Polen, dag 3

Slog upp ögonen vid sju tiden på morgonen och gjorde mig i ordning för att promenera bort till frukostrestaurangen. Det var över tjugo grader varmt på morgonen, och himlen var täckt av moln. Någon vädernisse hade visst förutspått att lite regn skulle falla ner under dagen. Han fick som han ville så småningom, men inte denna morgon. Satt utomhus precis som igår, ja faktiskt vid samma bord och njöt av utsikten och den goda frukosten.

Efter frukosten gick jag till Galeria Krakowska för att inhandla lite kläder, om jag kunde hitta några. Stället är stort, och jag hittade inte vilken ingång jag kom in igenom så jag fick gå ut en annan och blev lite vilse. Men är utrustad med gps i mobilen, så var snabbt på banan igen.

Kläder inhandlades på H&M, de hade rea, så det blev en stor kasse med kläder för drygt 200 kr. Nöjd, efter att ha sett kanske bara några procent av Galerian gick jag hem igen till hotellet.

Möts av ägaren som svansar efter mig och är supernervös för att de håller på att lägga in en matta i korridoren, och ber om ursäkt om detta förstör min upplevelse, men vi valde att göra det när hotellet var minst belagt med gäster.

Typ bara jag och en gäst till som bor här. Förklarade att jag var hur nöjd som helst och att han skulle sluta oroa sig. Hade jag varit missnöjd med något hade han fått reda på det.

Väl på rummet kände jag hur jag genast blev trött och slö. Mina vanliga allergimediciner brukar göra mig slö, men vet inte vad det är för verksamt supstans i den där nässprayen jag köpte på apoteket igår. Men helt slut var jag
Fick lägga mig en stund, sov typ tre timmar. Vaknade klockan tre och 45 minuter senare skulle jag bli hämtad för transport till saltgruvan. Så snabbt in i duschen, eller ja, snabbt gick det inte, fortfarande slö, men blev färdig i rätt tid.

Utanför porten stod en man som frågade om jag var Daniel, beror på vem som frågar, sa jag och log. Han fick fram ett nervöst, he. Och förklarade på kracklig engelska att han skulle köra mig till gruvan och att vi skulle hämta upp sju personer till. Ok, sa jag och hängde med honom till bilen.

Vi hämta upp resten av gänget och åkte mot saltgruvan. 5 norrmän och 3 svenskar. Mannen bredvid mig hette Leo och kastar man om bokstäverna så blir det OLE, och han pratade precis som Ole i Lasse Åberg filmerna. Hade lite svårt att hålla mig för skratt under den 50 minuter långa färden. Berättade för honom om mitt mission att klara av detta att gå mot en av mina största rädslor (läs, respekt) för höjder. Och att jag inte under några omständigheter skulle blunda.

När vi börjar vandringen ner i saltgruvan via trätrappor, drygt tre hundra till antalen, 60 meter ner under jorden så kikar Leo ner mellan trapporna och säger att det är långt ner. Man ser inte hela vägen ner. Då skakade mina knän så de knappt bar mig och samtidigt springer guiden som gick först ner upp för trapporna igen och sa till oss att hon snart kom igen, fortsätt ni bara. Eller hur? Var min första tanke, skulle jag gå ner i underjorden utan en guide? Icke! Leo läste av mina tankar och lade sin hand på min axel och sa, "tenk ikke mer om det, fortsette bare å gå!" ( med reservation för dålig stavning och möjligen fel grammatik) Första delen påminner om det Ole sa till Stig Helmer, så jag brast ut i ett gapskratt, Leo trodde det var ett nervöst sammanbrott, men jag lyckades till slut att förklarade det roliga i situationen, och då skrattade han och hans fru också medans vi gick neråt. Efter ett tag sprang guiden förbi oss ner och kom först ner. Kände mig genast lugnare.

Jag klarade hela turen utan att blunda, dock svajade knäna en del men jag gjorde det. Så jävla stolt över mig själv.
Men jag visste att jag hade en svår bit kvar innan vi var färdiga. Den berömda flervåningshissen.
Men vi gick inte till den utan vi gick i en gång som var en kilometer längre bort. Och där var en modern hiss, inte alls skräckinjagande. Vi kom upp en kilometer från Entrén, och hade det inte varit för att någon annan i gruppen hade lite koll på var vi var hade jag haft svårt att hitta tillbaka bussen där vi skulle ses. Gps:en har ju svårt att hjälpa mig då den inte vet var bussen var parkerad. Besviken över att inte få åka den hiss jag fruktat, gör att ett återbesök måste göras för att uppdraget ska vara slutfört. Lite surt faktiskt.

Väl hemma igen satte jag mig på första bästa restaurang för att få dagens andra mål mat. Missade ju lunchen idag helt och hållet. Men det tar vi igen på caférundan imorgon. Då ska favorit caféerna få fint besök under dagen av moi!

Nu blir det nog sängen för min del, en stor del av dagen imorgon är oplanerad, så då får vi se vad som fyller luckorna.

Tack och hej!