Kampen

Alla dörrar och fönster stängdes och det blev alldeles svart och en känsla av tomhet och ensamhet växte fram i det mörka rummet och benen slutade helt sonika bära mig och jag sjönk ner på det kala golvet med en hård duns. Jag kände ingen smärta eller om det var varmt eller kallt utan en känsla av likgiltighet tog över tillsammans med att motivationen sakta tynade bort. Kvar var bara ett skal av mitt forna jag. Jag mindes att jag varit här en gång förut och det förstärkte övertygelsen om att det bara fanns en väg ut. Men hur? Jag var inte rädd för att dö, snarare rädd för att ha ont. Så planeringen och sökningar på bästa sättet att dö på påbörjades och det kändes helt rätt och var den enda utvägen. Men jag ville inte att det skulle göra ont, utan så smidigt och smärtfritt som möjligt. Det handlade om att väga riskerna med att misslyckas noga. Att hänga sig kan orsaka 20 minuters lidande om det går fel och att ställa sig framför ett tåg kan du överleva om tåget inte träffar dig på rätt ställe och kan göra riktigt ont och du riskerar att bli ett vårdpaket. Att få tag på riktigt insomningstabletter är svårt idag då de ofta innehåller andra ämnen som gör att man antingen kastar upp eller så innehåller de för lite av det verksamma preparatet och riskerar att istället förstöra organ i kroppen som orsakar smärta och lidande.

Det fanns sidor som sålde dödliga doser av både tabletter och sprutor som man kunde beställa hem och jag började räkna på hur mycket jag behövde spara för att kunna beställa. Men hur vet jag att de funkar? Går man in sidor på the dark web som kräver en speciell webläsare och VPN-tunnel gäller det att sålla där också bland vilka som är fejk. Jag har aldrig surfat i den delen på nätet och vågade inte göra det nu heller utan sökte vidare och hamnade allt som oftast på sidor som fokuserade mer på att fånga upp mig och lotsa mig till olika hjälpsidor än att hitta ett bra sätt att dö på och efter tag hamnade jag i ett samtal till själmordslinjen som öppnade ett litet, litet fönster så där lagom på glänt att en strimma ljus letade sig in tvärs genom rummet. En strimma av hopp, någon som lyssnade, jag var inte ensam i mitt rum. Det var en befrielse att få känna mig hörd där och då en mörk helg för ett par veckor sedan.

Då ingen av vägarna stämde överens eller var en lösning för att komma vidare, fick jag trampa min egen stig för att hitta min väg och det är ingen enkel resa, tvärt om. Då jag inte får hjälp av Försäkringskassan får jag ju hitta en egen lösning på problemet. Jag bestämde mig där och då för att öka min arbetstid under sjukskrivningen för att få en inkomst som räcker till hyra och mat. Det kanske inte är en långsiktig lösning, men ger mig tid att fundera och hitta en annan väg. Det har gjort att mitt liv mer påminner om en sengångares liv, jag sover från det jag kommer hem från jobbet till mitt i natten vid kl.03 då jag stiger upp och det är dags att göra sig i ordning för jobbet och sedan åter hamna i dvala. Så har det sett ut sedan jag gick upp i tid, och det talar ju om för mig att det inte är sunt. Jag slutade att streama i samma veva och det har också tagit hårt på mig. Och jag tror att jag måste upp på hästen igen för att få tillbaka livsglädjen. Det handlar inte om att bara överleva, det handlar om att leva också. Försäkringskassan ska inte vinna och ta i från mig det som skänker mig glädje och hopp. Jag tänker inte låta dem vinna. Jag må vara stark, men är ingen Superman utan är bara människa. Men genom att vara öppen med mitt mående så vet omgivningen när jag är på väg ner i golvet igen och de kan kanske fånga upp mig om jag skulle hamna där igen.

Det handlar om att bryta tystnaden och ta bort skamstämpeln kring psykisk ohälsa en gång för alla. Vi pratar på tok för lite om det, det är dags att mota bort alla fördomar kring detta ämne. Att prata om självmord kommer att minska antalet som väljer att ta sitt liv. Det finns forskning som påvisar detta och tänker man efter så är det inte så konstigt. Ökar man medvetenheten om psykisk ohälsa och vad det finns för kännetecken och hur du som medmänniska kan göra skillnad kan vi rädda liv. För den som tar sitt liv vill egentligen inte dö, de ser bara inte någon annan utväg ur lidandet. DU kan vara den som får hen att se det lilla fönstret som öppnas på glänt.