv. Visst kan jag sakna närhet och ömhet. Men jag lär mig just nu att älska mig själv och det går minsann före allt annat.
Man brukar säga att man ska återta sitt liv, men då jag inte har något att återgå till så får jag lära känna mig själv på nytt och ta kontroll över mitt liv helt enkelt.
Jag har SMS och chattkontakt med min son, en kontakt jag saknat i så många år. Vi måste också lära känna varandra på nytt och fundera på vår relation, hur den ska se ut. Jag famlar fortfarande lite i mörker då jag vill känna in och låta sonen bestämma hur vi ska bygga upp vår nya relation då det gått så lång tid sedan senast vi sågs. Jag vill ju inget hellre än att träffa honom så klart. Han är mitt allt och jag älskar honom och saknar honom så in i bomben. Jag famlar lite i mörker då jag stapplar mig fram och inte vet hur jag ska gå tillväga. Jag kanske tänker för mycket, men vill inte skrämma bort honom och förlora honom igen, därav trippar jag kanske lite på tår. Men som med allt annat får jag låta det gå en dag i taget.
Blir tillsvidareanställd på järnvägen i februari efter drygt ett år som timanställd. Det har tagit knäcken på mig att inte veta när jag är ledig. Men nu får jag äntligen ett schema med lediga dagar som jag kan planera min ledighet och liv på. Jag stortrivs med mitt jobb och är så lättad över att ha lämnat min tid som pedagog i skolans värld och kan nu lämna arbetet på jobb och vara ledig när jag är ledig och slippa ta jobbet med hem. Det är en befrielse i sig.
Jag finns här och är dålig på att höra av mig, jag vet. Men det är något jag jobbar på. Men du ska veta att just du är värdefull och viktig i mitt liv. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar