Kan inte nog understryka hur mycket jag faktiskt trivs i nya lyan. Som jag nämnde i tidigare inlägg har jag fått en sådan extra energiboost, som jag visserligen ska vara försiktig med, men jag rider på vågen så länge den håller och njuter varje dag.
Jag påbörjade att skriva en biografi för många år sedan och handlingen har förändrats en del sedan jag började. Nu var det tänkt att handla om vägen tillbaka, men nu har den tagit bredare väg. Den handlar om de sista tio åren plus glimtar ur tidigare år som är kopplat till de tio åren boken handlar om. Jag har valt att göra om den från en självbiografi till en biografi, då jag ändrat alla namn i handlingen för att inte hänga ut personer i boken, även om jag mer än gärna hade velat hänga ut vissa.
Jag har nu kommit till ett kapitel som handlar om händelser för 26 år sedan jag inte har bearbetat alls, utan snarare försökt förtränga. Det blir den svåraste delen i boken att gå igenom. Och jag inser att jag måste ta i tu med känslorna och händelserna för att komma vidare vilket i sin tur ger mig ångest. Delar av mig vill bara förtränga det, det har aldrig hänt och vad är vitsen med att dra upp det ur sanden? Men det måste upp till ytan, både för min egen och andras skull. Vågar jag prata om det kan det hjälpa andra och mig själv att ta mig vidare. Ångesten växer och nu har jag istället en jättestor klump i magen och ryser av blotta tanken. Det är nu dags.
Jag lät en god vän läsa igenom de första fem kapitlen boken som är klara och ge feedback på om just den delen jag var osäker på skulle vara med. Och hen kom fram till precis samma sak som jag kom fram till, men egentligen inte ville, nämligen att låta det stå kvar då det har betydelse för handlingen i boken flera år senare.
Jag är inte redo att prata om det än, utan det står kvar i boken och får se när jag börjat bearbeta det något om jag vågar lyfta det här i bloggen. Första steget är taget och en person vet om det, och där får det stanna tillsvidare. Blir nog en KBT-sväng till kan jag tänka innan jag kommer vidare. Tids nog, tids nog.
Jag startade även en musikkanal på Youtube som jag länge velat göra men inte vågat då jag inte tycker jag har tillräckligt att komma med. Dels för att jag inte gillar se mig själv på bild eller det värsta på film, så rena musikvideos får nog vänta, även om en video slank med där jag sjunger live i bild. Annars är det bara musik och bilder tillsvidare, det är ett steg i terapin jag skulle göra, att skapa en musikkanal och lägga ut mina inspelningar och sedan även göra videos till musiken. Men det är som sagt nästa steg. Det är lite mycket just nu och får ta det piano, ett steg i taget.
Har ju förstått att Youtube är en viktig kanal att nå ut på, och framförallt för att kanske nå sonen. SÅ jag gjorde en specialvideo igår till honom som jag hoppas når fram.
Nu ska jag fortsätta skriva färdigt nästa kapitel innan jag fortsätter dagen med andra bestyr.
"Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår."
Nalle Puh
Livet
Livet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar