Martin bjöd publiken på delar av sin kaotiska uppväxt med 11 syskon, en mamma och fyra pappor. Kan säga att det var en hel del igenkänningsfaktorer under showen som bjöd på skratt, gråt och kärlek. För mig var det faktiskt lite som terapi och show i ett. Det blev en del uppvaknanden och ord på känslor jag inte själv hittat som Martin satte ord på som bara blev så självklara på något vis.
En sak han sa var att han såg livet som en present av sina föräldrar och att han var tacksam för vad han hade fått. För visst är det väl så? Jag är uppfostrad med att alltid vara tacksam för det jag får då det verkligen inte är en självklarhet. Vad jag sedan gör med presenten formar den och som jag sedan ger vidare till mina barn. Min syster som alltid frågar om man har kvittot kvar när hon får presenter som hon inte tycker om, får mig att undra hur hon skulle kunna göra ett återköp eller byte på den liv hon fått av sina föräldrar. Det handlar om att förlika sig med det man fått, vara tacksam och göra det till något positivt och sedan ge det vidare.
Martin fick mig även att inse att jag återigen stängt av hanteringen av sorgen efter min fars död som kom helt fel i tid då kaoset kring utredningen av familjerätten kring umgänge med min son var i fokus. Jag valde då att fokusera på kampen för att få se min son igen och negligerade det faktum att jag hade sorg även över min fars död. Det var liksom lättare tror jag att skjuta det på framtiden. Dagen jag hade fått dödsbeskedet befann jag mig på Gotland med mor och systerson för en semestervecka där tillsammans. Glädje utbröt snabbt till sorg. Dagen efter skrev jag om en text till en låt för att beskriva den fustration över att jag om min far inte han hitta den pusselbit som förenade oss.
Lika unika
Om du lovar att bemöta mig med kärlek
Så lovar jag att möta dig och le
Är du öppen för att se mig för den jag är
Så är jag öppen för att se dig med
Vi är alla som pusselbitar - olika men lika unika.
Vissa bitar passar inte ihop
men varje bit passar med nån,
tillsammans blir vi en helhet.
Där var och en bidrar med sitt,
vi är alla - lika unika.
Ja det finns så mycket jag vill säga dig
Men tiden den har redan runnit ut
Ett tomrum har nu öppnat sig för mig
En pusselbit jag aldrig fick på plats
Vi är alla...
Olika det var vi som få
Önskar att det ej vore så
Jag älskar dig för fan, att det skulle va så svårt....
Kan vi enas om att båda kunde bättre, för att hitta biten som förenar oss.
Vi är alla..
Att jag skulle sjunga den på begravningen var en självklarhet men inte så lätt. Det krävdes mycket övning med en bild på pappa framför mig för att träna på att inte bryta ihop. Gråta var okej, men helst skulle jag se det som ett vanligt "gig" och stänga av. Det krävdes många timmars övning innan jag kunde klara hela låten och sedan sjöng jag den gång på gång på gång för att lära mig stänga av.
Jag vet att jag behöver bearbeta min sorg efter min fars plötsliga död och är tillbaka på ruta ett och vågar inte riktigt gräva i det då jag inte vet vad som kommer fram. Jag är inte där än tror jag att jag skulle klara av att gräva i det nu. Fast jag är där, i och för sig, och rotar lite nu, men lägger nog locket på igen. En sak i taget intalar jag mig själv varje dag. Jag har kommit till rätta med sömnen men är fortfarande supertrött på eftermiddagarna och att träffa många personer samtidigt är jättejobbigt och panik utbryter av bara tanken. Men kanske kan det också vara ett tecken på att jag bör ta tag i sorgearbetet oavsett var jag är längs vägen och ta en lite avstickare för att bearbeta? Vad skulle Pernilla (min terapeut) säga nu? Den frågan ställer jag mig ofta när jag inte vet vilken väg jag ska gå, och ofta hör jag henne svara och ibland räcker med en blick från henne för att jag ska förstå.
Imorgon ska jag avsätta två timmars grubbeltid där jag, kontra sorg får ha en dialog tillsammans.
Ett restaurangbesök med två vänner och några okända väntar också imorgon kväll. Det gav mig lite, eller inte så liten egentligen, snarare superpanikkänsla. Luften tog liksom slut och hade svårt att andas, och hjärtat hoppade nog över en del slag med. Min första tanke är att ställa in kvällen då jag förmodligen inte kommer att orka träffa så många människor, och framförallt inte personer jag inte känner. Men, jag har två personer där som jag känner och jag får nog se till att sätta mig bredvid dem om jag ska klara av kvällen. Och klarar jag inte av det så får jag ju avbryta och gå hem. Jag vill i varje fall ge det en chans tror jag men kommer att gå om energinivån sjunker förmycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar